Slaget vid Badr

-Det första avgörande slaget i Islams historia

 

Slaget vid Badr ägde rum den 17 Ramadan, två år efter hijrah. Det var det första slaget mellan muslimerna och de otrogna, och den är säkert det mest kända, på grund av de ovanliga händelser som ägde rum i samband med det.

Muslimerna hade fått höra att en av Qureish's karavaner var på väg från Sham till Mecka. Karavanen leddes av Abo Sofyan, en av ledarna i Mecka. Eftersom Medina låg mellan Mecka och Sham gick alla karavaner förbi staden. Muslimerna ville nu ta tillfälle i akt att ersätta en del av de egendomar som Quraish hade tagit från dem i Mecka.  

Profeten uppmanade genast muslimerna att skynda sig ut och anfalla karavanen, som kompensation för deras egendomar och rikedom som de hade tvingats ge upp i Mecka. Denna uppmaning var inte bindande för alla, utan han gav dem full frihet att antingen bege sig ut, eller stanna kvar, då han tänkte att det endast skulle vara ett uppdrag av liten skala.

Muslimernas armé utgjordes av c:a 300 män; 82-86 Muhajireen, 231 från Ansar (61 från Aws och 170 från khazraj). De var varken välutrustade eller tillräckligt förberedda. De hade endast två hästar tillhörande Az-Zubair bin Al-Àwwam och Al-Miqdad bin Al-Aswad Al-Kindi, 70 kameler, en för två eller tre män att turas om på.

Allahs Sändebud själv,`Ali och Murthid bin Abi Murthid Al-Ghanawi hade endast en kamel att dela på. De två kompanjoner erbjöd sig att ge upp sina turer till Allahs Sändebud, men han sa:

”Ni är inte starkare än mig, och inte heller kan jag undvara belöningen mer än ni kan.”

Med det menade han att han var i lika stort behov av belöning som hans två kompanjoner. Fastän han var Allahs utvalde profet! Och trots att han var deras ledare, var han full av en sådan ödmjukhet, att han inte tog för sig, även om det erbjöds honom och det är en av orsakerna till varför hans kompanjoner älskade honom så mycket.

Gruppen av muslimer begav sig ut längs huvudleden som ledde till Mecka. De vände sedan åt väster mot Badr och när de nådde As-Safr, sände Profeten ut två män för att hålla utkik efter Quraish kameler.

Abu Sufyan, å andra sedan var ytterst uppmärksam. Han var förberedd medveten om att vägen han följde var fylld av faror. Han var också angelägen att få reda på Muhammeds drag. Hans spejare rapporterade till honom att Muslimerna låg i bakhåll för hans karavan. För att vara på säkra sidan, hyrde han Damdam bin `Amr Al-Ghifari som budbärare, för att be om hjälp från Quraish. Budbäraren red snabbt och nådde Mecka ursinnig och utropade: “O Quraish! Era varor! De är med Abu Sufyan. Karavanen är genskjuten av Muhammed och hans kompanjoner. Jag kan inte säga vad som kan ha hänt dem. Hjälp! Hjälp!” 

Effekten som följde på detta utrop var omedelbar och nyheterna överväldigade Quraish och de blev genast påminda om deras sårade stolthet som var följden av att Muslimerna tidigare hade genskjutit Al-Hadrami-karavanen. De samlade därför snabbt ihop nästan alla sina styrkor och ingen av de högt uppsatta männen stannade kvar förutom Abu Lahab, som skickade någon i hans ställe som var skyldig honom pengar.

De mobiliserade även några arabstammar för att bidra till kriget mot Profeten. Alla klaner från Quraish gav sitt samtycke, förutom Banu `Adi. Snart hade en armé bestående av 1300 soldater, inklusive 100 ryttare och 600 män i rustning med ett stort antal kameler, gett sig ut för att kriga mot muslimerna.

De begav sig ut, starkt motiverade av sitt hämndbegär:

I skrytsamt övermod för att ses [och beundras] av människorna. De ville hindra [andra] att följa Guds väg, men Gud håller uppsikt över [dem och] deras företag. [Koranen 8:47]

De färdades snabbt mot Badr. På vägen nåddes de av ett annat bud från Abu Sufyan, där han bad dem återvända hem, för karavan hade undkommit muslimerna. Abu Sufyan hade, när han fått höra om muslimernas avsikter, lett sin karavan bort från huvudleden, och istället tagit vägen mot Röda havet. Med denna manöver hade han undkommit muslimernas bakhåll.

När armén från Mecka fick Abu Sufyan’s meddelande, ville de återvända hem. Men tyrannen Abu Jahl, insisterade högmodigt på att de skulle fortsätta mot Badr och stanna där i tre dagar och festa. Han sa: ”Vid Allah, vi återvänder inte innan vi kommit till Badr och vi stannar där för att slakta kameler, dricka vin och lyssna på sångerskornas sång om oss, så att araberna får höra talas om oss och om vår marsh så att de fruktar oss för alltid.” Armén bestämde sig för att fortsätta marshen, för att på så vis imponera på araberna och därmed visa att Quraish fortfarande hade överhanden och ledarställningen i området.

Trots Abu Jahl’s hot och insisterande, vände dock en av stammarna (Banu Zahrah) tillbaka mot Mecka. Banu Hashim ville också återvända, men Abu Jahl’s hot fick dem att överge den idén.

Resten av armén, nu bestående av 1000 soldater, närmade sig Badr och slog läger bakom en av sanddynerna vid Al-`Udwat Al-Quswa.

De muslimska spanarna rapporterade till Profeten att en blodig konfrontation nu var oundviklig, och att de måste ta beslutet att möta armén från Mecka. Muslimerna blev rädda att avgudadyrkarna från Mecka skulle marschera vidare och påbörja kriget inom Islams huvudkvarter; Medina. Detta skulle med säkerhet innebära ett svårt slag för muslimerna.

På grund av denna nya allvarliga utveckling av det hela, höll Profeten ett möte (shura) med sina kompanjoner för att utbyta åsikter med ledarna för armén. Några av muslimerna uttryckte fruktan för att möta avgudadyrkarnas armé och deras mod började svikta. Angående detta säger Allah:

Liksom några bland de troende inte ville [följa dig] när din Herre med sann [vägledning] ledde dig att lämna ditt hem [för att gå ut till strid], vill de nu tvista med dig om vad som är sant, trots att sanningen blivit uppenbar - som om de med öppna ögon fördes ut att dö. [Koranen 8:5-6]

Profeten underättade sina män om situationens allvar och bad om deras rådgivning. Abu Bakr var den förste som talade och försäkrade Profeten om hans oreserverade lydnad av Profetens befallning. `Umar var nästa man att stå upp och stödja uppfattningen som hans vän yttrat. Sen reste sig Al-Miqdad bin `Amr upp och sa: ”O Allahs Budbärare, gå framåt dit Allah beordrar dig att gå, för vi är med dig. Vi kommer inte säga som Israels Barn sa till Moses: ’Gå du och din Herre till strid och vi kommer att stanna här.’ I stället ska vi säga: ’Gå du och din Herre till strid och vi kommer att strida med dig.’ Vid Allah, om du så skulle ta oss till Bark Al-Ghimad, så skulle vi fortfarande strida beslutsamt med dig mot dess försvarare tills du fick den (segern).” Profeten tackade honom och välsignade honom.

De tre ledarna som hade talat var alla från Muhajireen, vilka utgjorde den mindre delen av armén. Profeten ville även höra Ansar´s åsikt eftersom dessa utgjorde majoriteten av soldaterna. Dessutom; bestämmelserna från Al-`Aqabah band dem inte till att strida utanför deras territorier. Profeten sa: ”Rådgiv mig, mina män!” Med vilket han menade Ansar. Då reste sig Sa`d bin Mu`adh upp och sa: ”Vid Allah! Jag känner att du vill höra oss (Ansar) tala.” Profeten sa: ”Oh, ja!” Sa`d sa: “O Allahs Profet! Vi tror på dig och vi vittnar om det som du har förunnat oss och vi tillkännager i otvetydiga ordalag att det som du har kommit med är Sanningen. Vi ger dig vårt fasta löfte om lydnad och uppoffring. Vi kommer högst villigt att lyda dig i vadhelst du beordrar oss att göra, och vid Allah som har sänt dig med Sanningen, om du skulle be oss att störta oss i havet, skulle vi vara högst redo att göra det, och inte en man av oss skulle stanna kvar. Vi misstycker inte till idén att gå fienden till mötes. Vi är erfarna i krigsföring och vi är pålitliga i kamp. Vi hoppas att Allah genom våra händer ska visa dig tappra gärningar som kommer att tillfredsställa dina ögon. Var vänlig led oss till slagfältet, i Allahs Namn!”

Profeten var imponerad av trofastheten och andan av uppoffring som hans kompanjoner visade i denna kritiska situation. Han sa sedan till dem:

”Framåt och var glada, för Allah har lovat mig en av de två (krigsbyte från karavanen eller seger på slagfältet ), och vid Allah, det är som om jag redan nu såg fienden liggande i sujud.”

Alla var dock inte lika villiga till strid som dessa Profetens kompanjoner var. Muslimerna var inte förberedda att möta en armé. De hade planerat att anfalla en karavan vaktad av 40 män och stod nu inför ett krig med en armé på omkring 1000 man. Men Allah hade en annan plan än människorna. Han ville att slaget skulle äga rum och bli en skiljelinje mellan gott och ont, att det skulle bli al-furqan. Sanningen skulle skiljas från falskheten och det goda från det onda. Men om detta visste inte människorna.

Då Gud gav er löftet om att en av de två fiendehoparna skulle bli ert byte, önskade ni att den obeväpnade skulle falla på er lott. Men det var Guds vilja att sanningen skulle bekräftas i enlighet med Hans ord och att sanningens förnekare skulle tillintetgöras, för att sanningen skulle framstå som sanning och lögnen som lögn, hur förhatligt detta än må vara för de obotfärdiga syndarna. [Koranen 8:7-8]

[Minns] att ni befann er i dalens främre ände och [fienden] i den bortre änden med karavanen långt under er. Om [båda sidor] hade gjort upp om att drabba samman, skulle ni säkert ha dragit er ur spelet, men [striden kom till stånd] därför att Guds vilja måste ske – så att de som stupade, skulle stupa som klart bevis [för sanningen], och att de som fick behålla livet, skulle behålla det som klart bevis [för sanningen9. Gud hör allt, vet allt. [Koranen 8:42]

Allah säger i denna vers att om de hade gjort upp i förväg om att slåss, så skulle de ha dragit sig ur, eller ”missat mötet”. Men att möta Qureish armé var inget som muslimerna hade bestämt, de ville ha karavanen. De var inte tillräckligt förberedda för att möta en armé i krig. Men Allah lät det ske för Han ville att detta slag skulle äga rum, för slagfältet är det ultimata testet - av Imaan och Kufr. Och Allah ville att detta slag skulle vara skiljelinjen mellan Imaan och Kufr. Allah säger:

…[Allt detta skedde] därför att Han ville sätta de troende på prov… [Koranen 8:17]

Profeten och hans vän Abu Bakr gick ut för att spana i närheten av Badr, och de lyckades lokalisera Quraish lager. De kom förbi en gammal beduin i närheten, och de fick honom att berätta var polyteisternas armé befann sig. På kvällen skickade han ut tre ledare från ansar, `Ali bin Abi Talib, Az-Zubair bin Al-`Awwam och Da`d bin Abi Waqqas, för att spana efter nyheter om fienden. De såg två pojkar hämta vatten till armén, de tog med dem till lägret. När pojkarna blev utfrågade, erkände de att de var vattenbärare som jobbade för Quraish. Det svaret var inte tillfredsställande för muslimerna, och de slog de två pojkarna för att få dem att säga något angående karavanens rikedom och var Abu Sufyan var. Istället för att fortsätta att hålla sig till sanning ljög dem, då blev de frisläppta. Profeten som hade varit i bön medan detta hände, blev arg på männen som slagit pojkarna och sa till dem: ”När de säger sanningen, slår ni dem och när de ljuger, släpper ni dem!”

Detta visar, att många av muslimerna fortfarande inte var villiga att möta fienden. De ville hellre ha karavanen.

Profeten tilltalade de två pojkarna och frågade: ”Hur många är de?” Pojkarna svarade att de inte visste. Då frågade Profeten: ”Hur många kameler slaktar de varje dag?” Då svarade pojkarna: ”Ena dagen slaktar de tio kameler, andra dagen slaktar de nio.” Profeten* sa då: ”De är mellan 900 och 1000.”

Och deras exakta antal var 950! Muslimerna utgjorde alltså en tredjedel av de icketroendes armé. Han fick också veta att bland Qureish armé fanns några av deras högsta ledare och mest framstående män, så Profeten vände sig till muslimerna och sa:

”Lyssna! Quraish har sänt er sina mest värdefulla liv.”

En natt såg Allahs Sändebud en dröm. Och det var den typ av dröm som Allah låter Mujahideen se, för att stärka deras hjärtan. Allah säger i Koranen:

Gud visade dig i drömmen att de var få. Om Han hade låtit dig se dem som en stark [armé] skulle ni säkert ha tappat modet och börjat tvista om vad som borde göras. Men Gud besparade [er detta]; Han vet vad som rör sig i människans innersta. [Koranen 8:43]

Mujahid sa: ”I en dröm, visade Allah för Profeten fienden som få. Profeten berättade dessa nyheter för sina kompanjoner och deras beslutsamhet stärktes.” Allah ville på detta sätt stärka de troendes hjärtan, så att de skulle slåss bättre. För den som tror att han inte har någon chans att vinna, kommer förlora hoppet och därmed slåss sämre.

Muslimernas armé slog läger vid en av Badr´s närmsta floder. Al-Hubab bin Mundhir frågade honom; ”Har Allah gett dig en ingivelse att välja just denna plats eller är det krigslist och resultatet av rådfrågning?” Profeten svarade; “Det är krigslist och rådfrågning.” Al-Hubab sa: “Denna plats är inte bra; låt oss gå och slå läger vid närmsta källa och göra en bassäng eller damm full med vatten, och låt oss sedan förstöra alla andra källor så att de blir utan vatten.” Profeten gillade denna plan och gick med på att genomföra den, vilket de gjorde vid midnatt.

Sa‘d bin Mu‘adh föreslog att en slags hydda skulle byggas till Profeten för att fungera som huvudkvarter till den muslimska armén och som skydd för ledaren. Sa´d förklarade att om de vann, skulle allt vara bra, och om de förlorade skulle Profeten förbli oskadd. Och kunna bege sig tillbaka till Medina, där det fanns fler människor som älskade honom som skulle ha hjälpt honom om de hade vetat att han var i en svår situation. Så han skulle kunna rådgöra med dem, och de skulle strida för Allahs skull vid hans sida, åter och åter igen.

Den natten, natten innan slaget, föll ett regn. Det regnade på båda sidor. För polyteisterna blev regnet ett hinder för vidare framgång; det gjorde marken lerig och klibbig, så att den blev ett dåligt underlag att marschera på. Men för muslimerna var det en välsignelse. Regnet gjorde underlaget fast för deras fötter, och regnet var även en andlig rening för dem. Vissa av soldaterna var i ett tillstånd av orenhet efter nattens sömn och för att Shaitan inte skulle ge dem viskningar (waswas), så avlägsnade Allah deras orenhet från dem. Så det var ett mirakel från Allah; att han lät samma regn bli till förstörelse för de icke-troende och till välsignelse för de troende. Allah säger:

[Minns hur] Han ingav er ett stort lugn och en känsla av trygghet och lät ett regn falla från himmelen för att rena er och lossa Djävulens smutsiga [grepp] om era [sinnen], stärka ert mod och göra er stadiga på foten. [Koranen 8:11]

Det ”lugn” och den ”känsla av trygghet” som Allah nämner i versen ovan syftar på att Han välsignade dem natten innan slaget med ett sådant lugn, så att de alla föll i djup sömn. Man kan kanske tänka sig att soldaterna natten innan slaget skulle vara oroliga, rädda och nervösa, fulla av tankar. Men den natten var alla i mycket djup sömn (vilket också det faktum visar, att vissa t.o.m. vaknade upp i ett tillstånd av orenhet). De lärda säger att sömn innan eller i ett slag är ett tecken på Imaan, medan sömn i salaat är ett tecken på hyckleri. För sömn innan ett slag visar på hjärtats säkerhet och lugn och tillit till Allah.

Den enda som var vaken den natten var Allahs Profet. Han tillbringade hela natten i bön (salaat) och åkallan av Allah (duaa).

Det var Fredag natt, den 17:e Ramadan, andra året efter Hijrah.

Följande morgon kallade Profeten sina män till bön, och sen manade han dem att strida för Allahs skull. När solen reste sig över öknen, hade den lilla armén ställt upp sig för strid.

När Muhammed såg fiendearmén komma fram, in i dalen, ifrån deras position bakom sandkullen, gjorde han följande åkallan:

”O Allah! Dessa män som skyndar framåt är Qureish, i all deras fåfänglighet och stolthet. De är fientliga mot Dig och kallar Din Profet för en lögnare. O Allah! Ge oss din seger som du lovat oss! O Allah! Förgör dem denna morgon!”

När muslimerna såg Qureish armé, såg de dem som färre än vad de i verkligheten var, precis som Profeten tidigare sett i sin dröm.

Då ni drabbade samman lät Gud se dem som en obetydlig skara och Han lät er i deras ögon framstå som en svag [motståndare] – för att [striden skulle komma till stånd] enligt Guds vilja. Allt går [sist och slutligen] tillbaka till Gud. [Koranen 8:44]

För de troende stärkte det modet, när de såg att fiendens armé var färre än vad de i verkligheten var. Men Allah gjorde samma sak med fiendens uppfattning. Orsaken var som Allah säger i versen ovan att Han ville att denna strid skulle ske. Men precis som med regnet, så var detta mirakel till en fördel för muslimerna, som fick upp hoppet, men till nackdel för fienden som istället blev övermodiga och därmed oaktsamma och vårdslösa. Det är inte bra att ha för mycket självförtroende i krig, för då gör man inte sitt bästa. Och när de väl mötte muslimerna och insåg att de tagit miste, då sjönk deras krigsmoral till botten.

Quraish ställde upp sin armé mitt emot muslimernas armé. Några av dem närmade sig, som en provokation, för att hämta vatten från Badrs källor, men de sköts alla till döds förutom en; Hakeem bin Hizam (som senare kom att bli en hängiven muslim).

Den som satte igång striden och stridens förste offer var en av polyteisterna; Al-Aswad bin ‘Abdul Asad Al-Makhzumi. Han klev fram och svor att han skulle dricka ifrån muslimernas vattenbassäng, om inte så skulle han förstöra den eller dö för den. Han blev invecklad i strid med Hamzah ibn `Abdul Muttalib, som högg hans ben och slutligen gjorde slut på honom i bassängen.

Nu hade striden börjat. Beskyddade med rustningar och sköldar klev `Utbah bin Rabi`a fram mellan sin broder Shaibah och sin son Al-Waleed bin `Utbah, för att utmana muslimerna på duell. Tre unga män från Al-Ansaar klev fram för att möta dem: ‘Awf och Mu‘wwadh —Hariths söner, och ‘Abdullah bin Rawaha. Men polyteisterna skrek att de hade inget att göra med dessa män; de ville ha sina kusiners huvuden. Då frågade Profeten ‘Ubaidah bin Al-Harith, Hamzah — sin farbror, och sin kusin ‘Ali om de ville möta fienden. De gjorde de, och de tre duellerna avslutades snabbt. Hamzah dödade Shaibah, medan `Ali dödade Al-Waleed. `Ubaidah blev allvarligt skadad men, innan han hann falla, ryckte Hamzah in i striden och högg av huvudet på `Utbah. `Ali och Hamzah bar ‘Ubaidah tillbaka. Han hade förlorat ett ben och dog av sina skador fyra eller fem dagar senare. Må Allah vara nöjd med honom.

Duellen följdes av några fler dueller, men polyteisterna led av stora förluster i alla striderna och förlorade några av sina mest betydelsefulla män. De blev arga och gick till attack mot muslimerna med en vilja att en gång för alla omintetgöra dem.

Profeten dirigerade sina soldater att vara lugna och spara på pilarna, och inte angripa fienden förrän de var nära. Nu när striden hade börjat inträffade ett nytt mirakel – de otrogna såg muslimerna som om de vore dubbelt så många! Och innan striden hade de sett dem som färre än vad de egentligen var, så det självförtroende med vilket de gått in i striden slocknade snart. Muslimerna lyckades försvara sig mot attacken och polyteisterna led stora förluster.

Bakom sitt skydd åkallade Profeten sin Herre och sa: ”O Allah! Om denna grupp (av muslimer) besegras idag, kommer du inte längre att dyrkas.”

Han fortsatte att åkalla sin Herre, med utsträckta händer, och med ansiktet mot Qiblah, tills hans mantel föll av hans axlar. Då kom Abu Bakr, lyfte upp hans mantel och satte tillbaka den på hans axlar och sa: ”O Allahs Profet! Du har anropat din herre tillräckligt. Han kommer säkert att uppfylla vad han har lovat dig.”

Allahs svar kom omedelbart. Han sände ner änglar från himlen till muslimernas hjälp. Koranen säger:

Och din Herre lät änglarna framföra [detta budskap till de troende]: ”Se, jag är med er” [och befallde dem att] inge de troende mod och tillförsikt [och låta dem veta:] ”Jag skall injaga skräck i förnekarnas hjärtan…” [Koranen 8:12]

Allah, den Allsmäktige, uppenbarade också en annan vers till Sin Budbärare:

Ni bad er Herre om hjälp och Han bönhörde er: “Jag skall sända tusen änglar till er I led efter led som förstärkning.” [Koranen 8:9]

Profeten, slumrade till lite, och reste sedan sitt huvud och utropade med glädje:

”O Abu Bakr, glada nyheter till dig: Allahs seger har kommit, vid Allah, jag kan se Gabriel på sin märr i töcknet av en sandstorm.”

Han gick sedan ut från sin hydda och utropade:

[Nej,] skaran [av förnekare] skall besegras och skall tvingas göra helt om och fly. [Koranen 54:45]

Faktum är att detta är ett av Koranens mirakel, för denna vers uppenbarades i Mecka, långt före dessa händelser vid Badr hade ägt rum. ’Umar sa: ”När denna vers först uppenbarades, frågade jag Allahs Sändebud vad den betydde. ’Vilken skara? Vilken besegring?’ Men Allahs Sändebud svarade inte mig. Men när jag såg honom recitera den vid det tillfället, då förstod jag.”

På Gabriels begäran tog Profeten sen en handfull sand och kastade på fienden medan han sa: ”Må förvirring gripa deras ansikten!” När han slängde sanden kom en våldsam sandstorm blåsande som från en masugn in i fiendens ögon. Allah säger angående detta:

Och då du [Muhammed] kastade, var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade det. [Koranen 8.17]

Först då gav han klara order att sätta igång en motattack. Han beordrade armén, spred självsäkerhet till sina män och manade dem att slåss för Allahs skull. Han inspirerade sin armé och stärkte deras Imaan, och detta var en instruktion från Allah:

Profet! Inge de troende lugn och dödsförakt inför striden! Om det finns tjugo bland er som håller stånd skall de besegra tvåhundra, och finns det hundra bland er kommer de att besegra tusen av förnekarna, därför att de är människor som inte kan inse [sanningen]. [Koranen 8:64-65]

Profeten reciterade följande ord:

Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden [Koranen 3:133]

När `Umair, en ung man på sexton år, hörde dessa ord, blev han så starkt påverkad att han slängde bort några dadlar som han åt, medan han sa: ”Om jag lever länge nog för att äta dessa dadlar, vore det ett långt liv.” Och med dessa ord på läpparna drog han sitt svärd och begav sig in i stridens hetta och slogs modigt tills han dog som martyr. Må Allah vara nöjd med honom.

Han hade så bråttom att slåss för Allahs skull och nå Paradiset att han inte hade tid att äta dessa få dadlar. Allahu Akbar! Sådan var deras Imaan, och så stark inverkan hade Profetens ord på Profetens kompanjoner, må Allah vara nöjd med dem alla.

De troende uppvisade på slagfältet unika handlingar av mod och djup hängivenhet och fullständig lydnad till Profeten. De troendes armé bars upp av en stark entusiasm, som de halvhjärtade soldaterna från Mecka saknade.

Ett stort antal av polyteisterna blev dödade och andra började tveka. Inte konstigt! De som slogs under Sanningens fana hade fått plötslig hjälp ifrån ovan. En armé av änglar som deras Herre sänt dem, till hjälp att besegra ondskans makter.

Haditherna angående slaget vid Badr talar alla enhälligt om det faktum att änglarna var med vid Badr och slogs sida vid sida med de troende.

Ibn `Abbas sa: ”Den dagen var det en muslim som jagade en polyteist och han hörde från ovan ett piskslag och rösten från en ryttare som sa: ’skynda Haizum!’. Han tittade på polyteisten som nu hade fallit ner på rygg. Hjälparen kom till Allahs Budbärare och berättade för honom om händelsen. Profeten* svarade: ’Du har sagt sanningen. Detta var hjälpen från tredje himmelen.’ ” Det var ängelns häst som hette Haizum, och polyteisten hade dödats av en piska av eld, vilket syntes på hans ansikte som var delat i två och alldeles svart.

Det gick att skilja på de som dödats av människor, och de som dödats av änglar vid Badr. De som dödats av änglar hade fått slag ovanifrån som av en piska, och ärret var rent som om ett glödande järn slagit dem och fingertopparna såg ut att vara brända. Men änglarna inte bara dödade, de tog även krigsfångar.

En av al-Ansaar fångade ‘Abbas bin ‘Abdul Muttalib, som sa: “O Allahs Budbärare, vid Allah, denna man fångade inte mig. Jag blev fångad av en man som var skallig och hade det vackraste av ansikten, och som red en fläckig häst, jag kan inte se honom här ibland folket.” Mannen från al-Ansaar avbröt: ”Jag fångade honom, O Allahs Budbärare.” Profeten svarade: ”Var tyst, Allah Den Allsmäktige stärkte dig med hjälpen från en ädel ängel.”

Två polyteister hade kommit för att titta på slaget, men de deltog inte i striden. De satt på ett berg för att se vem som vann. De såg ett moln närma sig berget och de hörde ljudet av galopperande hästar och en röst som sa: ’Skynda Haizum! Skynda Haizum!’ Den ena av de två männen dog i en hjärtattack av den upplevelsen…

När Iblis (Shaitan), i förklädnad av Suraqah bin Malik bin Ju’sham Al-Mudlaji, såg att änglarna slogs på muslimernas sida och att Quraish höll på att förlora, backade han och gav sig av från slagfältet, trots polyteisternas böner om att han skulle stanna med dem. Han flydde och kastade sig i havet.

När Abu Jahl märkte att polyteisterna höll på att förlora, försökte han stärka deras mod med alla möjliga medel. Han besvärjde dem vid Al-Lat och ’Uzza och alla symboler av hedendom, att stå fast och kämpa vidare mot muslimerna, men utan nytta. Deras krigsmoral hade redan reducerats till noll, och deras rader var uppbrutna. Han blev övergiven och lämnad ensam på sin häst, lämnad att dö, för handen av två modiga unga pojkar från al-Ansaar.

’Abdur-Rahman bin ’Awf berättar att han vid sin sida hade två unga pojkar, som verkade ganska oerfarna i stridens konst. Den ena viskade till honom: ”Visa mig Abu Jahl”. ’Abdur-Rahman frågade om pojkens avsikt, och han svarade att han gärna vill slåss mot Abu Jahl tills en av dem blev dödad. Den andra pojken sa något liknande till honom, och tycktes vilja detsamma. Han pekade ut Abu Jahl på slagfältet och berättar att ”de flög emot honom som falkar och högg ner honom”. Pojkarna återvände sedan till Allahs Budbärare och hävdade båda att de dödat Abu Jahl. Profeten undersökte deras svärd som fortfarande var blodiga och försäkrade dem att de båda hade dödat honom.

Mot slutet av slaget ville Profeten se Islams ärkefiende och ’Abdullah bin Mas’ud fann honom döende på slagfältet. Han satte foten på hans hals och sa till honom: ”Har du sett hur Allah har förnedrat dig?” Islams fiende svarade trotsigt: ”Jag är inte förnedrad. Jag är inte mer än en man dödad av sitt eget folk på slagfältet.” Sen frågade han: ”Vem vann slaget?” Ibn Mas’ud svarade: ”Allah och Hans Budbärare.” Abu Jahl sa då: “Du har klättrat väldigt högt för att vara endast en herde!” (Ibn Mas’ud brukade vara en herde som arbetade för aristokratin i Mekka.)

Ibn Mas’ud hög sedan av hans huvud och tog det till Allahs Budbärare, som när han såg det prisade Allah:

“Allahu Akbar! (Allah är Stor) Alhamdulilleh (Prisad vare Allah), utropade Profeten. ”Han har uppfyllt Sitt Löfte, hjälpt sin tjänare och besegrat motståndarnas armé.”

När han fick se Abu Jahls lik sa han: ”Han var denna nations Farao.”

Med Abu Jahls död, var Quraish förnedrade. De skingrades, besegrade av en arme´ bestående av människor och änglar, och så slutade slaget vid Badr. Det var en strid som utkämpades, inte för land, rikedom eller ära, men för att tron skulle segra över otron. Muslimerna slogs mot sina fäder, farbröder, söner, bröder, kusiner och vänner. Umar dödade sin morbror, Asi bin Hisham, medan Abu Bakr mötte sin son, Abdul Rahman, och Profetens morbror blev tillfångatagen. Utbah bin Rabi ’a, som var en av de som utmanade muslimerna på duell, slogs mot sin son, Abu Hudhayfa, en av Profetens närmsta kompanjoner. Blodsband var upplösta, så att Imaan skulle segra över kufr. Dagen kom att kallas ”Yaum Al-Furqan” –Skiljedagen, eftersom denna dag var raderna på slagfältet inte ordnade efter vilken stam man tillhörde, utan efter ens tro.

Fjorton muslimer blev hedrade med shahada –martyrskap- under slaget vid Badr (sex Muhajireen och åtta Ansaar). De blev begravda vid Badr, och deras gravplats är känd än idag.

På polyteisternas sida blev sjuttio män dödade och lika många tillfångatagna. Många av deras döda var högt uppsatta aristokrater och hövdingar, och några av Muhammeds bittraste fiender. Tjugofyra av de döda hövdingarnas kroppar slängdes i en illaluktande källa.

Profeten och hans män stannade vid Badr i tre dagar. När de skulle bege sig tillbaka till Medina, ställde sig Profeten vid källan där de döda låg och sa:

”Vilken ond stam ni utgjorde, vad gäller er Profet. Ni tvivlade på mig, men de andra har trott; ni svek mig, men de andra har stöttat mig; ni drev ut mig, men de andra har skyddat mig.”

Sen ropade han ut till var och en av dem medan han kallade dem vid namn, och deras fäders namn: ”Skulle det inte ha varit mycket bättre för er om ni hade underkastat er Allah och hans Budbärare? Se, vi har funnit att vår Herres löfte sannerligen infrias; fann (även) ni att er Herres löfte infriades?”

Därpå sa ’Umar bin Al-Khattab: ”O Allahs Budbärare! Varför talar du till kroppar som inte har några själar inom sig?” Profeten svarade: ”Vid Honom, i Vars Hand Muhammeds själ vilar! Du hör inte vad jag säger bättre än de gör.”