slaget Uhud

Qureish hade fått lida från förlusten av sina ledare och av sina bästa unga män vid Badr, och nu sökte de hämnd. De samlade och förberedde en stor armé. Med pengarna från karavanen som var orsaken till slaget vid Badr samlade de ihop en armén som bestod av tre tusen krigare, men även kvinnor  följde med för att uppmuntra. Genom sin farbror Al Abbas, som fortfarande höll sin tro hemlig för Qureish, fick profeten veta vad Qureish planerade. Han samlade ihop sina mest erfarna kompanjoner och rådgjorde med dem om vad de kunde göra vid Qureish anfall. Profeten föreslog att de skulle bygga sin fästning i staden Medina och låta de otrogna anfalla på så sätt skulle det bli lättare att slå tillbaka. Abdullah Ibn Ubay var en av de som höll med. 

Men de unga bland muslimerna blev så ivriga att de insisterade på att gå ut och möta de otrogna, till slut accepterade profeten deras förslag även om han inte var nöjd med det. Det var på en Fredag, och när han höll fredagstalet uppmuntrade han muslimerna och lovade dem seger om de förblev tålmodiga. Sedan gick han hem till sig och tog med sig pengar och sitt svärd medan muslimerna stod ute, oeniga om strategin. När profeten kom ut igen asde Usaid Ibn Hadir och Saad Ibn Muaadh: Ni såg att profeten föredrog att bygga en fästning här i Medina och ni tvingar honom att gå ut och han gillar inte detta, så låt oss bestämma oss för att lyda honom.

Men det var för sent, profeten ville inte backa nu, trots att de alla sade till honom: Vi skulle inte säga emot dig, så gör precis som du ville göra, men profeten sade: [ Jag frågade er och ni vägrade, och en profet får inte ta av sig sitt pansar efter att ha tagit den på sig, tills Allah avgör mellan honom och hans fiender ].

Sedan gick profeten ut med sju hundra muslimer för att strida mot tre tusen otrogna, när de kom till Uhud, ställde profeten femtio bågskyttar vid ett bergspass uppe på berget och sade till dem: 

[ Skydda våra ryggar och lämna inte era poster, även om ni ser oss besegra dem eller även om de besegrar oss ]. 

På andra sidan slagfältet ställde Qureish sina krigare vid deras poster, den högra falangen leddes av Khaled Ibn Al-Walid och den vänstra leddes av Ikrima Ibn Abi Jahl. Deras kvinnor slog i trummorna och sjöng, när profeten såg att slaget skulle börja tog han fram ett svärd och sade: 

[ Vem tar detta med dess rätt ? ], en man som hette Abu Dujana kom fram och sade: och vad är dess rätt ?, profeten svarade: 

[ Att du slår fienden med den tills svärdet böjer sig ]. 

Utan tvekan tog Abu Dujana svärdet. Han band ett rött band kring sitt huvud varefter han stoltserade, när profeten såg honom sade han: 

[ Det där är ett sätt som Allah avskyr, utom i denna situation ]. 

Slaget startade med en duell mellan Ali Ibn Talib och Talha Ibn Abi Talha som bar Qureish flagga, Ali besegrade honom och slaget började. 

Före slaget hade Hind, Abu Sufyans fru lovat en tjänare vid namn Wahshie hans frihet om han dödade Hamza Ibn Muttalib, profetens farbror. Wahshie gömde sig och väntade på rätt tillfälle att kasta sitt spjut i Hamza, han fick sitt tillfälle och träffade Hamza så att lansen trängde honom i ryggen och kom ut från magen, och Hamza föll i en martyrs död. 

Slaget blev allt hårdare och muslimerna kämpade mot den fyra gånger större armen med ett otroligt tålamod och mod, så att de otrogna började tappa kontrollen över sig själva och sina trupper och de drog sig undan och lämnade efter sig ett stort antal döda.

När bågskyttarna som profeten hade placerat på bergslutningen såg att muslimerna var på väg att vinna, trodde de att slaget var över och de började komma ner för att delta i samlingen av krigsbytet, trots att deras ledare Abdullah Ibn Jubeir varnade dem och påminde dem om profetens befallning. Medan de flesta bågskyttarna skyndade sig ner från berget märkte Khaled Ibnu Al-Walid vad som höll på att hända, och han utnyttjade tillfället genom att gå runt berget och anfalla dem bakifrån. Han dödade bågskyttarna som var kvar på berget och gick för att omringa muslimerna, på detta sätt föll muslimerna i en fälla utan en chans att försvara sig. De led ett stort nedslag och förlorade mycket folk, t.o.m. profeten blev skadad i huvudet trots att flera av hans kompanjoner kastade sig fram för att själva få slaget, många offrade sig för honom för att rädda honom, må Allah vara nöjd med dem. Även kvinnor bevisade sitt mod när de deltog i motattacken mot otrogna, såsom Nasiba Umma Imara som tog ett svärd och försvarade profeten.

Muslimerna motstod med all kraft de hade och de lyckades att rädda profeten och få slut på slaget men förlusterna var stora, de lämnade bakom sig de bästa av muslimerna såsom Hamza, Alyaman, Anas Ibnu Annader och Musaab Ibnu Omeir mm. 
Däremot var Qureish överlyckliga över sin seger, särskilt Hind bint Utba som med nöje sprättade upp Hamzas mage och skar i hans lever. Uhuds slag fick ett tragiskt slut men muslimerna fick en betydelsefull läxa som de hade nytta av i de efterföljande krigen. 

Utvisning av banu Kainukai:

Judarna av banu Kainukais stam kunde aldrig sluta med att skada muslimerna med både sina onda tungor och med sina händers verk. En gång kom en muslimsk kvinna till en judisk guldsmed på banu Kainukais marknad och ville att han skulle laga ett smycke åt henne. Hon blev då trakasserad av några judar, de ville ta av hennes slöja. I smyg knöt en av dem en bit av hennes klädsel ihop med en annan bit och när hon stod upp avtäcktes hennes privata kroppsdelar och judarna började skratta åt henne. Hon skrek förtvivlat och en muslim som var på marknaden såg vad som hade hänt. Han skyndade fram till hennes försvar och dödade guldsmeden. Judarna omringade mannen och dödade honom.  

Mannens släkt sökte upp muslimerna för hjälp och Profeten kom och kallade samman alla judar av banu Kainukai på deras marknadsplats och sade till dem: 

” O, ni judiska folket, jag varnar er från Allah, att Han inte gör med er som han gjorde med Qureish, bli muslimer, för ni vet att jag är ett sändebud, ni har det i er bok och i det som Allah lovade till er ”. 

De sade: ”Om du anser att vi är som ditt folk, så låt dig inte luras av att du mötte ett folk som inte hade en aning om krigskonst och du utnyttjade tillfället. Vid Allah, om du strider mot oss, kommer du att känna att vi är det sanna folket.” 

Då såg Profeten ingen annan utväg än att stoppa dem och skydda muslimerna från deras missgärningar; han belägrade dem i sina hus under femton dagar, tills de misströstades om att de någonsin skulle bli räddade och de gav upp för Profeten. Han utvisade dem från Medina och de flyttade till Adhriat, en plats utanför Sham.