slaget Uhud

Qureish hade fått lida från förlusten av sina ledare och av sina bästa unga män vid Badr, och nu sökte de hämnd. De samlade och förberedde en stor armé. Med pengarna från karavanen som var orsaken till slaget vid Badr samlade de ihop en armén som bestod av tre tusen krigare, men även kvinnor  följde med för att uppmuntra. Genom sin farbror Al Abbas, som fortfarande höll sin tro hemlig för Qureish, fick profeten veta vad Qureish planerade. Han samlade ihop sina mest erfarna kompanjoner och rådgjorde med dem om vad de kunde göra vid Qureish anfall. Profeten föreslog att de skulle bygga sin fästning i staden Medina och låta de otrogna anfalla på så sätt skulle det bli lättare att slå tillbaka. Abdullah Ibn Ubay var en av de som höll med. 

Men de unga bland muslimerna blev så ivriga att de insisterade på att gå ut och möta de otrogna, till slut accepterade profeten deras förslag även om han inte var nöjd med det. Det var på en Fredag, och när han höll fredagstalet uppmuntrade han muslimerna och lovade dem seger om de förblev tålmodiga. Sedan gick han hem till sig och tog med sig pengar och sitt svärd medan muslimerna stod ute, oeniga om strategin. När profeten kom ut igen asde Usaid Ibn Hadir och Saad Ibn Muaadh: Ni såg att profeten föredrog att bygga en fästning här i Medina och ni tvingar honom att gå ut och han gillar inte detta, så låt oss bestämma oss för att lyda honom.

Men det var för sent, profeten ville inte backa nu, trots att de alla sade till honom: Vi skulle inte säga emot dig, så gör precis som du ville göra, men profeten sade: [ Jag frågade er och ni vägrade, och en profet får inte ta av sig sitt pansar efter att ha tagit den på sig, tills Allah avgör mellan honom och hans fiender ].

Sedan gick profeten ut med sju hundra muslimer för att strida mot tre tusen otrogna, när de kom till Uhud, ställde profeten femtio bågskyttar vid ett bergspass uppe på berget och sade till dem: 

[ Skydda våra ryggar och lämna inte era poster, även om ni ser oss besegra dem eller även om de besegrar oss ]. 

På andra sidan slagfältet ställde Qureish sina krigare vid deras poster, den högra falangen leddes av Khaled Ibn Al-Walid och den vänstra leddes av Ikrima Ibn Abi Jahl. Deras kvinnor slog i trummorna och sjöng, när profeten såg att slaget skulle börja tog han fram ett svärd och sade: 

[ Vem tar detta med dess rätt ? ], en man som hette Abu Dujana kom fram och sade: och vad är dess rätt ?, profeten svarade: 

[ Att du slår fienden med den tills svärdet böjer sig ]. 

Utan tvekan tog Abu Dujana svärdet. Han band ett rött band kring sitt huvud varefter han stoltserade, när profeten såg honom sade han: 

[ Det där är ett sätt som Allah avskyr, utom i denna situation ]. 

Slaget startade med en duell mellan Ali Ibn Talib och Talha Ibn Abi Talha som bar Qureish flagga, Ali besegrade honom och slaget började. 

Före slaget hade Hind, Abu Sufyans fru lovat en tjänare vid namn Wahshie hans frihet om han dödade Hamza Ibn Muttalib, profetens farbror. Wahshie gömde sig och väntade på rätt tillfälle att kasta sitt spjut i Hamza, han fick sitt tillfälle och träffade Hamza så att lansen trängde honom i ryggen och kom ut från magen, och Hamza föll i en martyrs död. 

Slaget blev allt hårdare och muslimerna kämpade mot den fyra gånger större armen med ett otroligt tålamod och mod, så att de otrogna började tappa kontrollen över sig själva och sina trupper och de drog sig undan och lämnade efter sig ett stort antal döda.

När bågskyttarna som profeten hade placerat på bergslutningen såg att muslimerna var på väg att vinna, trodde de att slaget var över och de började komma ner för att delta i samlingen av krigsbytet, trots att deras ledare Abdullah Ibn Jubeir varnade dem och påminde dem om profetens befallning. Medan de flesta bågskyttarna skyndade sig ner från berget märkte Khaled Ibnu Al-Walid vad som höll på att hända, och han utnyttjade tillfället genom att gå runt berget och anfalla dem bakifrån. Han dödade bågskyttarna som var kvar på berget och gick för att omringa muslimerna, på detta sätt föll muslimerna i en fälla utan en chans att försvara sig. De led ett stort nedslag och förlorade mycket folk, t.o.m. profeten blev skadad i huvudet trots att flera av hans kompanjoner kastade sig fram för att själva få slaget, många offrade sig för honom för att rädda honom, må Allah vara nöjd med dem. Även kvinnor bevisade sitt mod när de deltog i motattacken mot otrogna, såsom Nasiba Umma Imara som tog ett svärd och försvarade profeten.

Muslimerna motstod med all kraft de hade och de lyckades att rädda profeten och få slut på slaget men förlusterna var stora, de lämnade bakom sig de bästa av muslimerna såsom Hamza, Alyaman, Anas Ibnu Annader och Musaab Ibnu Omeir mm. 
Däremot var Qureish överlyckliga över sin seger, särskilt Hind bint Utba som med nöje sprättade upp Hamzas mage och skar i hans lever. Uhuds slag fick ett tragiskt slut men muslimerna fick en betydelsefull läxa som de hade nytta av i de efterföljande krigen. 

Utvisning av banu Kainukai:

Judarna av banu Kainukais stam kunde aldrig sluta med att skada muslimerna med både sina onda tungor och med sina händers verk. En gång kom en muslimsk kvinna till en judisk guldsmed på banu Kainukais marknad och ville att han skulle laga ett smycke åt henne. Hon blev då trakasserad av några judar, de ville ta av hennes slöja. I smyg knöt en av dem en bit av hennes klädsel ihop med en annan bit och när hon stod upp avtäcktes hennes privata kroppsdelar och judarna började skratta åt henne. Hon skrek förtvivlat och en muslim som var på marknaden såg vad som hade hänt. Han skyndade fram till hennes försvar och dödade guldsmeden. Judarna omringade mannen och dödade honom.  

Mannens släkt sökte upp muslimerna för hjälp och Profeten kom och kallade samman alla judar av banu Kainukai på deras marknadsplats och sade till dem: 

” O, ni judiska folket, jag varnar er från Allah, att Han inte gör med er som han gjorde med Qureish, bli muslimer, för ni vet att jag är ett sändebud, ni har det i er bok och i det som Allah lovade till er ”. 

De sade: ”Om du anser att vi är som ditt folk, så låt dig inte luras av att du mötte ett folk som inte hade en aning om krigskonst och du utnyttjade tillfället. Vid Allah, om du strider mot oss, kommer du att känna att vi är det sanna folket.” 

Då såg Profeten ingen annan utväg än att stoppa dem och skydda muslimerna från deras missgärningar; han belägrade dem i sina hus under femton dagar, tills de misströstades om att de någonsin skulle bli räddade och de gav upp för Profeten. Han utvisade dem från Medina och de flyttade till Adhriat, en plats utanför Sham. 

De första åtgärderna i Medina

De första fyra uppgifterna som Profeten tog itu med i Medina var; bildandet av en moské, skapa broderliga band mellan muslimerna, sluta avtal mellan Medinas invånare och bildandet av en armé.

Första moskén byggs

Det första Profeten gjorde efter ankomsten till Medina var att bygga en moské på den plats där hans kamel tidigare knäböjt. Platsen för moskén rensades från ogräs, buskar, palmträd och bråte, polyteisternas gravar grävdes ur och jämnades med marken.

Profeten var själv den första att börja bära de obrända tegelstenar medan han sa; ”Åh Allah det finns inget gott förutom det i Nästa Liv, så hjälp Ansar och Muhajirin.”

De byggde moskén med dess böneriktning mot norr, vänd mot Bayt al-Maqdis i Jerusalem. Den var fyrkantig till formen, och varje sida mätte ungefär 90 meter. Alla sidor utom den som vette mot norr hade tre olika ingångar. Byggnadens pelare bestod av trädstammar, väggarna murades med tegelstenar gjorda av soltorkad lera, taket bestod av palmgrenar och golvet var endast sand. Taket höll inte ens tätt för regnets droppar.

Trots dess enkla standard var det den mest välsignade moskén som formade den bästa generationen muslimer, till skillnad från dagens vackert utsmyckade moskér som står tomma.

Abu Darda sa; ’När ni dekorerar er Koran och era moskér då kommer ni förgås.’

Till en början var moskén endast tänd under en timme, vid tiden för nattbön. De lät några halmstrån brinna för att sprida ljus. I nio år tändes moskén på detta enkla sätt, därefter började de hänga upp lampor på träbalkarna.

I anslutning till moskén byggdes två rum till Profeten och hans två fruari, Sawdah bint Zam’a och Aishah bint Abo Bakr. Rummen byggdes av stenar och lera med tak av palmblad. Dessa rum var av lite bättre standard än moskén eftersom de skulle skydda Profeten och hans familj från de utomståendes blickar.

Moskén skulle förutom böneplats även tjäna som en samlingspunkt för de troende. I Mecka träffades muslimerna i smyg i Arqams hus för att be och söka kunskap, men i och med emigrationen var det möjligt att etablera en offentlig träffpunkt. Till och med under hans korta vistelse i Quba etablerade han den ’första moskén etablerad av gudsfruktan’.

Det är värt att nämna vilken roll denna moské spelade i det islamiska samhället;

1.    En plats för gemensam bön. Det första som Profeten gjorde efter att Allah givit honom ledarskap var att bygga en moské och därigenom etablera bön; ”Those (muslim rulers) who, if We give them power in the land, (they) enjoin Iqamat as Salat…”  22:41                                                                                                   

2.    En plats för studier. Det var på denna plats som Profeten höll lektioner och folket studerade islam och den Heliga Koranen. Profeten sa; ”Om folket träffas i Allahs hus för att studera Hans Bok och för att recitera den, då kommer Allah ge dem fyra saker; sakinah (lugn), rahma (barmhärtighet), änglarna omringar dem och Allah kommer att nämna deras namn i en samling bättre än den de befinner sig i.”

3.    En samlingsplats för muslimerna, moskén tjänar därmed en social roll. Att träffas fem gånger om dagen för att tillsammans utföra de dagliga bönerna stärker muslimernas förhållande till varandra.

4.    Ett tillfälligt hem för den resande och den fattige. Profeten reserverade till och med en speciell del av moskén åt de muslimer som varken hade familj eller hem, ahlu suffa.

5.    Profeten delade ut fanan för krig i moskén innan arméerna skickades ut i krig.

6.    En plats för dawa, kallande till islam. Profeten lät de kristna männen från Nijran i Jemen stanna i moskén. (Mer om detta möte kan man läsa om senare i seerahn, inshAllah.)

Adhan

Allahu Akbar, Allahu Akbar 

Allahu Akbar, Allahu Akbar

Ash-hadu an la ilaha ill-Allah 

Ash-hadu an la ilaha illa Allah                                     

Ash-hadu anna Muhammedan Rasul-Ullah

Ash-hadu anna Muhammedan Rasul-Ullah 

Haiya álas-Salah

Haiya álas-Salah                                                                         

Haiya álal-Falah

Haiya álal-Falah                                                                           

Allahu Akbar, Allahu Akbar 

La illaha ill-Allah

Ordet ”Adhaan” betyder förmedling, i islam är betydelsen ’att utropa att bönetiden inträffat’. Böneutropet föreskrevs under det andra året efter emigrationen till Medina. Det finns några olika berättelser om hur böneutropet fastställdes. Till en början visste inte folket när de skulle samlas för att be, profeten frågade sina kompanjoner om de hade några förslag. Umar ibn Khattab föreslog att någon skulle ropa ut ’Bönen börjar!’ Profeten tyckte om idén och implementerade den.

Ibn Umar berättar i Sahih Al-Bukhari; ”När muslimerna nådde Medina brukade de försöka göra varandra uppmärksamma på att tiden för bön gått in. Det var innan böneutropet introducerats. Så en dag diskuterade de problemet, varpå någon föreslog att de skulle ringa i en klocka på samma sätt som de kristna gjorde, andra föreslog att de skulle använda en trumpet likt det horn som judarna använde sig av. Umar sa, ’Varför skickar ni inte en man som kallar till bön?’ Då sa Profeten, ’Åh Bilal, ställ dig upp och kalla folket till bön.’”  På detta sätt blev den friköpte slaven Bilal ibn Rabah den förste böneutroparen i islams historia.

’Abdullah ibn Zayd ibn Abdu Rabb al-Ansari hade en dröm vari han såg en man klädd i två gröna plagg, i hans hand fanns en klocka. Jag sa, ’ Åh Allahs tjänare, vill du sälja den ringklockan?’ Han svarade, ’Vad ska du göra med den?’ Jag sa, ’Vi kommer kalla folket till bön med den.’ Han sa, ’Skall jag inte visa dig något bättre än det?’ Jag sa, ’Ja.’ Han sa, ’Säg, Allaahu Akbaar Allahu Akbaar…(till slutet av adhaan).’ När morgonen kom gick jag till Allahs Sändebud och berättade min dröm. Han sa, ’Det är en sann dröm, in sha Allah. Gå med Bilal och berätta för honom om vad du sett, så att han kan göra utropet, eftersom han har vackrare röst än dig.” Så jag ställde mig upp med Bilal och började berätta för honom det jag sett, och han kallade folket till bön. Omar ibn Khattab hörde utropet medan han befann sig i sitt hem, han kom ut med kappan släpandes bakom honom och sa, ’Vid Den Som sänt dig med sanningen, åh Allahs Sändebud, jag såg det som han sett.’ Allahs Sändebud svarade, ’ Alhamdullilleh (Lov och pris tillkommer Allah).’”   

Man kan undra hur det kommer sig att adhaan kom till på detta sätt, att två olika kompanjoner drömt om detta istället för att det uppenbarats för Profeten. Varför uppenbarades det inte omedelbart till honom? Svaret är att Allah bestämmer hur Han vill och vad Han vill, må Han glorifieras och upphöjas. Kanske var tillvägagångssättet ett sätt att visa den dygd (virtue) kompanjoner hade eller ett sätt att bekräfta denna ummahs godhet. Eftersom bland dem fanns det de vars åsikt sammanstämmde med wahy och några vars sanndrömmar bekräftade deras sanningsenlighet.  

Det är uppenbart att adhaan blev en del av religionen i och med att Profeten bekräftade det Allah visat dessa två kompanjoner i deras drömmar, och när han beordrade ’Abd-Allah ibn Zayd att lära ut böneutropet till Bilal.

Klimatet i Medina skilde sig från klimatet i Mecka detta vållade stora problem för emigranterna; under det första året drabbades många av hög feber vilket fick dem att yra. Aisha berättar, ’När vi kom till Medina, insjuknade Abo Bakr och Bilal. När Abo Bakrs feber blev hög började han recitera poetri: ’Alla är levande tillsammans med deras familj, trots att döden är dem närmare än hans eget skosnöre.’ Och Bilal brukade recitera; ’Om jag kunde övernatta i en dal omgiven utav idhkir och jalil (grässorter som luktar gott). Om jag kunde dricka Majinnas vatten en dag, om Shama och Tafeel (två berg i Mecka) kunde visas för mig.’ [Dessa rader av poesi visar på deras längtan till Mecka.]

Profeten sa, ’Åh Allah! Förbanna Shaiba bin Rabia och Utba bin Rabia och Umayya bin Khalaf då de har drivit oss bort från vårt land till ett land med epidemier.’ ´

Sen sa Allahs Profet vidare, ’Åh Allah! Få oss att älska Medina så som vi älskat Mecka eller mer än så. Åh Allah, välsigna dess sa’ och dess Mudd (mått som symboliserar mat) och gör Medinas klimat hälsosam för oss och flytta dess feber till al-Juhafah.’ Aisha har även berättat att när de nådde Medina så var den det mest ohälsosammaste marken av Allahs mark, och Buthan dalen (dalen vari Medina låg) brukade svämma över med orent färgat vatten.’

Allah besvarade Profetens bön. Emigranterna blev friska och de började älska Medina. Till och med när de senare erövrade Mecka valde alla kompanjoner att stanna kvar i Medina, till och med efter Profetens död.

Qiblah, böneriktningen, ändras

Till en början bad muslimerna norrut mot Bayt al-Maqdis i Jerusalem men i Sha’ban två år efter hijrah ändrades böneriktningen mot söder, mot Kabah i Mecka. I Mecka hade Profeten bett mot Jerusalem samtidigt som han stod vänd mot Kabah. Men i och med emigrationen till Medina ändrades förhållandena, när han bad vänd mot Jerusalem så vände han Kabah ryggen. Profeten önskade dock att han kunde be mot Kabah men ville inte be Allah om tillåtelse för det. Då kom ayorna ner som beordrade Profeten att be vänd mot Kabah.

Ali ibn Talhah citerade Ibn Abbas som sa, ”Det första påbud som upphävdes i Koranen var Qiblahs riktning (böneriktningen mot Bayt ul-Maqdis). När Profeten emigrerade till Medina bestod stadens befolkning mest av judar. Till en början beordrade Allah honom att be vänd mot Bayt ul-Maqdis, denna nyhet gladde judarna. Det var därför som Profeten bad vänd mot Bayt ul-Maqdis under sexton till sjutton månader. Han brukade dock tycka om Ibrahims böneriktning och under bönen tittade han upp mot himlen, Allah uppenbarade då;

”Ofta har Vi sett dig [Muhammad] vända ansiktet mot himlen [i väntan på ledning], och Vi skall låta dig vända dig i en böneriktning som skall göra dig nöjd. Vänd alltså nu ditt ansikte mot den heliga Moskén; ja, var ni än befinner er, vänd era ansikten mot denna [Moské]. De som [förr] fick ta emot uppenbarelsen vet säkert att detta är ett sant [påbud] från deras Herre. Och Gud förbiser ingenting av vad de gör. Men även om du gav dem som [i äldre tid] fick ta emot uppenbarelsen alla bevis, skulle de inte följa din böneriktning; du skall inte heller följa deras böneriktning. Några av dem iakttar en böneriktning, andra en annan. Ja, om du skulle foga dig efter deras önskningar, sedan du fått ta emot den kunskap som [nu] har kommit dig till del, skulle du sannerligen höra till de orättfärdiga.” Baqarah 144-145

Det vill säga vänd dig mot Kabah i Mecka.

En av kompanjonerna, som bett med Profeten, återvände till Qubá där muslimerna ännu stod i bön, vända mot Bayt al-Maqdis, så han sa, ”Jag vittnar om att jag nyss bett med profeten, vänd mot Mecka”. Så de vände sig mot den nya qiblah medan de fortfarande stod i bön. Det resulterade i att imamen stod bakom församlingen.

 

Denna händelse ledde till många olika reaktioner. Allah uppenbarade över 40 ayat i surah Baqarah som handlar om denna händelse. Ibn Qayyim säger att denna ändring var ett stort test för folket. 

Det var ett test för månggudadyrkarna i Mecka som sa att Profeten återvänt till deras qiblah, och han kommer återvända till deras tro.

Det var ett test för hycklarna som sa att Profeten inte visste vad han skulle göra så han ändrade åsikt. 

Det var ett test för judarna som sa att han hade lämnat den qiblah som Profeterna innan honom haft. Vilket de ansåg var bevis för att han inte var en Profet. 

Slutligen var det ett test för de troende, för att se om de skulle lyda Profetens order och byta qiblah. Det var ett test från Allah till alla dessa grupper.   

“…Den böneriktning som du [Muhammad] förut iakttog gav Vi dig enbart för att skilja dem som följer Sändebudet från dem som vänder honom ryggen. Detta har varit en svår [prövning] utom för dem som [i allt] vägleds av Gud…” [al-Baqarah 2:143]

Karta över den väg Profeten tog vid Hijrah

Det gröna strecket är den väg Profeten Muhammad tog tillsammans med Abo Bakr. Det blåa strecket är den väg som karavanerna tog. Man kan se att de reste först mot Jemen till grottan Thawr för att sen rida mot havet och sedan norrut mot Medina.

Etablerandet av brödraskap för Allahs skull

Brödraskapet är en väldigt viktig del i islam, Allah säger;

"Och grip alla med ett fast grepp om Guds räddningslina och låt er inte splittras! Minns Guds välgärningar mot er: fiendskap hade rått mellan er, men Han lät [viljan till] försoning tränga in i era hjärtan och med Hans välsignelse blev ni bröder."  (3:103)

och;

"..och som Han har förenat i varm tillgivenhet [och gjort till bröder]. Om du så gav ut allt i världen hade du inte kunnat knyta dem till varandra med sådana band, men Gud lät denna tillgivenhet växa fram [och gjorde dem till bröder]. Han är allsmäktig, vis." (8:63)

Profetens andra åtagande efter emigrationen var att ena ansar (hjälparna) och muhajirin (emigranterna). Ungefär 90 män varav hälften från ansar och hälften från muhajirun samlades i Anas bin Maliks hushåll. Profeten gav sin officiella välsignelse till brödraskap dem emellan innan han parade ihop en från ansar med en från muhajirin. På detta sätt fick de utblottade och hemlösa emigranterna ett hem och en ny start i den nya staden medan hjälparen drog nytta av emigranternas starka tro och kunskap i religionen.

Det var Allah som enade deras hjärtan och det var Han som fick ansar och muhajirin att älska varandra. Det finns lite olika åsikter om exakt när detta brödraskap formades, en del säger nio månader efter emigrationen andra säger efter fem månader, eller direkt efter att moskén stod färdig.

Profeten sa; “Relationen mellan två muslimska bröder är som husets byggstenar, en del stärker och håller upp den andra.” [Bukhari 2/890]

Ansar gjorde sitt bästa för att få emigranterna att känna sig välkomna till Medina. Deras generositet nämns till och med i koranen när Han sade:

"De som haft hem och tro att tillgå före dem, älska dem som utvandrat till dem och känna ej i sina bröst någon saknad med anledning av vad dessa fått och de skulle akta dem högre än sig själva, om det också rådde nöd bland dem, de som bevaras för sin egen girighet dessa äro dem lyckliga" (59:9).

Och i Bukhari kan vi läsa hur högt Profeten värderade dem;

”Endast en troende tycker om dem, och endast en hycklare avskyr dem. Och den som tycker om dem kommer Allah att tycka om och den som hatar dem kommer Allah att hata.”

”Om Ansar tar en väg och alla andra människor tar en annan så skulle jag välja Ansars väg. Om det inte vore för att jag gjort hijra så skulle jag räkna mig själv som en av Ansar.”

”Åh Allah förlåt Ansar och Ansars barn och deras barnbarn och deras kvinnor."

Det finns flera berättelser som vittnar om detta uppriktiga brödraskap. Ansars generositet gentemot deras trosbröder var enorm.

De erbjöd muhajirin halva deras rikedom. De gick till Profeten och bad honom att dela deras palmträdgårdar mellan dem och muhajirin. Profeten ville dock inte acceptera denna gåva. Ansar ville istället låta muhajirin arbeta i deras trädgårdar varefter de skulle de dela lika på avkastningen. Profeten gick med på förslaget. Trots överenskommelsen gjorde ansar det mesta av jobbet vilket fick muhajirin att gå till på Profeten och säga; ”Vi har aldrig träffat ett folk som dessa, de tar hand om oss trots att de är fattiga, de är generösa när de har det bra ställt, de arbetar i deras trädgårdar och delar avkastningen med oss, vi tror att de kommer att ta all belöning på Domedagen och lämna oss tomhänta”. Profeten svarade; ”Nej, så länge ni är tacksamma mot dem, och ber för dem”.

En annan händelse som visar på Ansars enorma generositet var den när Sa´d bin Rabiáh fördes samman med Abdur Rahamn bin ’Awf. Sa´d sa, ”Min broder! Jag är den rikaste av Medinas befolkning. Jag har två fruktträdgårdar och två fruar. Du får välja vilken av de två trädgårdarna du vill och jag ska flytta bort från den. Den av mina två fruar som behagar dig mest ska jag skilja mig ifrån för din skull.”

Abdur Rahman svarade honom, ”Må Allah välsigna dig och din familj och dina rikedomar, men visa mig bara vart marknaden ligger."
På torget började han att göra affärer med det lilla han hade. Han köpte och sålde varor tills han hade tillräckligt för att gifta sig. När Profeten fick syn på honom en dag hade han det gula pulvret på sig, som kvinnorna från Medina använde som smink, Profeten frågade, 
- Mahyam, åh Abdur Rahman! (Ett ord med yemenitiskt ursprung vilket användes vid en angenäm överraskning.)

- Jag har gift mig, svarade Abdur Rahman.

- Vad gav du din fru i mahr (bröllopsgåva)? frågade Profeten.

- Vikten av en dadelkärna i guld, svarade Abdur Rahman.

 Ordna en waleema (bröllopsfest) om så bara med ett enda får. Må Allah välsigna dig i dina rikedomar, avslutade Profeten.

Abdur Rahmans framgångar växte och hans handel och inkomst ökade markant, han brukade säga att ”om jag så vänder en sten förväntar jag mig att finna guld eller silver därunder.”

Dessa exempel visar tydligt på Ansars självuppoffring och oegennytta och på muhajirin självrespekt, uppskattning och tacksamhet som var en naturlig del av deras karaktär. De accepterade endast så mycket som nöden krävde. På detta underbara och förnuftiga sätt löstes problemet med den stora invandringen. Det finns många fler berättelser som talar om Ansar och deras stora uppoffring.

"De som följer honom är oböjligt fasta gentemot dem som förnekar sanningen, men sinsemellan fulla av värme och vänskap. Du ser hur de böjer ryggen och faller ned inför Gud i tillbedjan och söker Hans nåd och Hans välbehag; i sina ansikten bär de spåren av [de många] nedfallen under bönen."  48:29

På samma sätt som ansar spred sin generositet så spred muhajirin den kunskap de fått under de år som de levt med Profeten i Mecka. Som när Salaman al-Faarisi med vishet tillrättavisade hans nya broder i islam Abo Darda.   

Abo Darda var en esket som tillägnade mesta tid i dyrkan. Innan versen om att bära slöja uppenbarats observerade Salaman Farsi att Abo Dardas fru inte tog hand om sitt utseende. Till en början bodde Salmantillsammans med Abo Darda och hans familj, så han frågade umm Darda varför hon inte såg efter sig själv. 
Hon svarade, din broder, Abo Darda, har inget intresse för det världsliga. 
När Abo Darda kom tillbaks hem erbjöd han Salman mat, Salman frågade honom varför han inte gör honom sällskap. Abo Darda svarade, ”Jag fastar”. Salman vägrade att äta tills Abo Darda åt med honom, han tvingade Abo Darda att bryta sin fasta. 
När natten kom ställde sig Abo Darda upp för att påbörja sin nattbön, Salman sa åt honom att gå och sova. Efter ett tag gick han upp igen för att ställa sig och be nattbön, ännu en gång sa Salman åt honom att gå och sova. Vid slutet av natten gick Salman till Abo Darda och sa till honom att han nu kunde ställa sig och be nattbön. 
Dagen efter gick Abo Darda till Profeten för att berätta om vad som hänt. Profeten svarade honom att Salman gjort rätt. Profeten fick reda på att Salman sagt, ”Du har plikter mot Allah, du har plikter gentemot dig själv och du har plikter gentemot din familj, så fullfölj dina plikter mot dem alla”. Salman hade mer kunskap i islam än vad Abo Darda hade och på detta sett spred han den vidare.

Till en början fick en trosbroder samma status som en blodsbroder, de kunde till och med ärva från varandra. Detta var något helt nytt i Arabien. Hela Arabien var uppbyggt på blodsband eller ekonomiska relationer, nu etablerades ett brödraskap som enbart byggdes på tron på Allah och Hans Sändebud. Muslimernas lojalitet till deras klan var tvunget att få ett slut för att kunna bygga upp ett starkt islamiskt samhälle med lojalitet endast till Allah och Hans Sändebud och de troende.

Efter slaget av Badr när brödraskapet muslimerna emellan var etablerat bortskaffades regeln som lät ”bröder i tron” ärva från varandra.  

"De som är knutna till varandra genom blodsband står dock enligt Guds beslut [ändå] närmare varandra (vad gäller arv). Gud har vetskap om allt." (8:75)

Riktlinjer trosbröder emellan

Profeten uppmuntrade sina kompanjoner till rättfärdighet och berömvärt uppträdande, han var angelägen om att ingjuta god moral, ära, heder, dyrkan men framför allt lydnad till Allah och Hans Sändebud. Nedan följer några av de råd som hans kompanjoner fick ta del av;

En man frågade Profeten om vilken dygd som anses högst inom i islam. Profeten sa; ”Att du delar med dig av din mat och att du hälsar på den du känner och den du inte känner”. Bukhari 1/6

“En muslim är den från vars tunga och hand muslimerna är skyddade ifrån”. Bukhari 1/6

“Ingen av er är en (sann) troende förrän han älskar för sin broder det han älskar för sig själv”. ibid 1/6

“Den kommer inte att träda in i Paradiset vars granne inte är skyddad från hans felaktiga uppförande”. Muslim, Mishkat al-Masabih 2/422

”En muslim är den andre muslimens broder; han förtrycker honom inte eller gör honom besviken. Den som avlägsnar en världslig oro från den troende kommer Allah att avlägsna en del utav oron på Domedagen. Den som skyddar en muslim, kommer Allah att skydda på Domedagen.”

“Att utnyttja en muslim är illdåd och att kriga emot honom är otro.”

“Att ta bort någonting skadligt från vägen är sadaqa (allmosa).”

“Den är inte en fulländad troende som går och lägger sig mätt medan han vet att hans granne är hungrig”. Ibid 2/424

”Visa barmhärtighet mot människorna på jorden så kommer Allah att ha barmhärtighet med dig i himlen”.

Profeten brukade även uppmuntra folket att försöka klara sig själva såvida det inte var så att man var totalt hjälplös. Han föreläste om dygderna och Guds belöning till de som utförde de obligatoriska gärningarna i form av dyrkan och ritualer.

Abdullah bin Masud sa en gång; “Om ni vill följa ett gott exempel, se då till den avlidnes tradition, för den levande kan lätt falla offer för förtryck (få försvagad tro). Följ Muhammeds kompanjoners fotspår. De var de bästa av denna nation, de mest gudsfruktiga, de mest kunniga och minst arroganta. Allah valde att de skulle vara Profetens kompanjoner och för att etablera Hans religion. Därför är det nödvändigt att man lär känna deras ära, följer deras rättfärdiga beteende och anammar deras sätt så långt det är möjligt och likna deras biografi. De höll sig alltid till den ortodoxa vägen. Sen har vi den framstående Profeten Muhammed vars klart synliga goda moral, perfektion, talanger, dygd, goda uppförande och berömvärda gärningar, detta berättigar honom att inta de innersta cellerna i våra hjärtan och bli det käraste mål varje person strävar efter.  Han hann knappt yttra ett ord utan att hans kompanjoner skyndade sig till att leva efter det och arbeta för dess sak.” [Mishkat Al-Masabih 1/32]

Det var med dessa egenskaper och kvaliteter som Profeten ville bygga ett nytt samhälle, det underbaraste och mest ärofyllda samhällen någonsin känt. Med denna höga moral formades ett samhälle starkt nog att ändra hela världen.

Avtal mellan de olika grupperna i Medina

Efter att grunden för ett islamiskt samhälle var lagd var Profetens nästa mål att ena alla Medinas invånare. Det tredje projektet i Medina blev därmed att skriva avtal mellan Medinas olika grupper. Målet med dessa kontrakt var att befolkningen skulle få leva i fred, säkerhet och framgång och för att utplåna det inrotade hat och de stamfejder som existerat i samhället. Med stor noggrannhet utformade han kontrakten så att det inte fanns något utrymme för de förislamiska traditionerna. Dessa skulle kunna förstöra den nya miljö han ville etablera. Avtalen skulle även skydda muslimerna från förtryck likt det de upplevt i Mecka. 

Bismillahi rahmani rahim 

Detta är ett dokument från Muhammed, ´den föga beläste Profeten’, mellan de troende muslimerna från Quraish och Yathrib (Medina), och de stammar som skriver under detta avtal, vi är en nation vilka alla andra står utanför.

1. Utbetalning av blodspengar och frigivning av fångar mellan dem och muslimerna ska ske i enlighet med tidigare seder. De två icke-muslimska samhällena i Medina ska hjälpa muslimerna vad gäller frigivning och blodspengar.

2. Alla tre samhällen i Medina skall enas mot den kriminelle, rebellen eller fientliga arméer, om så det vore deras eget kött och blod.

3. En troende får inte döda en annan troende för att hjälpa en otroende, utöver det får han inte hjälpa en icke-troende mot en troende.

4. Plikterna gentemot Allah är lika för alla, ifall en person inte kan utföra ett ansvar tilldelat honom så är det samhällets ansvar att slutföra gärningen.
5. Judar som blir muslimer skall behandlas som alla andra muslimer.
6. Krigsbyte skall delas mellan alla muslimer.
7. Den som avsiktligt dödar en muslim skall dödas, såvida inte offrets familj förlåter mördaren. Det åligger muslimerna att resa sig mot mördaren.
8. Det är otillåtet för muslimerna att hjälpa någon som försöker skapa splittring mellan muslimerna, eller någon som försöker ändra på islams grundsatser.
9. Om en konflikt bryter ut i något av de tre samhällena skall Allah och Hans Profet bestämma däri. 

Avtalet var en vändpunkt för muslimerna. Framtiden visade att enandet, brödraskapet och samarbetet som avtalet stod för blev framgångsrikt.

För att säkerställa att de otroende inte skulle alliera sig med Quraish i Mecka fick de godkänna följande; ”Vi kommer inte skydda Quraish, och vi kommer inte att vägra ge skydd åt muslimerna”.

Profeten upprättade ett separat avtal med den judiska befolkningen. Trots att de hade dåliga avsikter och hyste stark ovilja mot Profeten och muslimerna så visade de varken motstånd eller fientlighet. Avtalet skulle omfatta total frihet i tro och rikedomar. Han hade ingen som helst avsikt att inkludera regler som omfattade förvisning, gripande av rikedomar och land eller fiendskap. Några av de viktigaste punkterna i avtalet de skrev var;

                                                    

1. Judarna och muslimerna skall leva tillsammans som två skilda nationer, båda parter lever deras egna liv, och båda parter ansvarar för deras egna finansiella affärer.

2.  Judarna praktiserar sin religion och muslimerna sin.

3. Om de attackeras av en tredje part, skulle båda grupperna komma till varandras undsättning.

4.  Båda parter skall rådgöra med varandra. Inbördes förhållande ska grundas på rättfärdighet, synd är totalt uteslutet.

5.   Ingen av samhällena är ansvarig för den andres missdåd.  

6.   Den förtryckte skall hjälpas och stöttas.

7.   Judarna skall vara med att bidra till krigets kostnader så länge de krigar vid de troendes sida.

8.   Obefogad blodspillning är otillåten för båda nationer. 

9.  Medinas centrum skall vara helig, de som förbinder sig till detta avtal får ej hugga ned träd, jaga, kriga eller bära vapen i den heliga delen.

10. Varje konflikt skall lösas/klaras upp av Allah den Högste och Hans Sändebud Muhammed. 

11. De som förbinder sig till detta avtal skall bojkotta all handel med Quraish. Dessutom skall de avstå från att stödja Quraish på något sätt.

12. De skall alla skydda Medina, vid attack utifrån, på den plats det sker.  

13. Detta avtal skall ej ge säkerhet till den syndige eller den kriminelle.

Genom detta kontrakt förenades och skyddades de tre samhällsgrupper som bodde i Medina och Allahs lagar och regler kom att råda. Medina och dess förorter bildade efter detta fredsavtal en allians med Medina som huvudstad och Profeten Muhammed som ledare. För att utöka säkerheten och fredszonen började Profeten ingå liknande fredsavtal med kringliggande stammar som levde runt omkring ’hans stat’.

Så fort alla informerats om deras rättigheter och ansvar började Profeten aktivt kalla icke muslimer till islam. Många underkastade sig islam, och de som inte gjorde det levde i fred under islams lagar.

Avtalet visade även att muslimerna var en stark grupp i Medina som kunde sätta lagar och regler. Det var uppenbart att månggudadyrkarna inte kunde hota muslimernas ledarskap. De flesta klanledare och nobla i Medina hade underkastat sig islam, och det fanns ingen med makt nog att motsätta sig islam öppet. Det fanns dock de som varken var intresserade av islam eller fredlig samexistens, några av dessa blev muslimer men endast för att försvaga islam inifrån. De kom att kallas hycklarna. Deras ledare hette Abdullah bin Ubayy. Tillsammans med några icke muslimer formade han det största hotet för säkerheten i Medina.

Vid denna tidpunkt blev även zakat (allmosor) föreskriven och den islamiska lagen verkställdes.