Nyheterna når Mecka

Polyteisterna, som hade lidit en sådan förlust, flydde iväg i stor förvirring och oordning till dalarna och kullarna, i riktning mot Mecka, i panik och med stor skam för att möta sitt folk.

Den första av dem som nådde Mecka och för att berätta om förlusten och hur deras förnämsta män blivit dödade, blev betraktad som en galning; folk kunde inte tro honom. Men snart bekräftades nyheten av andra. Abu Sufyan bin Al-Harith kom till Abu Lahab och förklarade: ”Så fort slaget började överlämnade vi oss själva till att dödas och bli tagna som fångar. Men jag beskyller inte dem (muslimerna) för det, för vi mötte män i vita kläder på hästar mellan himlen och jorden och inget kunde stoppa dem.”

Abu Rafi’, en muslim, sa: ”Det var änglarna”. Abu Lahab kunde inte kontrollera sin ilska och kastade sig över honom och slog honom våldsamt. Umm Al-Fadl, en muslimsk kvinna, slog då Abu Lahab i huvudet med en träpåk.

Abu Lahab dog en vecka senare i en sjukdom, som skrämde Quraish så mycket att ingen vågade komma nära honom. Hans söner ville inte ens begrava honom, utan lät honom ligga och ruttna i tre dagar i sitt hus. I fruktan för skamliga rykten släpade de till sist ut honom, slängde honom i en grop och på avstånd kastade de stenar på honom. Det är förödmjukelsen han led, till och med in i döden.

Förlusten vid Badr var en stor skam för Mecka-borna. Och för att muslimerna inte skulle glädjas, förbjöds folk att sörja och gråta offentligt.