Livet i Medina

Emigrationen hade en stor betydelse i Islams historia, den var början på det nya kompletta islamiska livet och slutet av den mörka tiden i Mecka. Det var därför som Omar Ibn Al-Khattab tog emigrationen som början på den Islamiska tideräkningen. Många av Profetens kompanjoner ansåg till och med att islam började i och med emigrationen, eftersom det var då som det islamiska samhället bildades. Islam blev inte komplett förrän muslimerna levde i ett muslimskt samhälle som styrdes med Allahs lagar. Tiden i Medina kan delas in i tre faser:

1.Den första fasen kännetecknas av mycket problem, oenighet och många konflikter mellan Medinaborna. Utöver det stod hot om krig och utplåning av Islam från framförallt Mecka och Quraish. Detta mönster bröts i och med fredsavtalet Al-Hudaibiyah i Dhul Qa‘da 6 E.H.

2.Den andra fasen kännetecknas av det fredsavtal som slutits med de hedniska ledarna och avslutades i och med erövringen av Mecka i Ramadan 8 E.H. En tid då Profeten bjöd in kungarna utanför arabvärlden till underkastelse av islam.

3.Under den tredje fasen kom folk i grupper för att underkasta sig islam. Arabiska stammar och andra folkgrupper nådde Medina för att hylla Profeten. Denna period avslutades i och med Profetens död i Rabi’ al-Awwal 11 E.H

Situationen i Medina vid emigration

Emigrationen till Medina var inte bara en flykt från hån och förtryck, utan målet var att bygga ett nytt samhälle på en säker plats. Varje muslim som hade kapacitet att bidra till uppbyggnaden av detta samhälle var tvungen att hjälpa till och utan tvekan var Allahs Sändebud deras politiska ledare och spirituella vägledare som bestämde hur saker och ting skulle lösas.

Befolkningen i Medina bestod av tre olika grupper; Profetens Kompanjoner, de otrogna från Medinas stammar och judarna.


Profetens kompanjoner

Livet i Medina skilde sig enormt från det liv emigranterna levt i Mecka. I Mecka hade de varit alldeles för svaga socialt, materiellt och fysiskt för att kunna etablera ett muslimskt samhälle. De 86 suror som uppenbarades i Mecka beskrev de tidigare Profeternas liv, föreskrifter som gällde de troende på ett individuellt plan, etablerandet av den monoteistiska läran om dyrkandet av Endast En Gud, att påbjuda det goda och förbjuda det onda, samt att bygga upp stark tro på Gud.

I Medina möttes de av utmaningen att forma samhället, ekonomin, politiken, krig och fred, förbud och påbud, etik och andra relevanta frågor. Med Profeten som ledare skulle de upprätta grundstenarna i det islamiska samhället. Att inrätta ett samhälle med en lagstiftning som bygger på denna typ av etik går inte över en natt eller en månad eller ett år, det tar lång tid att bygga upp. Eftersom den sker gradvis i takt med den kompletterande processen som består av att träna och utbilda folket, samt att vinna deras själar så att deras vilja överensstämmelse med islams etik. Självklart var det Allah den Allvetande som bestämde lagarna och Hans Profet som genomförde dem.

"Det är Han som har sänt ett Sändebud till de olärda ur deras egna led för att framföra Hans budskap till dem och [lära] dem renhet och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom..." [Al-Qur'an 62:2]

Profetens kompanjoner skyndade sig till att praktisera dessa regler som uppenbarats i Koranen och fyllde gladeligen sina hjärtan med dess budskap.

" Troende är enbart de som bävar i sina hjärtan då de hör Guds namn nämnas, och som känner sig stärkta i tron då de hör Hans budskap läsas upp..." [Al-Qur'an 8:2]

Muslimerna i Medina bestod av två grupper: Den första gruppen bestod av två stammar som var bosatta i Medina där de ägde mark och rikedomar. Fiendskap stammarna emellan var dock djupt inrotat och kunde snabbt väckas till liv; denna grupp kom att kallas al-Ansar, hjälparna.
Den andra gruppen var al-Muhajirun, emigranterna. De var hemlösa, utan arbete och utan pengar. De bestod till en början av en liten grupp som sakta men säkert växte vartefter emigranterna kom fram till Medina. De hade stöttat islams kall i över tio år fastän de utsatts för svår tortyr.

Avgudadyrkarna i Medina

Avgudadyrkarna var den andra gruppen som Profeten var tvungen att hantera. De hade ingen som helst kontroll eller makt över muslimerna. En del av dem kände inget ont mot muslimerna; istället fascinerades de av den nya religionen. De började se briser och fel i deras förfäders religion och till slut underkastade de sig uppriktigt till Allah. Andra Medinabor hade dåliga avsikter gentemot Profeten och hans följeslagare men var för fega för att förneka dem öppet, istället utnyttjade de fördelarna med islam och visade en falsk vänskap mot dem, dessa kom att kallas hycklarna.
Innan profetens ankomst var ‘Abdullah bin Ubai den Medinabo som höll på att bli president över Khazraj och Aws efter Bu’ath kriget, istället blev han hycklarnas ledare. Profetens ankomst och islams antågande lämnade ’Abdullah bin Ubai utan makt. I hans ögon var Profeten den största anledningen till att han aldrig fick makten. För egen vinning visade han islam utåt men hjärtat var fyllt med otro. Han och hans anhängare var de första hycklarna i islams historia.

Judarna (Hebréerna)

Efter förföljelse av den Bysantiska staten och de assyriska folken emigrerade många judar från Syrien till Hijaz. Tillsammans bildade de den tredje gruppen i Medina. I och med det började de klä sig, tala och leva på samma sätt som araberna, det finns till och med rapporterat om giftermål mellan de olika folken. De behöll dock sin etniska särart och avhöll sig från djupare inblandning med samhället. De var stolta över sitt Judisk-Israeliska ursprung och behandlade araberna med förakt genom att kalla dem bakåtsträvande och analfabeter. De önskade även att deras grannars rikedomar skulle bli tillåtna för dem att använda hur de ville.

"… because they say: "There is no blame on us to betray and take the properties of the illiterates (Arabs)" [Al-Qur'an 3:75]

De visade liten entusiasm till sin religion. De ägnade sig mest åt spådom, trolldom och den hemliga konsten att blåsa på knutarna, med vilka de tillskrev sig själva kunskaper inom vetenskap och spirituell överlägsenhet.

De var överlägsna vad gällde pengar och handel, så pass att de hade monopol över varor som sädeslag, dadlar, vin, kläder, export och import. För de tjänster de erbjöd araberna tog de bra betalt. De lånade även ut pengar mot ränta till de högt uppsatta bland araberna, de i sin tur hade lämnat bördiga marker i säkerhet. Pengarna spenderade araberna på fåfänga saker. 

Den judiska befolkningen bidrog även till stammarnas ständiga fiendskap som ofta ledde till blodiga krig. Så fort stammarnas fiendskap avtog såg de genast till att tända gnistan på nytt för att på samma gång tjäna stora pengar på de lån stammarna var tvungna att ta för att ha råd att kriga.

De tre judiska stammarna belägna i Medina var; Banu Qainuqua´, som allierat sig med Khazraj stammen, Banu Nadir och Banu Quraizah som allierat sig med Aws, vars tillhåll var i Medinas utkanter.

Av den simpla anledningen att Profeten Muhammed inte var av judisk härkomst såg de förändringarna i samhället med avsky och ville inte försona sig med honom. Islam kom dock för att sätta stopp för det fiendskap och hat som rådde och istället etablera ett samhälle baserat på att förbjuda det onda och påbjuda det goda. Islams principer uppfattades av judarna som ett hot mot deras sociala och ekonomiska intressen. Kanske skulle arabstammarna försöka återta den rikedom och mark som orättvist hamnat i deras händer via ocker. Självklart hade judarna tänkt på detta långt innan islam etablerat sig i Medina. Därför är det inte förvånande att det var judarna som hyste störst hat mot islam och Profeten Muhammed, trots det vågade de inte öppet visa sina känslor till en början.

I en hadith från Ibn Ishaq berättad av de troendes moder Safiyah kan vi klart se det hat judarna hyste mot det nya politiska och religiösa liv som kom att prägla Medina. Safiyah, dotter till Huyayi bin Akhtab, sa, ’ Jag var det barn som stod närmast min fader och min farbror Abi Yasirs hjärtan. Så fort de såg mig med någon av deras barn, brukade de skämma bort mig så älskvärt på alla andras bekostnad. Hursomhelst, när Allahs Sändebud slog sig ner i Quba’ hos Bani ’Amr bin ’Awf, gick min far Huyayi bin Akhtab och min farbror Abo Yasir bin Akhtab iväg för att möta honom, de kom inte tillbaka förrän vid solnedgången. Långsamt och modfällda återvände de. Som vanligt skyndade jag mig för att möta de två med ett stort leende, men de vände sig inte mot mig på grund av den sorg/bedrövelse som kommit över dem. Jag hörde min farbror Abo Yasir säga tilll Ubai och Huyayi, ’Är det verkligen han (Muhammed)?’ Den förre sa, ’Det är han, jag svär vid Allah!’ ’Kände du verkligen igen honom?’ Frågade de två. Han svarade, ’Ja, och mitt hjärta brinner utav fiendskap mot honom.’’

Denna berättelse skildrar den mentala oron och det djupa bekymmer som vilade över judarna från den första dagen som Allahs Sändebud satte sin fot i Medina.

Sammanfattning

Det här var den politiska situation som rådde i Medina vid Profetens ankomst. I Mecka, 500 km från Medina, fanns ytterligare ett ständigt hot, islams ärkefiende; Quraish. I Quraish händer hade muslimerna utsatts för tortyr, trakasserier, svält, bojkott och terror, vilket var resultatet av det psykiska krig som pågått i tio år. När muslimerna emigrerat till Medina hade deras mark, rikedomar och ägor tagits i beslag, deras fruar hade fängslats och de lägsta samhällsmedborgarna torterades brutalt. Quraish främsta plan var dock att skada Profeten. Quraish utnyttjade deras höga position som temporär ledare i arabien och sin religiösa överlägsenhet (eftersom de vårdade den Heliga byggnaden (Kabah) till att tillsammans med araberna bojkotta Medinaborna socialt och ekonomiskt.


Muhammed al-Ghazali sa; ’Det rådde en krigsstämning mellan tyrannerna i Mecka och muslimerna i deras hemvist. Det är dumdristigt att lägga skulden på muslimerna för de hemska konsekvenser som blev följden av den fejd som pågått mellan dem länge.’

Det enda val muslimerna i Medina hade varit att lägga beslag på tyrannernas rikedomar, utmäta ett passande straff och ge igen på ett sätt som skulle få de otrogna att sluta bete sig dåraktigt mot muslimerna och det dem höll heligt.

Detta var en kort genomgång av de motgångar Profeten mötte och de svåra problem han förväntades att lösa.

’Abdullah ibn Salam

Husayn ibn Salam var en av de mest lärda rabbinerna i den judiska befolkningen. Han var känd för sin gudsfruktan, godhet, goda uppförande och sanningsenlighet. Alla stadens invånare respekterade och hedrade honom, inte bara den judiska församlingen. Han levde ett fridfullt liv, olikt många andra tillbringade han alltid en bestämd tid av dagen till dyrkan, studier, föreläsningar i templet och till att studera Torah. Det sägs att han intresserat sig speciellt för det stycke i Torah som talade om att ännu en Profet skulle komma vars uppdrag var att komplettera de tidigare Profeternas mission. Det var därför som Hunayns intresse för Profeten Muhammed väcktes så fort han fått höra om en Profet i Mecka. Han sa; ’När jag fick höra ryktet om en Profet från Allah började jag underrätta mig om hans namn, släkt, karaktär, tiden och platsen. Den information jag samlat jämförde jag med den information som fanns i våra böcker. Från den information jag fått blev jag övertygad om att han var den Profet vi väntat på och jag erkände sanningen och hans mission. Trots det dolde jag den uppfattningen för judarna. Jag höll mig i tungan…’

Så kom den dagen då Profeten lämnade Mecka för Medina. När han nådde Quba utanför Medina, skyndade sig en man in till staden för att ropa ut nyheten om Profetens ankomst. Jag satt och jobbade uppe i ett dadelträd när jag fick höra nyheten. Min faster, Khalidah bint Harith, satt under trädet. När nyheten nådde mig ropade jag ut, ’Allaho Akbar! Allaho Akbar!’ Hon protesterade kraftigt när hon hörde mitt utrop, ’Må Gud omintetgöra dig… Vid Gud, om du hört att Moses anlänt skulle du inte varit mer entusiastisk.’

’Min faster, vid Gud så är han sannerligen Moses ’broder’ och han följer hans religion. Han har sänts med samma budskap.’ Hon tystnade för en stund varefter hon svarade honom, ’Är han den Profet som du berättat för oss om? Han som blivit sänd för att bekräfta sanningen från de tidigare Profeterna och för att komplettera Guds budskap?’ Jag svarade, ’Ja!’ Utan att tveka skyndade jag mig iväg för att träffa Profeten. En stor folkmassa fanns vid hans dörr vilken jag tog mig igenom tills jag stod honom nära. Det första jag hörde honom säga var, ’Åh folk! Sprid frid…Dela med er av er mat…Be under natten när folket (vanligtvis) sover…och ni kommer träda in i Paradiset i frid…’

Jag granskade honom noggrant och övertygades av att hans ansikte inte tillhörde en bedragares.
I och med att Husayn var en rabbi hade han kunskap om några av de tecken som visar på profetskap, så han frågade Profeten tre frågor som endast en profet kunde svaren på. Den första frågan var, vilket är det första tecknet på Domedagens ankomst? Andra frågan, vad är det första paradisets folk kommer att bli serverade? Och tredje frågan var, vad är det som får ett barn att likna dess fader eller dess moder? Profeten svarade honom att Jibril nyligen underrättat honom om svaren till dessa frågor. Abdullah sa, Jibril är vår fiende utav änglarna. Profeten reciterade ett stycke från surah baqarah för honom, därefter svarade han på Abdullahs frågor. Det första tecknet på att Domedagen har börjat är en eld från öst som leder folket mot väst. Det första som Paradisets folk kommer att äta är val lever. Barnet liknar fadern om faderns vätska är mer än kvinnans vätska, och barnet liknar modern om moderns vätska är mer än faderns. Jag närmade mig honom lite till varefter jag yttrade trohetslöftet, att det inte finns någon Gud värd att dyrka utom Allah och att Muhammed är Allahs Sändebud. Profeten vände sig mot mig och frågade, ’Vad heter du?’ ’Husayn ibn Salam,’ svarade jag. ’I stället heter du ’Abdullah ibn Salam från och med nu,’ sa Profeten när han gav mig mitt nya namn. ’Ja,’ svarade jag. ’Abdullah ibn Salam ska det vara. Vid den som sänt er med Sanningen, jag önskar mig inget annat namn efter denna dag.’

Jag återvände hem för att introducera islam för min fru, mina barn och de andra i mitt hushåll. Alla i mitt hushåll accepterade islam, till och med min faster Khalidah som var en äldre dam. Jag rådde dem att inte avslöja sin nya religion för den övriga befolkningen förrän jag givit dem tillåtelse, vilket de samtyckte till.

Jag återvände till Profeten och sa, ’Åh Allahs Sändebud! Judarna är ett folk som (dras till) skvaller och lögner. Jag skulle vilja att ni bjuder in de berömda bland dem till ett möte med er. (Under mötet) låter du dem inte se mig genom att hålla mig gömd i ett av era rum. Fråga dem om min position bland dem innan de blir underrättade om min underkastelse till islam. Därefter bjuder du in dem till islam. Om de får veta att jag blivit muslim kommer de förneka mig och anklaga mig för allt möjligt och förtala mig.'

Profeten gömde mig i ett av hans rum medan han bjöd in de berömda judarna för ett möte. Han introducerade islam för dem varefter han uppmanade dem att acceptera sanningen, därefter frågade han, ’Vilken position håller Husayn ibn Salam bland er?’
’Han är vår sayyid (ledare), son till vår sayyid. Han är vår rabbi och vår alim (lärde), son till vår rabbi och lärde.’
’Om ni skulle få reda på att han underkastat sig islam skulle även ni underkasta er islam?’ frågade Profeten.
’Må Gud förbjuda det! Han skulle aldrig acceptera islam. Må Gud skydda honom från att acceptera islam,’ svarade dem (skräckslagna).
Jag kom ut bland dem och proklamerade, ’Åh sammankomst av judar! Var medvetna om Gud och acceptera det Muhammed har kommit med. Vid Gud, ni vet med säkerhet att han är Allahs Sändebud och ni kan läsa om hans förutsägelse, hans namn och karaktär i er bok Torah. Jag bekänner att han är Allahs Sändebud, jag tror på honom och tror att han är sann. Jag erkänner honom.’
’Du är en lögnare,’ skrek de. ’Vid Gud, du är ondskefull och okunnig, son till den ondskefulla och okunniga.” De fortsatte spy ut alla tänkbara smädelser över mig…”

Det här var Profetens första erfarenhet av judarna.
’Abdullah ibn Salam fortsatte söka kunskap om islam med stor törst. Hängivet spenderade han mycket tid till att läsa Koranen och studera dess vackra och enastående verser. Med stor tillgivenhet var han alltid i närheten till Profeten. Den största delen av tillvaron spenderade han i Moskén i dyrkan och för att studera och lära ut. Han blev känd för sina rörande och effektiva studiecirklar med de andra kompanjonerna när de regelbundet träffades i Profetens moské. Han var känd bland de andra följeslagarna som mannen från Paradiset. Vilket var resultatet av hans beslutsamhet att hålla fast vid Profetens råd att hålla ett stadigt grepp om ”the most trustworthy handhols” vilket är tro på och total underkastelse till Gud.
Sa’d bin Abi Waqqas sa; ’Jag har aldrig hört Profeten nämna någon som fortfarande går på jorden som en av Paradisets folk förutom ’Abdullah bin Salam.’ Följande vers uppenbarades angående honom:

”…Ett vittne bland Israels barn vittnade ju att en [som är] honom lik [skall komma] och [vittnet] trodde [på detta], men ni i ert högmod [avvisar det]! Gud vägleder sannerligen inte dem som gör orätt!" (46:10)