Quraish försöker övertala Abo Talib

Quraish insåg nu att det var endast i Mecka som de kunde rå på muslimerna. I deras ondska kom de fram till att den enda utväg att stoppa islam och Profetens kallelse till dyrkan av endast Allah, var att döda honom. Abo Talib kände till det hat Quraish hyste, ett hat som bara växt sig starkare under åren. Han visste också hur långt Quraish kunde gå för att stoppa honom, därför kallade han Profeten Muhammed till sig och bad honom att överge sitt kall, men den senare svarade lugnt; ’Käre farbror, döm mig inte efter min ensamhet. Sanningen skall inte vara utan stöd länge. Hela Arabien och ännu längre skall en dag omfatta dess sak.’ Efter det stod Abo Talibs skydd orubbligt kvar.

Abo Talib stod i vägen för Quraishs planer. Ännu en gång gick de till Abo Talib för att få honom att övertala hans brorson att sluta med hans kall. De försökte pressa Abo Talib med att även han skulle inkluderas i fiendeskapet. Abo Talib skickade efter Muhammed och sa till honom, ”Skona mig och dig och lägg inte på mig en börda tyngre än jag kan bära”. Profeten uppfattade orden som att Abo Talib skulle sluta stödja och skydda honom, så han sa, "Åh farbror, om de så lade solen i min högra hand och månen i min vänstra, för att tvinga mig att avsäga mig mitt arbete, säkerligen skulle jag vägra tills Allah gjort sin sak uppenbar, eller så skulle jag dö försökandes”.
Abo Talib kallade Profeten som ställt sig upp för att gå, han sa, ”Gå och kalla till det du vill för vid Allah jag kommer aldrig att överge dig.”

Profeten fortsatte sitt kall vilket fick Quraish att förstå vilken ställning Abo Talib valt att ta. Några från Quraish gick för att tala med honom ännu en gång, med dem fanns en ung man, ‘Amarah bin Al-Waleed bin Al-Mugheerah. ”Åh Abo Talib! Vi har tagit med oss en klok pojke som är i sina bästa år, för att utnyttja hans intelligens och styrka kan du ta honom som din son istället för din brorson, vilken har slutat bry sig om din religion, skapat social oenighet, hittat fel i ditt sett att leva, om vi dödar honom blir du kvitt hans ändlösa problem; endast man mot man.” Abo Talib svarade, ”Vilken orättvis överenskommelse. Ni ger mig er son att uppfostra och jag ger er min son att döda! Vid Allah det här är något otroligt!”

Mut‘im bin ‘Adi, en i gruppen avbröt honom, han påstod att Quraish erbjudit en rättvis överenskommelse eftersom, ’de ville endast göra dig fri från en källa till ondskefulla problem, men som jag ser det så har du bestämt dig för att neka deras tjänster’. Självklart nekade Abo Talib alla deras erbjudanden och han utmanade dem att göra vad de ville. När exakt dessa möten med Abo Talib skedde är osäkert men troligen har det skett under det sjätte året av Profetskap.

Quraish trakasserier mot Profeten trappas upp

Efter att alla övertalningsförsök och konspirationer mot Profeten misslyckats började Quraish förfölja och tortera muslimerna på ett obarmhärtigt vis. Planerna att en gång för alla göra sig kvitt Profeten genom att döda honom började även ta form, deras angrepp blev grövre och grövre.

‘Utaibah bin Abi Lahab tilltalade Profeten en dag på ett trotsigt och fräckt sätt, ”Jag tror inte på, ”By the star when it goes down.” [53:1] eller på, ”Then he (Jibril) approached and came closer.” [53:8]. Med andra ord, ”Jag tror inte på något av det som står i Koranen”. Därefter började han behandla Profeten på ett nedlåtande sätt, han började bruka våld mot honom, rev sönder hans tröja och försökte spotta på Profetens ansikte, men han missade. Koranverserna som tillåter muslimer att försvara sig hade inte uppenbarats än så det enda Profeten kunde göra var att vända sig till Allah, han bad att Allahs vrede skulle vila på ’Utaibah: ”Åh Allah, sänd en av Dina hundar på honom.” Allah lyssnar till den som uppriktigt ber Honom och Profetens bön besvarades.
’Utaibah åkte iväg på handelsresa till Syrien med några andra från Quraish. De slog läger i Zarqa. När ’Utaibah hörde ett lejon närma sig kom han genast att tänka på den bön Profeten gjort mot honom och han sa, ”Ve min broder! Det där lejonet kommer att sluka mig precis så som Muhammed bett om. Han tar död på mig i Syrien medan han själv är i Mecka.” De andra i resesällskapet lätt Útaibah sova närmast elden gömd under deras packning. Men på natten när de alla sov smög Allahs soldat, lejonet, förbi dem alla fram till Útaibah och krossade hans huvud, trots att han mitt bland folket.

Profetens och islams ärkefiende, Abo Jahl, sa till sina vänner, ’Åh Quraish folk! Det verkar som att Muhammed fortsätter att finna fel i vår religion, vanhedra våra förfäder, vanhedra vårt sätt att leva och missbruka våra gudar. Jag vittnar framför våra gudar att jag kommer att släppa en tung sten på Muhammeds huvud medan han faller ned i bön, på så sätt är vi kvitt honom en gång för alla. Jag fruktar inte det hans släkt, Banu Ábd Munaf, kan göra.’ Hans vänner tyckte om planen och uppmuntrade honom att fullfölja den.
Nästa morgon väntade Abo Jahl på att Allahs Sändebud skulle komma för att utföra bön. De andra från Quraish väntade på nyheter i samlingslokalerna. När Profeten nedföll i bön gick Abo Jahl fram för att genomföra sin ondskefulla ide, men knappt hade han börjat närma sig förrän han drog sig tillbaks, helt vit i ansiktet. Skälvande med sina händer spända tappade han stenen. Folket som tittat på skyndade sig fram och frågade vad som hänt. Han svarade, ” När jag närmade mig blev jag stoppad av en annorlunda hankamel med skrämmande hörntänder, han åt nästan upp mig.” Ibn Ishaq sa att Profeten kommenterade händelsen så här, ”Det var Jibril och om Abo Jahl hade kommit närmare skulle han dödat honom.”

Fastän dem sett hur Allah skyddade Hans Sändebud fortsatte de ondskefulla bland Quraish sina trakasserier gentemot Profeten. Viljan att döda honom fanns kvar i deras stängda hjärtan. Så en dag när några från Quraish stod vid al-Hijr platsen och klagade över att de haft för mycket tålamod med Profeten, kom han för att göra tawaaf runt Kabah. De började håna honom och yttra sarkastiska kommentarer. Efter att ha varit tyst ett tag stannade Profeten och tilltalade de otrogna, ’Åh Quraish folk! Lyssna, jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, en dag kommer ni att bli slaktade i småbitar.’ Ordet slakt gjorde dem förskräckta och de ändrade genast attityd, utav rädsla och till och med utav fruktan försökte de att lugna hans ilska, ’Låt Abol Qasim (Profetens smeknamn) vara ifred för han har aldrig varit dåraktig.’ De otroende trodde att bönen vid Kabah alltid slog in.

Trots det accepterade två inflytelserika medborgare islam, Hamzah bin ‘Abdul-Muttalib och Omar bin Al-Khattab.

Abo Hamza konverterar

I Dhul Hijjah det sjätte året av profetskap, i en tid av svåra trakasserier från de otrogna ljusnade det för de förtryckta, en av Quraish starkaste och mest inflytelserikaste män konverterade, Hamza bin Ábdul-Muttalib. Han var välkänd för sitt mod, ridderskap och förkärlek för jakt.

Efter att Profeten fått uppenbarelsen och börjat kalla folket till den Rätta Vägen, hade Hamzah varken varit för eller emot denna nya tro. Han observerade det som sades och gjordes, utan att blanda sig i.
Hamzah var släkt med Profeten på tre olika sätt, vilket gjorde Muhammed till en av de närmaste till Hamzahs hjärta. Hamza var Profetens farbror och eftersom Thuwaybah, Abo Lahabs slavinna, hade ammat dem båda var de ambröder. Utöver det så var Hamzahs mor kusin med Profetens mor, på så sätt var de släkt med varandra både på far och mors sida. Hamzah var två år äldre än Profeten.

En dag när Profeten satt på Safakullen kom Abo Jahl förbi och förödmjukade honom och den tro Muhammed förespråkade. Profeten satt alldeles tyst. Abo Jahl gick vidare helt okontrollerat, han tog upp en sten som han kastade iväg mot Profeten. Stenen träffade vår ädla Profets huvud vilket fick blodet att rinna till.
Hamzah hade precis kommit tillbaks från jakt och med pilbågen hängande över axeln fick han höra från en slavflicka vad som hänt hans brorson. Han gick iväg till Kabah där han såg Abo Jahl sittandes bland några andra från Quraish. Han sprang fram till honom och slog honom hårt i huvudet med pilbågen och sa, ”Hur kan du förolämpa Muhammed medan jag följer hans religion och säger det han säger?!” Bani Makhzum och Bani Hashim skyndade sig för att hjälpa Abo Jahl, men han lugnade dem genom att säga, ”Låt Abo ’Ummarah vara ifred, Vid Allah jag smädade hans brorson skamligt.”

Hamzah gick iväg och lämnade ilskan bakom sig. Han hade yttrat orden utav stolthet, han kunde inte tolerera att någon vanhedrar någon i hans släkt så där.
Väl hemma börjar han fundera på de ord han yttrat för att försvara hans brorson Muhammed. Han gick iväg till Kabah och börjar göra tawaf, samtidigt som han bad Allah att vägleda honom till sanningen. Innan han avslutat sin tawaf hade hans hjärta fyllts utav kärlek för islam. Det första han gjorde var att gå till Profeten för att berätta för honom den goda nyheten. Profeten bad till Allah att Hamzahs tro skulle vara stadig för evigt. Efter Hamzahs accepterande av sanningen tvingades Quraish att sluta skada Profeten på samma sätt de gjort tidigare.

Omar ibn Khattab konverterar

Omar blev muslim sex år efter Muhammeds profetskap. Omar var då runt tjugosex år gammal. Muslimernas antal var ännu inte stort.

Det finns berättat att Profeten gjorde en du’aa’ innan Omar blev muslim. Denna löd: ”Åh Allah, stärk Islam med den som Du älskar mest av dessa två män: Omar ibn al-Khattab eller Abo Jahl ibn Hisham.” Och: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab speciellt.” Anas, en av Profetens kompanjoner, berättade att tre dagar efter att Hamzah konverterat till islam gick Omar ut med ett svärd i högsta hugg. En man från Bani Zuhrah mötte honom och frågade:

”Vart skall du gå, Omar?” Omar svarade: ”Jag vill döda Muhammed.” Mannen sa: ”Hur skall du klara dig undan från Bani Hashim och Bani Zuhrah (två stammar som skyddade Profeten) efter att du har dödat honom?” Omar sa: ”Jag kan bara tro att du har konverterat.” Han sa: ”Ska jag berätta något häpnadsväckande? Din svåger och din syster har blivit muslimer och övergett din religion.”

Omar gick hem till sin syster. Hon hade besök av en man vid namn Khabbab. Dem satt och reciterade Surah Ta-Ha. När Khabbab hörde att Omar närmade sig gick han och gömde sig. Omar steg in och sa: ”Vad var det för mumlande jag hörde?” De svarade: ”Ingenting, vi pratade bara lite.” Omar frågade: ”Kanske har ni konverterat?” Omars svåger svarade honom: ”Omar, tänk om sanningen inte finns i din religion!” Omar vände sig mot honom och slog till honom hårt. Omars syster knuffade bort Omar från sin man, men då slog Omar till även henne så att hon började blöda. Systern sa argt: ”Tänk om sanningen inte finns i din religion? Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.”

Omar var en av få som kunde läsa, så han sa, ”Ge mig det som ni läste så att jag får läsa det.” Hans syster svarade honom: ”Du är smutsig, och ingen läser det utan att vara ren, så rena dig, gör wudoo’.” Omar ställde sig och gjorde wudoo´ varefter han tog skriften och läste ur Surah Ta-ha tills han kom fram till ayah fjorton:

”Jag är Allah! Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!”


När Omar hade läst färdigt sa han: ”Visa mig vägen till Muhammed.” Orden fick Khabbab att komma fram från sitt gömställe och han sa: ”Var glad, Omar! För jag hoppas att du är svaret på den du´a som Profeten gjorde på torsdagsnatten: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab eller Ámr ibn Hisham.”

Omar gick mot Arqams hus där Profeten befann sig. Vid dörren stod Hamzah, Talha och några andra Profetens kompanjoner. Hamzah sa: ”Detta är Omar. Om Allah vill gott för honom kommer han att bli muslim, men om Allah vill annat kommer det inte bli lätt att döda honom.” Profeten var inomhus och fick uppenbarelser. Han kom ut då Omar kom och sa till honom: ”Du kommer inte att ge upp, Omar, förrän Allah besöker dig med vanheder och straff, såsom han besökte Walid ibn Mughirah!” Omar svarade: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.” Efter det ropade muslimerna ”Allahu Akbar! ”så högt att det hördes i hela Mecka.

Muslimerna hade länge blivit förtryckta och trakasserade. När Omar omfamnade islam ville han genomgå samma svårigheter som hans bröder och systrar fått genomlida. Omar berättar, ”När jag omfamnade islam kom jag att tänka på Profetens ärkefiende, Abo Jahl. Så jag gick till min farbror, Abo Jahls hem och knackade på hans dörr. När han kom ut till mig berättade jag för honom att jag konverterat till islam. Han tog avstånd från mitt beslut varpå han slängde igen dörren framför mitt ansikte.” Det här var ingenting så jag gick vidare till en annan av Quraish ledare. Jag kallade ut honom och han kom. Jag sa samma sak till honom som jag sagt till min farbror, han besvarade mig på samma sätt, varpå han stängde dörren i mitt ansikte. Jag sa, ”Det här är ingenting, muslimerna blir slagna men jag blir inte slagen.”

En man sa till mig, ”Vill du att folket ska känna till ditt accepterande av islam?” Jag sa, ”Ja.” Han sa, ”När folket har samlats vid al-hijr gå till den och den, en man som aldrig kan hålla en hemlighet, och säg till honom, bara er i mellan, ’Jag har konverterat, ’ för det är sällan han håller en hemlighet.”
När jag kom fram var folket redan samlade vid al-hijr. Jag sa så att endast jag och han kunde höra, ”Jag har konverterat.” Han sa, ”Är det sant?” ”Ja”, svarade jag. Han skrek ut så högt han kunde, ”Ibn al-Khattab har konverterat.”

Männen sprang fram till mig, jag började slå dem och dem slog mig medan folket samlades omkring oss. Min morbror frågade när han fick syn på folksamlingen, ”Vad är det där för samling?” Någon sa, ”Omar har konverterat.” Han ställde sig upp på al-hijr och visade handflatan av handen, ”Jag hjälper min systers son.” Dem skingrades bort från mig. Jag ville inte att muslimerna skulle utstå slag om inte även jag fick utstå detsamma, så jag sa, ”Det som hänt mig är ingenting.” Jag gick iväg till min morbror och sa, ”Din hjälp är inte accepterad”, därefter fortsatte jag att slå och bli slagen tills Allah stärkte islam.

Omars accepterande av sanningen ledde till mycket tumult i Mecka. En del kallade honom till och med för avfälling, trots att han aldrig tvekat i tron, tvärtom han stod fast vid sitt val även i de svåra stunderna. En stor grupp från Quraish var på väg mot hans hus med avsikt att döda honom. ‘Abdullah bin Omar berättade: Omar var rädd i sitt hem när Al-‘As bin Wa’il As-Sahmy Abo ‘Amr kom. Han bar en utsmyckad mantel och en tröja med sidensömmar. Han tillhörde stamen Bani Sahm, vilka vi hade förbund med under tiden innan islam. Al-‘As sa till Omar: ”Vad är det med dig?” Han sa, ”Ditt folk säger att de ska döda mig om jag blir muslim.” Al-’As svarade, ”Ingen ska skada dig efter att jag har gett dig mitt skydd.” Så Al-`As gick ut och mötte folket som strömmade fram genom dalen. Han sa: ”Vart är ni på väg?” De svarade: ”Vi vill åt Al-Khattabs son som har omfamnat islam.” Al-`As sa: ”Det finns ingen chans att någon rör honom.” Så folket drog sig tillbaka.

På många olika sätt ändrades muslimernas situation drastiskt efter att Omar accepterat sanningen. Ibn Al-’Abbas frågade Omar hur han fått titeln Al-Farouque (den som skiljer sant från falskt), han svarade, ”Efter att jag omfamnat islam frågade jag Profeten, ’Är det inte vi som är på den Rätta Vägen här och i Nästa Liv?’ Profeten svarade mig, ’Självklart! Jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, att du har rätt i denna värld och i Nästa.’ Därför frågade jag Profeten, ’Varför måste vi då hålla vår verksamhet hemlig (islam), Jag svär vid Allah som skickat dig med sanningen att vi ska sluta dölja vår tro, istället ska vi tillkännage denna nobla sanning öppet.’ Därefter gick vi ut i två olika grupper, ena gruppen leddes av Hamzah och den andre av mig. Mitt på dagen styrde vi våra steg mot den Heliga Moskén så att de otrogna från Quraish kunde se oss, deras ansikten bleknade och de blev otroligt nedstämda och förargade. Det var då som Profeten gav mig smeknamnet Al-Farouqoue.”

Omars konvertering var en stor seger för islam. Muslimerna som tidigare dolt deras dyrkan kunde nu gå ut och dyrka Allah i den Heliga Moskén.

Suhaib bin Sinan sa att det inte var förrän efter Omars accepterande av islam som vi avslöjade vårat Kall, vi samlades och gick runt Kabah i den Heliga Moskén, fritt. Vi vågade stå upp för våra rättigheter och kunde till och med hämnas för en del av den orättvisa vi utsatts för.

De icke-troende förstod att det inte hjälpte att tortera eller göra illa muslimerna. De försökte istället att muta Profeten Muhammed, de lovade honom vad som helst bara han förblev tyst.

Emigration (Hijrah) till Abessinien (Etiopien)

Trakasserier, förtryck och tortyr växte sig det till det outhärdliga under det femte året. Under denna svåra tid uppenbarades surah Kahf (surah 18) vilken öppnade upp för nya lösningar till deras svåra situation. Tre olika berättelser med liknelser för de riktigt troende att efterlikna. Berättelsen om ”De unga männen som flydde till grottan” födde nytt hopp för de troende;

"Och sinsemellan sade de:] "Sedan vi [nu] har dragit oss undan dem och allt vad de dyrkar i Guds ställe, låt oss fly till grottan! Gud skall förbarma Sig över oss och ge oss vad vi behöver och hjälpa oss att bestå [provet]." Al-Kahf 18:16

Nästa berättelse, historien om al-Khidr och Moses lärde dem att livets framtida omständigheter inte nödvändigtvis är sprungna ur de nuvarande villkoren- de kan istället vara den absoluta motsatsen. Så det krig som nu fördes mot muslimerna kan en dag ta slut och Allah ger seger åt de troende.

Den sista berättelsen är den om Dhul-Qarnain, den mäktige härskaren över öst och väst. Denna berättelse säger uttryckligen att Allah kommer att låta Hans rättfärdiga slavar ta över jorden och det som finns i den, och att Allah många gånger har skickat en rättfärdig man som kommit till undsättning för de svaga.

Vidare uppenbarades en ayah i Surah Zumar, som pekade på en direkt lösning till svårigheterna.

"Säg [Muhammad] till Mina troende tjänare: "Frukta er Herre! De som gör det goda i denna värld har gott att vänta [i nästa liv]. Guds jord är så vid [att ni kan lämna ondskans rike för att få dyrka Gud i frihet]. Bara de som håller ut skall få sin [fulla] lön och mer därtill." Az-Zumar 39:10

Muslimerna emigrerade två gånger till Abessinien, första gången skedde fem år efter profetskap i månaden Rajab. En grupp på tolv män och fyra kvinnor smög sig iväg sent en kväll från Mecka.

De första att ge sig av var Uthman ibn Affan och hans fru, Profetens dotter, Ruqaiya. Profeten sa angående dem; ”De är det första folket att emigrera för Allahs skull sen Abraham och Lot.”

De tog sig till Shaibah, en hamn söder om Jedda. Där fann de två skepp som de steg på, och snart seglade de av mot Abessinien. När Quraish fick reda på att en grupp muslimer flytt skyndade sig några iväg för att hämta tillbaks dem och lära dem en läxa. Lyckligtvis kom de fram för sent och återvände tomhänta till Mecka.

I Ramadan samma år gick Profeten till den Heliga Moskén där en stor grupp från de otrogna stod samlade. Quraish hade tagit för vana att göra oljud och väsnas när Koranen reciterades, därför hade många undgått att höra Koranens fantastiska budskap. De otrogna brukade säga;

"DE SOM framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: "Lyssna inte på uppläsningen av Koranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] så vinner ni kanske [överhanden]!" Fussilat 41:26

Men denna dag började Profeten recitera surah an-Najm, orden från denna surah fick de otrogna att tystna och förundras. De förundrades av Allahs ord och när Profeten läste den sista versen;

”Fall ned inför Gud och tillbe [Honom]!” An-Nadjm 53:62

Föll de alla ner till marken i sujood. Abo Jahl försökte bortförklarade hans handling genom att säga; ”När jag hörde dessa ord påmindes jag om våra avgudar så jag kände att jag ville tacka dem.”

Nyheten nådde de troende i Abessinien, men något förvrängd. Nyheten som nådde dem var att Quraishstammen nu underkastat sig islam. I Shawwal samma år återvände en del av muslimerna till Mecka, glada att få återse Profeten. Redan när de kommit över havet fick de höra att nyheten inte stämde så många av dem återvände till Abessinien. Några av dem smög sig in i Mecka medan andra som blev skyddade av någon stor ledare gick in öppet.

Att muslimerna blivit mottagna i Abessinien retade Quraish och de började utföra värre och svårare tortyr. När Profeten såg hans följeslagare lida uppmanade han dem än en gång att ge sig av, han sa; ”Varför åker ni inte till Abessinien, där finns en kung som inte förtrycker någon.”
Denne kung, Najashi, var en rättvis kristen kung. Profeten sa åt muslimerna att de skulle försöka ta sig dit för att slippa förtrycket i Mecka och bli rättvist behandlade.

Men den här gången var det inte lika lätt att ge sig av. Quraish vaktade muslimerna. Men till slut lyckades sammanlagt 83 män och 18 eller 19 kvinnor ge sig av. De lämnade Mecka i små grupper.
Trots att muslimerna inte utgjorde något hot mot Mecka på något sett, så bestämde sig Quraish för att försöka få dem tillbaka till Mecka. När Quraish insett att en del av muslimerna lyckats fly skickade de ‘Amr bin Al-‘As och ‘Abdullah bin Abi Rabi‘a till Abessinien för att få emigranterna utlämnade. Ámr bin Al-As var en berest man som kände kungen av Abessinien och många ur hans hov. Han tog med sig många dyra gåvor för att muta kungen och hans hov med.

Ámr bin Al-As plan var att bearbeta hovet först så att de var villiga att lämna ut muslimerna. De räckte över de finaste gåvorna till kungen medan de presenterade deras önskan, de sa, ”Åh Kung! Några dumdristiga män från vår stad har sökt skydd i ditt land. De har övergett vår religion, och istället för att acceptera er religion har de hittat på en egen. Med vetskap om deras villfarelser har deras familjer sänt oss till er, ers majestät, för att hämta hem dem igen.”

Kungen vägrade lämna ut någon som sökt skydd i hans land utan att höra vad denne hade att säga. Muslimerna hade valt Jafar ibn Abo Talib som ledare och tillsammans kom de fram till att han skulle förmedla det Profeten lärt dem, kosta vad det kosta ville. Kungen frågade varför dem hade tagit sig an en okänd religion som fick dem att överge sina familjer och stammar.
Jafar bin Abo Talib ställde sig upp och sa: ”Vi var ett okunnigt folk. Vi dyrkade avgudar, åt kadaver och begick många hemskheter. Vi försummade vår släkt och behandlade våra grannar illa. De starka bland oss utnyttjade de svaga. Vi levde så tills Allah reste upp en budbärare bland oss, i vars nobla släktled sanningsenlighet, ärlighet och renhet rådde, vilket vi alla visste om. Han inbjöd oss att erkänna Allahs enhet, att dyrka Allah och att avsäga oss stenarna och avgudarna som våra förfäder brukade vörda. Han påbjöd oss att tala sanning, att hålla vårt ord och att vara snälla och omtänksamma mot våra släktingar och grannar. Han förbjöd oss att spilla blod, att bete oss lättfärdigt, att ljuga och bedra andra. Han förbjöd oss att inkräkta på de föräldralösas egendomar, att baktala kyska kvinnor. Han beordrade oss att endast dyrka Allah utan att associera någonting vid Hans sida. Han beordrade oss att be, fasta och ge de fattiga deras del. Vi erkände honom som Allahs Budbärare och trodde på honom, och vi följde alla de bud han kom med från Allah. Vi dyrkade bara En gud utan att associera någonting med Honom. Det som han förbjöd oss betraktade vi som olagligt, och vi tog emot det som han gjorde lagligt för oss. Och på grund av detta blev vi utstötta av vårt folk. Människorna förföljde oss, försökte locka oss från vår tro och tvinga oss att återvända till avgudadyrkan. De ville pressa oss att återvända till de avskyvärdheter som vi brukade begå tidigare. När de torterade oss, förtryckte oss under sitt tyranni och stod mellan oss och vår religion, flydde vi till ert land, på så sätt valde vi er framför andra. Vi har kommit hit, Åh Kung, för att söka ditt skydd. Vi hoppas att vi inte skall bli behandlade med orättvisa.”

Kungen lyssnade tålmodigt på Jafar, sedan frågade han Jafar om han inte kunde recitera något som hade blivit uppenbarat för Muhammed. Jafar reciterade då de första ayorna av surah Maryam, som har fått sitt namn av Maryam, Jesus mor. Kungen grät tills tårar flödade ner för hans skägg, och biskoparnas tårar fick deras heliga böcker att bli våta. Kungen svarade: ”Sannerligen, detta och vad Jesus kom med, kommer från samma gudomliga ljus.” Sedan vände han sig till männen från Quraish och sa: ”Ni kan gå. Vid Gud, jag skall aldrig ge dem till er, och de skall inte bli behandlade dåligt.”

Männen från Quraish gav inte upp, nästa dag återvände de på nytt med en ny plan, de sa: ”Åh Kung! De påstår en hemsk sak om Jesus, som är så skamlig att vi inte kan upprepa den för er.” Kungen var en djupt religiös kristen man som inte ville ha några avfällingar i sitt land som talade illa om Jesus. Han samlade muslimerna igen för att fråga dem om deras tro på Jesus. Jafar svarade: ”Vi säger om Jesus det som vår Profet har lärt oss. Jesus var en människa och Allahs profet. Han var en ande och ett ord som hade tilldelats den välsignade oskulden Maryam.”

Kungen kommenterade omedelbart det han hört: ”Även vi tror på det du sagt. Må du vara välsignad och välsignad vare din mästare.” Därefter vände han sig mot de bistra budbärarna av Quraish och biskoparna ur hans hov, och sa: ”Ni må gräma er och vara ilskna bäst ni vill men Jesus är inget mer än det Jafar sagt om honom.” Därefter lovade han muslimerna fred och säkerhet i hans land. ”De som behandlar er illa skall bli straffade. Jag skall inte ge er några bekymmer även om jag skulle erbjudas ett berg av guld i utbyte.”
Kungen beordrade sedan att alla gåvor som Quraish kommit med skulle lämnas tillbaka. Quraish fick skamset återvände hem. Muslimerna kom att stanna i Abessienen ända fram till sjunde året efter hijrah.

Lärdomar från kompanjonernas emigration till Abessinien

I Anwar Awlakis audioserie om Profetens صلى الله عليه وسلم liv tar han upp några intressanta lärdomar vad gäller de första muslimernas hijrah till Abessinien.

1. De emigrerade för att komma undan förtryckarna. Vilket nämns i hadithen; ”Varför åker ni inte till Abessinien, där finns en kung som inte förtrycker någon.”
2. För att bevara och skydda deras tro. Om någon fruktar för hans tro så ska han ge sig av till en bättre miljö. Profeten sa; ”Den troende ska inte förnedra sig själv, genom att utsätta sig för skada mer än han klarar.” Alla muslimer klarade inte av det förtryck som Quraish utsatte dem för. Ibn Ishaq säger att ”så muslimerna gav sig av från Mecka för att säkra deras tro.”
3. Man kan tro att dessa emigranter bestod utav de svagaste muslimerna, men istället ser vi att de bestod av de muslimer som kom från välbärgade och inflytelserika familjer. Sayd Qutb säger, ”Det skulle inte vara rätt att säga att de endast gav sig av för deras egen säkerhets skull, för de inkluderade några av de rikaste och mäktigaste av Profetens kompanjoner.” De flesta av dem var från den mäktiga Quraish stammen så som Jafar ibn Abo Talib. Av kvinnorna finner vi Umm Habibah dotter till en av de mäktigaste männen i Mecka, Abo Sofyan. Umm Habibah var en kvinna som ingen skulle våga ge sig på. Flera av dem som gav sig av brukade skydda Profeten så som Zobair ibn Awwam, Abdur Rahman ibn Awf, Abo Salman ibn Makhzomi m.fl.

Andra stadiet; Öppen kallelse

Allah beordrade Profeten att kalla sin närmaste släkt till sanningen först;
 
"Och varna dem som står dig närmast [för Guds straff]." Ash-Shu’ara 26:214

Denna surah handlar i övrigt om Moses mission och historia, hur han kallade Israels folk till sanningen, flykten från Faraon och hans folk och hur de otrogna slutligen drunknade i Nilen. Allah uppenbarade även i denna surah vad som hänt de som förnekat sanningen tidigare, så som Nohs folk, Ád, Thamud, Abraham, Lut och Ahlul-Aikah.

Ungefär 45 stycken från Bani Hisham och några personer från Bani Al-Muttalib bin Ábd Munaf kallades till Profetens första möte att sprida islam. Han började med att prisa Allah och vittna om Hans Enhet, sen sa han;

”Jag har blivit sänd som Sändebud till er i synnerhet och till hela mänskligheten i allmänhet. Jag svär vid Allah att ni kommer alla att dö precis som ni går och lägger er varje natt, och ni kommer att återuppväckas på ett sätt som påminner om hur ni vaknar på morgonen. Efter det kommer ni stå tills svars för era gärningar, det goda belönas med det goda och det onda med ont.”

Islams ärkefiende, Abo Lahab, tog rollen som islams och Profetens fiende ögonblickligen, han sa, ”Stoppa honom innan hela Arabvärlden enas emot honom. Om ni lämnar över honom då, kommer ni att bli vanhedrade, och om ni försöker skydda honom kommer ni att dödas.”

En annan utav Profetens farbröder, Abo Talib, sa, ”Jag svär vid Allah att vi kommer skydda honom så länge vi lever.” Därefter sa han till Profeten, ”Gör det du har blivit beordrad till, vid Allah, jag kommer att skydda dig och försvara dig, men jag kommer inte att överge Ábdul-Muttalibs religion.”

 

Profeten varnar Meckaborna

När följande ayah uppenbarades gick Profeten ut för att varna Meckaborna;

"Förkunna därför allt som du blir befalld [att förkunna] och håll dig borta från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.” Al-Hidjr 15:94

Han ställde sig på as-Safaberget och ropade ut; ”Åh Sabahah! (vilket var ett uttryck som användes av araberna för att kalla på hjälp eller varna för fara.)”
Efter att han varnat Meckaborna att något hemskt var på väg kallade han ut till varje familj och hushåll vid namn; ”Åh Fihers söner! Åh Adiys söner! Åh Abdu Munafs söner” Åh Abdul-Muttalibs söner!…”
Folket skyndade sig för att höra vad som hade hänt, de som själva inte kunde gå skickade någon för att se vad som var på gång. Även Abu Lahab var närvarande.

När folket stod samlade sa Profeten; ”Lyssna, om jag skulle säga till er att det finns ryttare nere i dalen redo att attackera er, skulle ni då tro mig?” De svarade: ”Ja, vi har aldrig hört dig ljuga.” Därefter sa han: ’Jag är här för att varna er innan något fruktansvärt sker er. Jag ser att er fiende avancerar mot er, men jag fruktar att han kommer slå till mot er innan jag varnat er. Det är därför som jag kallar på er från kullens topp.’ Därefter bad han dem att skydda sig själva genom att vittna om att Allah är En, och att han är Allahs Sändebud. Han sa även att detta vittnesmål var det enda som kunde skydda dem i detta liv och i Nästa. Han försökte få dem att förstå att om de höll fast vid månggudadyrkan och förnekade hans budskap skulle de utsättas för Allahs straff, och trots att han var en Profet skulle han inte kunna skydda dem. Han fortsatte, "O Quraish folk, förbered er för evigheten, jag kan inte rädda er från Allahs bestraffning; O Bani Abd Manaf, jag kan inte rädda er från Allah; O Abbas, son till Abdul Mutalib, jag kan inte skydda dig heller; O Fatima, Muhammads dotter, inte ens dig kan jag rädda."

Abu Lahab skyndade sig att svara: ’Må din dag förgås! Var det för det här som du samlade oss?’ Följande vers uppenbarades omedelbart;
"MÅTTE Abu Lahab förgås! Ja, måtte han [hel och hållen] förgås!” Al-Masad 111:1 

Abo Lahab – Profetens ärkefiende

Abo Lahab var en utav Profetens farbröder som blev en utav muslimerna och Profetens stora fiender, i flera år framöver skulle han göra allt i sin makt för att förhindra Profeten från att predika islam.
Han hette egentligen ’Abdul-’Uzza bin Abdul-Muttalib, smeknamnet Abo Lahab hade han fått på grund av sitt ljusa ansikte. Han försökte på olika sätt försvåra för Profeten Muhammed. Två Av Abo Lahab söner var gifta med Profetens två döttrar, efter islam tvingade han de två att skilja sig från dem. Efter att Profetens son dött hånade han honom genom att kalla honom ”den som inte har några avkommor”, d.v.s. söner. Allah uppenbarade surah Kawthar som tröst åt Hans nobla Profet;

”Det är den som är full av hat mot dig, som är utestängd [från Guds nåd].” Al-Kawthar 108:3

’Ata berättar, ’Denna surah (Kawthar) uppenbarades angående Abo Lahab efter att en av Profetens söner dött. Abo Lahab gick till månggudadyrkarna och sa, ’I natt blev Muhammed avstängd (från avkommor).’
I deras okunskap trodde de att om hans son dog skulle hans namn glömmas bort, ihågkommande av honom skulle upphöra. Allah förbjude! Istället bevarade Allah hans ihågkommande till eftervärlden, och Han gjorde det obligatoriskt för alla tjänare att följa hans lag. Böneutropet ropas ut oavbrutet dygnet runt runtom i världen vari Profeten Muhammeds namn ihågkoms. Må Allahs välsignelse och Hans fred vila över honom till Domedagen.

Till och med Abo Lahabs fru förföljde Profeten. Hon hjälpte hennes man i dennes kampanj. Hon var en av de ledande kvinnorna av Quraish. Hon hette Arwah bint Harb bin Umayyah men kallades för umm Jamil. Hon var syster till Abo Sufyan ibn Harb.
Umm Jamil brukade knyta samman törntaggar och sprida ut dem på gångvägar som Profeten förväntades passera. Allt för att orsaka kroppslig skada.

Hon var en riktig argbigga med dåligt humör och ovårdat tal, specialist på att skapa intriger och tända osämjans och upprorets eld. Passande nog blev hon kallad, ”Den som bär bränsle till elden” i den Heliga Koranen.

”I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN
MÅTTE Abu Lahab förgås! Ja, måtte han [hel och hållen] förgås! Vad hjälper honom [nu] hans rikedomar och allt vad han har förvärvat Han skall brinna i en Eld som blossar högt, och hans hustru, alltid på språng med illvilligt skvaller och förtal, skall bära ett tvinnat rep om sin hals.” Al-Masad 111:1-5

Allah hade lovat att skydda Hans Profet när Han sa:

”FÖRKUNNA, du Sändebud, allt vad din Herre har uppenbarat för dig! Gör du inte det, har du inte förmedlat Hans budskap. Gud skall skydda dig mot människorna; Gud vägleder inte förnekarna av sanningen!” [al-Maa’idah 5:67].

Ett sätt att skydda Profeten på var genom att låta Hans änglar skydda och vakta honom. När surah Masad uppenbarades gick den enögde Umm Jamil ut med stenar i handen till den Heliga Moskeen för att leta rätt på Profeten, men hon kunde inte finna honom.

Beviset för det finner vi i en hadith från Ibn Ábbas, som sa: ”När orden ”MÅTTE Abu Lahab förgås!..” uppenbarades, kom Abo Lahabs fru gåendes när Profeten satt med Abo Bakr. Abo Bakr sa åt honom, ´Varför flyttar du dig inte bort från hennes väg så att hon inte skadar dig, åh Allahs Sändebud?´Allahs Sändebud sa: ´Det kommer finnas en barriär mellan henne och mig. Hon kom och ställde sig över Abo Bakr och sa: ´Åh, Abo Bakr, din kompanjon har lampooned oss.´Abo Bakr sa: ´Nej, vid Herren av detta Hus (Kabah), han har varken sagt poetri eller reciterat ramsor.´Hon svarade: ´Du har talat sanning.´När hon gått sin väg, sa Abo Bakr, ´Såg hon dig inte?´Han sa, ´Nej, en ängel dolde mig tills hon gick sin väg.´” Stenarna tänkte hon kasta på honom. Väl framme tog Allah bort hennes syn och hon kunde endast se Abo Bakr fastän Profeten satt bredvid honom. Hon hotade att slå sönder hans mun med stenarna, varefter hon sa; ”Vi är olydiga mot den som ingen prisar, förkastar hans kall och vi tar avstånd från hans religion”. När hon gått sin väg vände sig Abo Bakr mot Profeten och frågade vad som hänt. Profeten förvissade honom att Allah tagit bort hennes syn.

Av de ahadith som berättats om henne, må Allahs förbannelser vila över henne, finner vi; Jundub ibn Sufyan berättar att: ”Profeten insjuknade varpå han under två eller tre nätter inte gick upp för att be nattbön. En kvinna kom och sa, ´Åh Muhammed! Jag hoppas att satan har lämnat dig! Jag har inte sett honom komma nära dig under två eller tre nätter!´Allah uppenbarade följande ord efter denna händelse: ” VID DET klara morgonljuset och vid natten, när dess mörker tätnar! Din Herre har inte övergett dig och du har inte väckt Hans missnöje.” [Al-Duha 93:1-3].” (Återberättad av Bukaari, 4667; Muslim 1797)
Al-Haafiz ibn Hajar sa: orden ”en kvinna kom” refererar till Umm Jameel bint Harb, Abo Lahabs fru. Från Fath al-Baari, 8/921.

Quraish motstånd mot Profeten

Efter att Profeten öppet kallat till islam började de regerande ledarna i Mecka att fundera på hur de skulle få ett stopp på detta hot mot deras intressen och makt. Under de 13 år som Profeten spred islam i Mecka gick de från den ena metoden till den andra i hopp om att tysta honom. De spred lögner, hånade och förolämpade honom men när alla dessa påhopp förblev fruktlösa så smed dem de ondskefulla planerna om lönnmord.

Den första metoden de otrogna använde sig av var att håna och förlöjliga Profeten Muhammed. I alla samhällen följer folket de som har makt och rikedom. Profeten tillhörde den bästa av familjer i Arabien och han var välkänd för sin goda karaktär, men det faktum att han inte var den rikaste eller den mäktigaste fick dem att ifrågasätta Allahs val. De otrogna hånade Profeten genom att säga, ”Hittade inte Allah någon bättre än dig bland oss till Profet”? De gjorde sig lustiga på Profetens bekostnad.

“När de ser dig [Muhammad] vill de försöka göra narr av dig [och säger:] "Är detta den man som skall vara Guds sändebud.” al-Furqaan 25:41

Waleed ibn Mugheera brukade säga, ”Om Allah skulle välja en Profet varför valde han då inte mig? Jag är både rikare och äldre än dig.” En annan man från Taíf påstod samma sak, Allah nämner detta i surah Zukhruf;

”Och de säger: "Varför har inte denna Koran uppenbarats för en framstående man från [en av] de två städerna?" Zukhruf 43:31

Av samma anledning ville inte judarna acceptera Talot som kung. Allah säger;

”Deras profet sade till de äldste: "Gud har nu sänt Saul som skall vara er konung." De svarade: "Hur skulle han kunna härska över oss? Vi har bättre rätt till makten än han; och dessutom saknar han rikedomar…" 2:247

Nästa steg i de otrognas kamp att stoppa islam var att angripa Profetens karaktär för att på så vis förstöra budskapet han förmedlade. Genom att smäda Profeten hoppades de på att inget skulle lyssna till hans ord. De påstod att han var galen.

”De [som förnekar sanningen] säger: "Du måste vara galen, du som [påstår att] denna Koran har uppenbarats för dig!” Al-Hidjr 15:6]

"[Ha tålamod] även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot dig, när de får höra [stycken av] Koranen [att de så när får dig att förlora fattningen] och säger: "Han är sannerligen galen!" Al-Qalam 68:51

De sa att han var en lögnaktig trollkarl.

”De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: "Hans vältalighet bländar oss, men det är bara lögn.” Sad 38:4

Vart de än såg muslimerna hånade de dem och sa att de var dårar som gått vilse.

”DE som har slagit sig till ro med sin synd försöker göra de troende till åtlöje, och när de går förbi [någon av] dem utbyter de sinsemellan menande blickar; när de sedan återvänder till de sina [fortsätter de] med sina skämt. Och när de ser dem säger de: "De där [människorna] har sannerligen gått vilse!" Men de hade inget uppdrag att vaka över de troende!” 83:29-33

De ifrågasatte hur en människa som var precis som dem kunde vara en Profet.

"Och de säger: "Vad slags sändebud är detta som äter [vanlig] föda och besöker marknaderna [som vi andra]? Varför har inte en ängel sänts till honom för att uppträda som varnare tillsammans med honom?" 25:7

Imam Ahmed berättar via Abo Zinad att Rabiáh bin ’Abbad, som senare accepterade islam, sa, ’Jag såg Profeten (innan jag själv accepterat islam) på Dhul-Majaz marknaden och han sa, ’Åh folk! Säg att det inte finns någon gud värd att dyrka utom Allah och ni kommer att vara framgångsrika.’ Folket samlades runt denne man. Bakom honom fanns en man med ljust ansikte, vindögd och med håret i två flätor. Han sa, ’Sannerligen, han är en avfälling (från vår religion) och en lögnare!’ Denne man följde efter honom (Profeten) vart han än gick. Så jag frågade vem denne man var och folket svarade, ’Det är hans farbror, Abo Lahab.’’

I ett samhälle byggt på stamsamhörighet kunde inte Profeten göra annat än att tålmodigt fortsätta sprida islam trots de otrognas lögner och påståenden. Profeten hade varit en omtyckt invånare från den bästa av familjer, men efter att han blivit Profet och börjat kalla folket bort från avgudadyrkan och okunskap till vetskapen om att Allah är En vände sig hela samhället emot honom. Allah tröstade Hans Sändebud och uppenbarade för honom att de otrognas hat inte berodde på honom personligen utan det var budskapet han förmedlade som de hatade;

Alla personliga påhopp på vår ädla Profet var endast fruktlösa försök att tysta honom.

Profeten fortsatte tålmodigt sin predikan av islam trots de otrognas elaka tal. De otrogna å andra sidan blev mer och mer frustrerade och började förnedra vår ädla Profet. I början av det fjärde året och ett par månader framöver nöjde sig de otrogna med att bekämpa islam så som beskrivits ovan. Men enligt dem så var inte resultatet bra nog så de valde att föra en hårdare kampanj gentemot muslimerna. Med Abo Lahab i spetsen enades 25 ledare från Quraish för att komma fram till en bättre metod för att bekämpa den nya tron. De valde att trakassera Profeten trots att Abo Talib skyddade honom.

Så en dag när Profeten föll ned i sujood i bön framför Kabah, bad Abo Jahl hans kompanjoner att hämta inälvorna från de slaktade djuren för att slänga på Allahs Sändebud. Den hemskaste av de alla, ‘Uqbah bin Abi Mu‘ait, skyndade sig till denna avskyvärda gärning. Medan Profeten var i sujood slängde han de orenheter han hämtat på hans rygg. Synen fick de otrogna att skratta. Den unga Fatima, Profetens dotter, som stod bredvid sin far tog bort orenheterna medan han fortfarande var i sujood. Efter att Profeten avslutat bönen sa han tre gånger; ”Åh Herre, må du straffa Quraish”! Sen fortsatte han; ”Må Du straffa ’Utbah, ’Uqbah, Abo Jahl och Shaybah”.
Abdullah bin Masud berättade, ’Profeten vände sig mot Kabah och åkallade det onda över några från Quraish, över Shaiba bin Rabiá, Utba bin Rabiá, Umayyah ibn Khallaf, Uqbah ibn Abi Muad, Walid bin Utba och Abu Jahl bin Hisham. Jag vittnar, vid Allah, att jag såg dem alla döda (vid slaget av Badr), förruttnade av solen eftersom den dagen var väldigt varm.’ (sahih bukhari 3969)

Vid ett annat tillfälle var Abo Jahl tillsammans med några från Quraish intill Kabah, han frågade dem, ”Brukar Muhammeds ansikte täckas av damm (göra sujood) medan han är med er”? Folket svarade; ”Ja.” Han fortsatte, ”Vid al-Lat och al-Ùzza, om jag ser honom be sådär kommer jag att hoppa på hans nacke, och jag kommer med all sannolikhet täcka hans ansikte med damm.” Efter en stund kom Profeten för att be, vilket gjorde det möjligt för Abo Jahl att hoppa på hans nacke. Folket förvånades dock av Abo Jahls reaktion, han skyndade sig (bort från Profeten) samtidigt som han skyddade sig med händerna. De frågade, ”Vad är det med dig”? Abo Jahl svarade, ”Vad menar ni? Såg ni inte vad som hände? Sannerligen, mellan mig och honom fanns ett dike fyllt av eld, monster och vingar.” Profeten sa då; “Om han kommit närmare mig hade änglarna slitit sönder honom lem för lem.” Därefter uppenbarades slutet av surah Alaq;

“Nej, människans högmod går verkligen över alla gränser då hon tror sig vara fri från allt beroende; - till din Herre måste alla återvändaVAD ANSER du om den som vill hindra en [Guds] tjänare från att förrätta bön? Följer han vägledningen eller anbefaller han gudsfruktan? Eller anser du att han [snarare] förnekar sanningen och vänder den ryggen? Vet han inte att Gud ser [allt] Nej! Om han inte upphör [med detta] skall Vi helt visst gripa honom i luggen - luggen på hans lögnaktiga, syndiga [panna] - och låt honom då kalla på de äldstes råd; Vi skall kalla på helvetets änglavakt! Nej [Profet]! Lyd honom inte, men fall ned i tillbedjan och sök komma [din Herre] nära!” al-‘Alaq 96:6-19

Dessa verser uppmanar Profeten att inte lyssna till Abo Jahl och de otrogna, istället ska han fortsätta dyrka Allah när han vill och komma närmare Honom genom att nedfalla i sujood.
I en hadith återberättas det att Profeten sagt, ”Tjänaren är närmast hans Herre i sujood. Så han bör be Allah om det han önskar i sujood.”
De flesta incidenter hände i närheten utav Kabah eftersom Profeten tillbringade den mesta av tiden i bön där.

”En gång när profeten stod och bad vid Ibrahims plats för bön (Maqam) vid Kabah kom Abo Jahl förbi honom och sa; ’Åh Muhammed! Har jag inte hindrat dig från det här?’ Efter att Abo Jahl hade hotat Profeten, blev Allahs Sändebud arg och tillrättavisade honom skarpt. Abo Jahl svarade honom, ’Åh Muhammed! Vad kan du hota mig med? Vid Allah, jag har störst släkt på min sida i den här dalen.’ Allah uppenbarade då orden:

“…och låt honom då kalla på de äldstes råd; Vi skall kalla på helvetets änglavakt!” Al-Alaq 17-18

Ibn Abbas kommenterade händelsen med att säga; ”Om han hade kallat på sitt folk skulle straffets änglar tagit tag i honom omedelbart.”

I Sahih Bukhari kan vi läsa om vilken händelse som Profeten själv upplevt som den värsta som polyteisterna gjort mot honom; ’Medan Profeten bad vid platsen al-Hijr vid Kabah, kom Úqbah bin Mu´ait och tog ett hårt struptag runt Profetens hals med ett klädesplagg. Abo Bakr kom och tog tag i hans (Úqbah) axel och knuffade bort honom från Profeten, varefter Abo Bakr sa;
”Vill ni döda en man därför att han säger 'Gud är min Herre'?” Ghafir 40:28

Men det fick inte förtryckarna att sluta istället vände dem sig till Abo Bakr och slog honom tills blodet sprutade från både huvud och ansikte.
Flera år senare, i Medina, frågade folket vem av Profetens kompanjoner som var starkast, Ali Ibn Abo Talib som var känd för sitt mod och styrka svarade, ”Abo Bakr, han hjälpte Profeten när ingen annan gjorde det”. Han refererade till detta tillfälle då Abo Bakr var beredd att offra sitt eget liv framför Profeten Muhammeds.
Trots att de otrogna gång på gång förolämpade och försökte skada Profeten ser vi att han tålmodigt fortsatte hans mission. Till en början var det inte tillåtet för Profeten och de troende att försvara sig eller att kriga, tålamod och bön var deras enda vapen.

Quraish enas inför Pilgrimssäsongen

När pilgrimssäsongen började närma sig samlade den äldste av Quraish, Waleed ibn Mugheerah, alla Meckas ledare till ett möte. Han ville få dem att enas om vad de skulle säga om Profeten till alla de pilgrimer som snart skulle komma. Han visste att Profeten skulle gå ut bland pilgrimerna och kalla dem till islam, och för att de skulle kunna varna folket för honom måste de vara eniga i vad de ska kalla honom. Han bad männen i samlingen att komma med förslag; någon sa att de kunde påstå att Profeten var en siare. Waleed ansåg dock inte att denna beskrivning passade Profeten eftersom han inte mumlar och talar i tungor som siare gör.

”Vi säger att han är galen, bebodd av jinn.” ”Nej, det passar inte heller. Vi har alla sett de som är tokiga, Muhammed rör sig inte som en som är besatt av jinn.”

”Vi säger att han är en poet.” ”Nej, han är ingen poet. Koranen är inte poesi, och vi känner bäst till poesi i alla dess former.”

Vi säger att han är en trollkarl.” ”Nej, han är ingen trollkarl, han sysslar inte med trollkarlarnas knytande.”

Ingen av anklagelserna de kommit med passade in, men tillslut enade dem sig om att säga att han var en trollkarl. Men dessförinnan sa Waleed ibn Mugheerah, ”Vid Allah, hans ord är storslagna. I allt väsentligt är han som ett palmträd vars grenar ger mycket frukt. Alla förslag ni kommit med är inte trovärdiga, men den närmaste beskrivningen ni kan komma med är att påstå att han är en trollkarl. Han är en trollkarl som kommer mellan mannen och hans religion, en man och hans fader, en man och hans fru, en man och hans broder och en man och hans stam.”

Allah uppenbarade 16 verser angående deras ondsinta planer;

"Han tänker skarpt och överväger [hur han skall angripa dessa budskap] - måtte han förgås för dessa tankar, ja, måtte han förgås för dessa [onda] tankar. - Så ser han sig omkring, rynkar pannan och antar en bister uppsyn. Till sist vänder han sig bort med överlägsen min och säger: "Det är bara vältalighet som bländar [åhöraren, ord] hämtade från [gamla sagor]; människors ord och ingenting annat!" Al-Muddaththir 74:18-25

De otrogna gjorde allt för att stoppa islam. D försökte ändra budskapet och få folket att tro att Koranens berättelser endast var påhittade historier och sagor. En man vid namn, Anadr ibn Harith, reste till Persien för att lära sig historier. Varje gång han såg Profeten tala med någon brukade han kalla på dem och säga, ”Kom till mig istället, jag har bättre historier att berätta för er.” Allah nämner detta i Koranen;

"Förnekarna av sanningen säger: "Denna [Koran] är ingenting annat än [en härva av] osanningar, som han har satt samman med andra [människors] hjälp. De säger också: "[Det är bara] sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och afton." Al-Forqan 25:4-5

”Vi vet att de säger: "Det är bara en människa som lär honom denna [Koran]" - [men] den de syftar på [med sin beskyllning] talar ett utländskt språk, medan detta är klingande ren arabiska.” An-Nahl 16:103

Trots att de otrognas försök att på alla sätt och vis förhindra folk från att acceptera islam misslyckades deras planer. I hopp om att stoppa islam försökte de otrogna att kompromissa fram en lösning;

"…de skulle vilja att du gick dem till mötes för att då visa sig tillmötesgående [mot dig].” Al-Qalam 68:9

Olika berättare har nämnt hur gärna Quraish ville förhandla fram en lösning. De försökte få Profeten att gå med på att dyrka deras gudar i ett år, så skulle dem dyrka hans Herre i ett år. Al-Aswad bin Al-Muttalib, Al-Waleed bin Al-Mugheerah, Omaiyah bin Khalaf och Al-‘As bin Wa’il As-Sahmy, några av ledarna bland de otrogna, försökte övertala Profeten medan han gjorde Tawaaf runt Kabah. De sa till honom att om han skulle dyrka det dem dyrkade så skulle dem dyrkade det han dyrkade, därefter skulle de få reda på vem som följde sanningen. De fortsatte; ’Skulle din gud visa sig vara bättre än våra gudar, så blir det bättre för oss. Men om våra gudar visar sig vara bättre än dina, då har du dragit nytta av det hela.’ Allah besvarade dem genast med följande surah;

"I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN
SÄG: "Ni som förnekar sanningen! Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro - och jag har min tro!" Al-Kafiroon 109:1-6

När alla deras försök till att tysta Profeten förblev fruktlösa återvände dem till Abo Talib. De försökte övertala honom från att sluta skydda Profeten. ”Åh Abo Talib! Din brorson förbannar våra gudar, finner fel i vårt sätt att leva, hånar vår religion och förnedrar våra förfäder, antingen får du honom att sluta eller så måste du låta oss rå på honom. För du är emot honom på samma sätt som vi är emot honom, och vi kommer att göra dig kvitt honom.”

Abo Talib försökte lugna deras vrede genom ett vänligt svar men hans skydd till Profeten stod dock kvar.

De otrognas avundsjuka och hat

Många av ledarna i Quraish förundrades över Koranen men deras avundsjuka, stolthet och positionen i samhället fick dem att kriga mot islam. Ibn Abbas berättar i en hadith om Waled ibn Mughirah.

’Waled ibn Mughirah gick hem till Abo Bakr bin Abi Quhafah och frågade honom om Koranen. Efter att Abo Bakr berättat för honom om den gick han iväg till Quraish och sa, ’Vilka mäktiga saker det är som Ibn Abi Kabshah (Profeten) säger. Jag svär vid Allah det är inte poesi, magi eller den vansinniges tal. Utan sannerligen detta är Allahs Ord.’

När några av Quraish hörde detta enades dem och sa, ’Vid Allah, om Waled konverterar (till islam) kommer hela Quraish konvertera.’

När Abo Jahl bin Hisham fick höra talas om detta sa han, ’Vid Allah, jag ska ta hand om honom åt er.’ Han gick hem till Waled och sa, ’Ser du inte att folket samlar in välgörenhet åt dig?’ Waled svarade, ’Har inte jag mer rikedomar och barn än dem?’ Abo Jahl svarade, ’De säger att du gick hem till Ibn Abi Quhafah (Abo Bakr) för att få i dig lite av hans mat.’ Waled svarade, ’Säger min stam så där? Nej, vid Allah, jag försöker inte närma mig Ibn Abi Quhafah, Umar eller Ibn Abi Kabshah. Och hans tal är endast ärvd magi från förr.’ Allah uppenbarade för hans Sändebud följande ayat från Muddaththir angående denna händelse;

”LÄMNA åt Mig att [ta itu med] den som Jag har skapat ensam [i moderlivet] och gett stor rikedom och söner som står vid hans sida, och för vilken Jag har jämnat vägen [genom livet]. Och som nu väntar sig att Jag skall ge honom ännu mer! Nej! Denne inbitne motståndare till Våra budskap, skall Jag låta utstå [ett straff tyngre än] klättringen uppför [en hal och brant bergvägg]. Han tänker skarpt och överväger [hur han skall angripa dessa budskap] -måtte han förgås för dessa tankar, ja, måtte han förgås för dessa [onda] tankar. -Så ser han sig omkring, rynkar pannan och antar en bister uppsyn. Till sist vänder han sig bort med överlägsen min och säger: "Det är bara vältalighet som bländar [åhöraren, ord] hämtade från [gamla sagor]; människors ord och ingenting annat!" Honom skall Jag låta brinna i helvetets eld! Och vad kan låta dig förstå vad helvetets eld betyder Den skonar ingen och förtär allt.” Al-Muddaththir 74:11-28

Mughera ibn Shuba från Taif var på besök i Mecka och han berättar; ”Min första kontakt med Profeten skedde när jag gick tillsammans med Abo Jahl på Meckas gator. Vi såg Profeten och han kom fram till Abo Jahl och sa; ’Varför följer du inte mig? Varför tror du inte på islam? Varför tror du inte på mig?

Abo Jahl svarade honom, ’Åh Muhammed, när ska du sluta angripa våra gudar? Om du vill att vi ska vittna om att du har förmedlat ditt budskap till oss så ska jag göra det. Om jag ansåg att du talade sanning så skulle jag redan följa dig.’ Muhgera sa; ”Abo Jahl vände sig om mot mig efter att Profeten gått i väg och sa, ”Jag vet att han talar sanning men det är någonting som håller mig tillbaks…’”
Abo Jahl fortsatte med att förklara för Mughera att hans stam aldrig kan mäta sig med Profetens stam och om de accepterade Muhammed som Profet vore det detsamma som att erkänna deras stams underlägsenhet. De skulle aldrig kunna tävla i profetskap. Allt handlade om världsliga vinningar och makt.

Om man läser de tidigare Profeternas historia ser man att deras största motståndare alltid varit de som styr samhället. Allahs lag har alltid fått de orättvisa och förtryckande ledarna att motarbeta Allahs Sändebud, Quraish var inget undantag. Detta eftersom Allahs lag frigör människan från dyrkandet och fruktan av ledaren till dyrkandet av Herren över Himlarna.

Förföljelse och tortyr mot de troende

De otrogna förnedrade och skändade Profeten men de kunde aldrig utsätta honom för de trakasserier som hans kompanjoner utsattes för. Allah skyddade Profeten genom hans inflytelserika farbror, Abo Talib, ett skydd som många av de nya muslimerna saknade. Ibn Ishaq sa; ”Allah skyddade Profeten på grund av Hans kärlek till Hans Profet, och Allah skyddade honom genom hans farbror Abo Talib.”

De otrognas trakasserier mot Profetens kompanjoner fick honom att må mycket dåligt, han älskade dem. En modfälld och betryckt kompanjon tröstade en gång Profeten med orden; "Vid Allah, dagen är nära då denna tro når sin topp och ingen skall behöva frukta någon utom Allah."

I stort sett alla som accepterade islam i Mecka blev trakasserad på ett eller annat sätt. Ibn Ishaq sa; ”De brukade klä dem med sköldar av järn och därefter låta dem ligga i solen för att bli brända.”

Den starkaste av kompanjonerna att bekämpa de otrognas tortyr var slaven Bilal. När de otrogna torterade honom ropade han ut, ’En, en!’ För han visste att detta fick dem att bli ändå argare. Han var inte ute efter att förmildra tortyren han utsattes för. Ibn Ishaq sa, ”Han sålde sin själ till Allah.”

Bilal ägdes av en elak man som hette Umayya bin Khalaf. Efter att Bilal blivit muslim brukade Umayya binda ett rep runt hans nacke och låta gatpojkarna dra omkring med honom. Ibland tog han ut Bilal och lade honom på rygg i den heta sanden eller på en sten. För att göra tortyren ännu hemskare lade han en tung sten på Bilals bröst. ”Nu, vid Gud, kommer du att få ligga här tills du dör eller förnekar Muhammed och dyrkar Lat och Uzza”, sa Umayya. Bilal ropade ut sin tro: ”En, En!” Han ville inte tro på avgudarna Lat och Uzza, utan endast på En Enda Gud, Allah. Han ville följa den som har skapat allt vad himlarna och jorden bär. Han ville följa den rena och ursprungliga tron som alla profeter har förmedlat.

Abo Bakr brukade gå runt på marknaderna i staden och bevittna den svåra tortyr som många av de muslimska slavarna fick utstå. Han såg hur Umayyah bin Khalaf drog Bilal ut till den stekande solen. Han såg när Umayyah tryckte ner Bilal mot den varma sanden varefter han placerade en stor sten på hans bröst för att göra tortyren värre. Bilal, som sålt sin själ till Allah yttrade ord som fick de otrogna att se rött av ilska, ”En, endast en!” Abo Bakr viskade i Bilals öra, ”Den Ende skall rädda dig!”

Abo Bakr gick till Umayyah och frågade om han kunde sälja honom Bilal för 5 oqiyyah av guld. Umayyah förundrades över den höga summan pengar och sålde honom gladeligen, han sa, ”Ta Bilal det finns ändå inget gott i honom.” Efter att affären var över sa Umayyah retfullt, ”Om du så hade velat köpa honom för 1 oqiyyah så hade jag ändå sålt honom till dig.” Abo Bakr svarade honom, ”Och om du hade vägrat att sälja honom till mig för inte mindre än 100 oqiyyah hade jag ändå köpt honom!” Bilals räddning kom när Abo Bakr, med Allahs hjälp, passerade förbi och köpte honom och därefter satte honom fri.

Úthman ibn Áffans farbröder brukade linda in honom i en matta gjord av palmblad och sedan hoppade hans släktingar på honom i hopp om att krossa honom och hans tro. Ibland tände de en eld under hans fötter när han låg i mattan för att försöka få honom att ge upp islam.

Abo Fakeeh, Aflah Bani ‘Abd Ad-Dars fria slav, blev det tredje hjälplösa offret. Förtryckarna band fast hans ben med ett rep varefter de släpade honom genom Meckas gator.

Ámmar bin Yasir, var en fri slav som ägts av Bani Makhzoum, som accepterade islam tidigt tillsammans med hans mor och far. De utsattes ofta för tortyr. Bani Makhzom drog med sig familjen ut i öknen för att lägga dem på den stekheta sanden medan de kastade stenar och slog dem. Ámmar rullades ibland över glödande kol.

Varje gång Profeten såg dem höjde han hans händer och bad för dem, han sa; ”Var tålmodiga, er plats kommer sannerligen vara i Paradiset.” Ámmars mor, Someyah, var tålmodig och orubblig, hon vägrade att säga det som avgudadyrkarna ville få henne att säga. Den föraktade Abo Jahl stack henne i underlivet med ett spjut, och dödade henne, på så sätt fick hon äran att vara den första martyren i islam.

Även hennes man dödades av den tortyr han utsattes för. All denna fysiska och psykiska tortyr blev för mycket för deras son Ámmar, vid ett tillfälle yttrade han det som de otrogna ville få honom att säga. När han återhämtat sig gick han betungad till Profeten för att berätta vad som hänt och vad han sagt. För dem och för andra i samma situation uppenbarades;

”Den som förnekar Gud efter att ha antagit tron - inte den som är utsatt för tvång, fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse, utan den som frivilligt öppnar sig för otron…” An-Nahl 16:106

När Mus´ab ibn Umayr accepterade Islam var han blott en ungdom, han kom från en mycket rik familj och bar alltid de senaste modekläderna. Hans kläder var av siden med guldbrodyrer

Hennes namn var Khunnas bint Malik. Hon var en kvinna med mycket styrka. Hon hade en dominant personlighet och kunde lätt väcka rädsla. Alla de mäktiga adelsmännen i Mecka, och deras tillgivenhet till hedniska vanor och traditioner, var av liten betydelse för Mus´ab. Men att ha sin egen mamma som motståndare kunde han inte ta lätt på. Till slut bestämde sig Mus´ab för att dölja erkännande av islam tills Allah kom med en lösning.
Att hålla sin nya tro hemlig i Mecka var näst intill omöjligt så en dag stod Mus´ab framför sin mor, sin stam och de högt uppsatta männen från Quraish som alla hade samlats för att ta reda på vad han hade gjort och vad han hade att säga till sitt försvar. Mus´ab erkände att han underkastat sig den nya tron, och utan betänkligheter förklarade han varför. Han reciterade några verser ur Koranen, verser som hade renat de troendes hjärtan och fört dem tillbaka till Allahs sanna religion. Fastän muslimerna bara var några få i antal, var deras hjärtan fyllda av visdom, ära, rättvisa och mod.

Medan Mus´abs mamma lyssnade på sin son, som hon hade ödslat så mycket omtänksamhet och omsorg på, blev hon mer och mer uppretad. Hon ville tysta honom med ett enda slag, men handen som for ut som en pil kom att vackla och gav vika för det ljus som strålade från hennes sons fridfulla ansikte. Hon ville hämnas för de ”gudar” som han hade övergett, och sättet blev långt värre än vad ett par slag någonsin kunde ha varit. Hon lät Mus´ab bli tagen till ett avlägset hörn i huset där han blev hårt bunden, fasthållen och utan mat långa perioder. Han hade blivit fånge i sitt eget hem. Innan han konverterade brukade han leva ett liv i lyx, men efter all tortyr han utsattes för förändrades hela hans fysiska utseende.

Khabbab ibn Al-Aratt, som var smed, var ännu en som blev fruktansvärt torterad. En elak kvinna som hette Umm Anmar bint Sabaa’ köpte honom, och hon brukade bränna honom med glödande järn på ryggen. Andra brukade också vara med och tortera honom: de böjde hans nacke, slet av honom håret och slängde honom på glödande kol. Men Khabbabs tro blev bara starkare av tortyren. Senare i Medina frågade Omar ibn Khattab kompanjonerna om vad de utstått i Mecka, Khabbab yttrade inte ett ord, istället lyfte han sin tröja och visade de märken som ristats in på hans rygg.

Zinira var en slavinna som efter att hon blivit muslim utsattes för tortyr som tillslut gjorde henne blind. Människorna sa att det var Lat och Uzza som hade straffat henne för att hon hade lämnat avgudatron. Men Zinira sa att det var Allah som hade gjort henne blind, och om Han ville skulle Han kunna ge henne synen tillbaka. Nästa morgon när hon vaknade hade hon fått synen tillbaka. Men trots detta mirakel ville de otrogna inte tro på det sista budskapet.

Innan Omar ibn Khattab blev muslim var han med och gjorde livet svårt för de nya muslimerna. Han hade en muslimsk slavinna som han brukade slå tills han blev trött, då vände han sig mot henne och sa, ”Jag slutade inte för att jag kände empati för dig, utan jag slutade för att jag blev trött.” Kvinnan svarade,”Nej, det var Allah som ville att det skulle ta slut.”

Ghazziyya bint Jabir ibn Hakim även kallad Umm Sharik, var ytterligare ett offer för de otrognas vrede och hämnd. Hon accepterade islam tidigt och började genast kalla kvinnor från Quraish till sanningen i hemlighet, utan att bry sig om den tortyr som hon kunde bli utsatt för. Nyheten kom fram till Quraish och de sa; ”Enda anledningen till att vi inte torterar dig är utav respekt för din släkt. Det enda vi kommer att göra är att skicka dig tillbaks till dem.”

Hennes släkt svor att de skulle tortera henne. De satte henne på den sämsta kamelen av alla utan vatten och mat. När hettan var som värst, mitt på dagen, lät de henne vara utan skydd från värmen. När tre dagar gått erbjöd dem henne vatten, men endast om hon tog avstånd från islam. Hon brydde sig inte om dem, det enda hon gjorde var att peka med sitt finger mot himlen. Så helt plötsligt fann hon en dryckespokal nära sina läppar. Efter hon druckit klart hängdes den tillbaks i himlen. Tre gånger skedde samma sak. När hennes släkt upptäckte att hennes läppar var våta, förundrades dem och frågade; ”Åh Allahs fiende, vart har du fått vatten ifrån?” Hon svarade; ”Det är levebröd från Allah!” De gick för att kontrollera sina vattenbehållare och allt var i sin ordning. Därefter sa de; ”Vi vittnar om att din Herre och vår är En.” De accepterade alla islam och emigrerade senare till Medina. Må Allah vara barmhärtig mot Umm Sharik som spred Allahs ord på ett perfekt sätt.

De rika och inflytelserika som accepterade islam blev anklagade för att vara obegåvade och ointelligenta. Om de var affärsmän hotades de av stora förluster. De muslimer som inte hade någon som helst status brukade Abo Jahl och de otrogna slå brutalt och utsätta för enorm tortyr. Många torterades av sina egna familjemedlemmar i hopp om att de skulle lämna islam. En del blev upphängda i taket varefter de otrogna gjorde en eld under dem och lät röken stiga tills de fick svårt att andas, trots detta var de stadiga i sin nya tro och återvände aldrig till avgudadyrkan. Andra bands fast och piskades utan att de avvek från sin tro.

Det här var bara några berättelser om hur de tidiga muslimerna förtrycktes, trakasserades och torterades. Abo Bakr, som var en förmögen man köpte loss många förtryckta slavar och befriade dem, t.ex Bilal och Ámir bin Fuheirah. Allah uppenbarade följande verser om Abo Bakr;

”Men den gudfruktige skall föras långt bort från denna [Eld] -han som ger [av sina ägodelar] för att rena [sin själ], inte för att betala tillbaka tidigare mottagna förmåner men av kärlek till sin Herre, den Högste. Och han kommer förvisso att bli nöjd.” Al-Layl 92:17-21

Al-Arqams hus

För att skydda de nya muslimerna från de otrognas förtryck avrådde Profeten de nya muslimerna från att avslöja deras nya tro. Han bestämde sig även att de skulle träffas i hemlighet. Profeten å andra sidan brukade öppet visa sin islam, men för de nya muslimernas säkerhet valde han att de skulle mötas i hemlighet i ett hus kallat dar al-Arqam vid as-Safa berget. Där undervisade han dem i islam och Koranens budskap. Detta skedde under det femte året efter uppenbarelsen. Arqam, som ägde huset, var blott en ung man som underkastat sig islam.

Kallelse till Islam

Efter första uppenbarelsen stannade Profeten i Mecka i ytterligare tretton år. Kallandes till dyrkan av en Gud, denna kallelse kan delas in i tre delar;
1. Kallelse i det fördolda, vilket varade i tre år.
2. Kallelse till folket i Mecka, vilket varade från det fjärde året till sista delen i det tionde året.
3. Kallelse till islam utanför Meckas gränser, vilket varade från slutet av tionde året till Profetens emigration till Medina.
I Medina kallade han folket till Islam i tio år, tills han återvände till hans Herre.

Första stadiet; Kallelse i det fördolda

När månggudadyrkan spridits världen över och budskapet om En Gud korrumperats skickade Allah Profeten Muhammed för att kalla mänskligheten tillbaka till dyrkandet av Endast En Gud. Mecka var center för månggudadyrkan, dit kom folk från när och fjärran för att dyrka de många statyer som stod uppstaplade vid Kabah.

Att reformera ett samhälle med stark tro till månggudadyrkan kräver vilja och målmedvetenhet, därför skedde kallelsen till En Gud i det fördolda under tre års tid så att inte Meckaborna skulle bli rasande av en plötslig överraskning.

De första att underkasta sig Sanningen

Att Profeten började sprida islam i sitt eget hushåll och därefter till dem som stod honom nära är ganska självklart. De som utan tvivel trodde på budskapet nämns i islamisk litteratur som de tidiga konvertiterna.

Khadijah, Profetens fru, var den första kvinnan att omfamna islam. Hon om någon visste att Muhammed inte var en vanlig man, hans ädla karaktär och goda moral fick honom att urskilja sig från de andra. Hon hade även hört talas om att den sista av Allahs profeter var att vänta. Hon hade hört talas om de mirakel folk hade bevittnat vad gällde Muhammed. Hon var med när Waraqa bekräftade att det var ängeln Jibril som kommit med uppenbarelser från Allah till Muhammed första gången vid Hiraá. Hon var själv med Profeten när de första verserna i surah Muddathir uppenbarades. Det enda naturliga var att hon skulle vara den första att tro på att Muhammed är Allahs sista Sändebud.

Abo Bakr var den första mannen att omfamna islam. När verserna från Muddathir uppenbarades gick Profeten till Abo Bakr och berättade om islam och hans profetskap. Abo Bakr kände till hans väns goda karaktär och det rykte han hade i samhället som den sanningsenlige. Abo Bakr hade redan som liten pojke förkastat dyrkandet av statyer, så när Profeten presenterade islam för honom tvekade han inte en sekund när han accepterade islam. Hans smeknamn as-Siddiq betyder bekräftare av sanning.

Ali bin Abo Talib var det första barnet som accepterade islam, det sägs att han endast var tio år gammal när han omfamnade islam. Alis far, Abo Talib, var en fattig man med många att försörja därför växte Ali upp i Profeten Muhammed hem. Han tvekade aldrig på att hans förmyndare var en Profet.

Zayd ibn Harithah bin Sharahbeel Kalbi såldes på markanden innan islam. Efter att Profeten sett honom bad han Khadija att köpa honom. Det dröjde inte länge förrän Profeten frigav Zayd och adopterade honom. Han kallades för Zayd ibn Muhammad. Islam tillåter inte någon att bära ett annat namn än namnet av den biologiska fadern, så Zayd återtog senare hans faders namn. Profetens roll fortsatte dock att vara faderlig. Vid ett tillfälle kom Zayds släktingar för att köpa honom fri men Zayd vägrade att lämna Profetens hushåll. Zayd sa:
”Jag skall aldrig lämna denna man. Han har behandlat mig ädelt, som en far skulle behandla sin son. Inte en enda dag har jag känt att jag är en slav. Han har sett efter mig väl. Han är snäll och älskvärd mot mig och strävar för min glädje och lycka. Han är den mest nobla av män och den bästa personen i skapelsen. Hur kan jag lämna honom och gå med dig? Jag skall aldrig lämna honom.”
Zayd stannade i Profetens hushåll och offrade sig själv till hans service. Bandet mellan de två var mycket starkt och Zayd kom att bli en mycket framträdande och lojal kompanjon.

Dessa fyra personer accepterade sanningen samma dag som surah al-Muddathir uppenbarats. En del lärda anser att de blev muslimer i den ordning som de nämns ovan.

Abo Bakr den första missionären

Abu Bakr, var en omtyckt person som många besökte för att ta del av hans stora kunskap, trevliga sällskap och affärskunnande. Han presenterade islam för de som han litade på och genom hans spridning av budskapet accepterade flera framträdande personer islam. Några av dessa fick senare äran att bli lovade Paradiset; ‘Uthman bin ‘Affan Al-Umawi, Az-Zubair bin ‘Awwam Al-Asadi, Abdur Rahman bin ‘Awf Az-Zuhri, Sa‘d bin Abi Waqqas, och Talhah bin ‘Ubaidullah At-Tamimy. Tillsammans bildades dessa första muslimer islams pionjärer.

Några andra av dem som accepterade sanningen tidigt var; Bilal bin Rabah (från Abyssinien), Abu ‘Ubaidah Amir bin Al-Jarrah från Bani Harith bin Fahr, Abo Salamah bin ‘Abd Al-Asad, Al-Arqam bin Abi Al-Arqam, ‘Uthman bin Maz‘oun och hans två bröder Qudama och ‘Abdullah, ‘Ubaidah bin Al-Harith bin Al-Muttalib bin ‘Abd Munaf, Sa‘id bin Zaid Al-‘Adawi och hans fru Fatimah bint Al-Khattab (‘Umar bin Al-Khattabs syster), Khabbab bin Al-Aratt, ‘Abdullah bin Mas‘ud Al-Hadhali, Jafar bin Abo Talib och hans fru Amina bint Khalaf, Ramla bint Abi Auf, Umm Ayman Barakah (Profetens fars slavinna som tagit hand om Muhammed under hans uppväxt), Asma bin Abo Bakr, Ummul Fadal Lababatul Kubra bint Harith Hilalya, Abdullah bin Jahsh, Abo Ahad bin Jahsh, Shuayb bin Sinan Rumi, Ammar bin Yasir Ansi och hans föräldrar, Yasir och Someyyah och många fler.

De kom från olika samhällsskick, en del rika andra fattiga, en del fria andra slavar. De lärda säger att de ”första att tro” var ungefär 130 stycken och inkluderar även de som accepterade sanningen efter att Profeten öppet börjat kalla till den.

Profeten brukade träffa de nya muslimerna och lära dem det som uppenbarats för honom. Uppenbarelserna hade börjat komma oftare efter versen ”DU som täcker över dig [med din mantel]!” De nya styckena handlade först och främst om, tawheed – Allahs Enhet, renande av själen och beskrivningar av Paradiset och Helvetet.

Trots att de nya muslimerna inte gått ut öppet med det nya budskapet var det oundvikligt att inte allmänheten skulle höra talas om det. I och med att muslimerna blev fler kunde islam oundvikligen hållas helt hemligt. Men till en upplevde de inte islam som ett hot mot deras system, så ledarna oroade sig inte. De trodde att Muhammed var ännu en filosof likt andra som dykt upp innan honom. Men denna tanke slogs bort när de såg hur hans budskap ändrade de som accepterade den. De blev rädda att hans budskap skulle ändra hela befolkningens mentalitet. Deras maktposition, gamla traditioner och förfädernas religion hotades.

De troendes dyrkan

När tron på Allah och Allahs Sändebud var stabil blev de troende beordrade att stärka deras tro med hjälp av dyrkan. Bönen var den första plikt som ålades muslimerna. Ärkeängeln Jibril lärde Muhammed hur man utförde tvagningen inför bön varefter han blev tillsagd att be två rakah morgon och kväll. 

"Ha därför tålamod [Muhammad] - Guds löfte är sanning [och Hans ord står fast] - och be Honom förlåta din synd. Och lova och prisa din Herre morgon och afton.” Ghafir 40:55

Eftersom tvagningen var ett villkor för att bönen skulle accepteras blev renhet ett av de troendes kännetecken. Bönen grundade sig på Surah Fatihah, varefter prisande och glorifiering av Allah fortsatte under bönens alla rörelser. Rukoo blev en del av bönen först efter Himmelsfärden, Isra wal Miraj.

De troende ville bevara deras rena dyrkan, olikt den månggudadyrkan som praktiserades i Mecka, därför sökte sig de första muslimerna bort till bergen för att be.

Vid ett tillfälle fick Abo Talib syn på Muhammed och Ali (hans son) när de bad, han frågade dem vad de gjorde. De berättade att dem utförde den obligatoriska bönen, han uppmanade dem att förbli trogna den vanan.

I tre år jobbade muslimerna med att sprida budskapet i det fördolda utan att offentliggöra det, men så kom ordern från Allah att varna folket och fördöma månggudadyrkan.

Profetskap

Berget vari grottan Hirá finns.

I och med att Profeten tog avstånd från samhällets lära och tro var det oundvikligt att han ”växte” ifrån sina jämngamla. De spenderade tiden med att dricka vin, kvinnor och barnamord på flickebarn.
Profeten började längta efter att få vara ensam, och sökte sig långt bort från de överfulla marknaderna och de högljudda festligheterna. Trots det kände han en önskan att rädda sitt folk från den undergång som han såg som oundviklig.

Vid 40 års ålder började uppenbarelsen sändas i form av rättfärdiga sanndrömmar som alltid slog in likt dagens ljus. Kärlek till ensamhet och isolering kom över honom. Han sökte sig bort från staden till grottan Hiraá, där han befann sig långa perioder, dyrkandes den Ende Herren, världens Skapare, Allah.
 

Han återupptog den monoteistiska gudstro som hans förfader Ibrahim förespråkat. Under tre år i följd spenderade han hela månaden Ramadan i grottan, han återvände endast till Mecka för att cirkulera runt Kabah.

Även under de andra månaderna drog han sig undan till grottan för att meditera och reflektera. Han tog med sig lite mat och stannade flera dagar i följd. Men så en dag strax innan soluppgången, när han var i grottan Hiraá, kom den helige Ängeln Jibril ner till honom i den skepnad Allah skapat honom i. Detta skedde den 21 i månaden Ramadan (10 augusti, 610 e.kr).

Jibril beordrade honom att läsa, men han svarade,
- Jag kan inte läsa!
Ängeln tog Muhammed intill sig och tryckte honom hårt mot sitt bröst, sedan släppte han honom och sade, 
- Läs!
Muhammed sade,
- Jag kan inte läsa!
Jibril tog honom mot sitt bröst en andra gång och sa, 
- Läs!
Muhammed sade, 
- Jag kan inte läsa! 

Då tog Jibril honom mot sitt bröst en tredje gång, men denna gång sade Jibril till honom: 

”Läs i din herres namn som skapat, som skapat människan av något som hänger, läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste. " Al-’Alaq 96:1-5

De första verserna i Koranen uppenbarades under den välsignade natten i Ramadan som heter, Laylatul Qadr.

”För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen…” Al-Baqarah 2:185
”SE, VI har uppenbarat denna [heliga Skrift] under Allmaktens Natt.” Al-Qadr 97:1

Efter denna natt skulle han komma att bli känd som ”Profeten”, hans budskap skulle komma att ändra hela Arabien till en början och senare hela världen. 

De första verserna från Koranen uppmuntrar oss muslimer att läsa och lära. Låt oss börja praktisera denna order från Allah. Låt oss vakna upp från vår långa vila av okunskap för att bli ett samhälle som utbildar oss och då framför allt inom islam.

I Profetens fall betydde ordet ”läs” att recitera. Eftersom Profeten fick kunskapen direkt från Allah behövde han inte lära sig att läsa för att lära sig. Det faktum att han var analfabet och olärd är i sig ett tecken på hans profetskap.

Med ett bultande hjärta återvände han hem med uppenbarelsen. Väl framme hos sin fru Khadija sa han; ”Täck mig, täck mig”! Hon täckte honom och när rädslan försvunnit berättade han om vad som hänt och fortsatte; ”Jag fruktar att något kommer att hända mig”.

Händelsen hade gjort honom rädd. Till en början var han rädd för att det som hänt honom var samma sak som trollkarlarna och häxorna upplevde. Profeten hyste stort avsky mot all sorts magi, trolldom, andeväsen och jinner. Hans underbara och kloka fru lugnade honom med välvalda ord, när hon sa; ”Aldrig, vid Allah, Allah kommer aldrig att vanhedra dig. Du håller goda släktrelationer, hjälper de fattiga, försörjer den utblottade, idkar gästfrihet och ställer upp för de olycksdrabbade.”

Khadija tog honom med sig till hennes släkting Waraqa Ibn Nawfal, samma man som tytt hennes dröm. Hon sa, ”Å min kusin! Lyssna till din brorsons historia.” Waraqa frågade honom; ”Å min brorson! Vad har du sett?” Allahs budbärare beskrev för honom vad han varit med om varpå Waraqa sade; ”Detta är den högste ängeln, samma ängel som Allah sände till Moses. Jag hoppas att jag lever när ditt folk driver ut dig”.           Profeten frågade, ”Kommer de att driva ut mig?” Waraqa sade, ”Ja, det har inte kommit någon med det du kommit med utan att han har blivit hatad, och om jag lever fram till den dagen kommer jag att stödja dig fullhjärtat”. Några dagar senare dog Waraqa och det dröjde ett tag tills nästa uppenbarelse kom.

Vi kan se här att Profeten hade svårt att tro att hans eget folk skulle vilja driva ut honom från hans egen stad. Denna tanke föreföll sig absurd eftersom han var en omtyckt man och hans släkt tillhörde den främsta stammen. I ett klansamhälle håller klanens medlemmar ihop, de driver inte iväg varandra. Waraqas ord kom att bli sanning, ett pris Profeten och de troende var villiga att betala för Allahs skull.

Inuti grottan Hirá

I väntan på nästa Uppenbarelse

Det skulle dröja lång tid tills Jibril återvände. Allahs Sändebud fruktade att Allah övergivit honom. Ibland blev han så förtvivlad att han ville kasta sig själv ut för ett berg men så kände han Jibrils närvaro och han sansade sig igen. Så en dag när Profeten var på väg från berget Hiraá hände något märkligt, något som Profeten beskrivit så här; 

”När jag gick ner från berget och nått fram till dalen, hörde jag en röst som sa; ’Muhammed! Du är Allahs Profet och jag är Jibril!’ Jag lyfte mitt huvud och framför mig såg jag samma ängel som kommit till mig i Hiraá. Jag fylldes utav respektfull fruktan och nedföll till marken inför honom. Jag skyndade mig hem till Khadija och bad henne svepa in mig. Hon svepte in mig i en filt varefter hon sprinklade lite vatten på mig.”

Det var nu som Profeten fick ta emot uppenbarelser en andra gång. Allah uppenbarade;

"DU SOM sveper in dig [i din ensamhet]! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät! Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta! [När du ger] ge inte för att få något tillbaka! Och ha tålamod och fördrag [med allt] för din Herres skull!" Al-Muddaththir 74:1-7

Dessa korta verser som uppenbarades från surah Muddaththir lärde honom bönen.
Ordet fakabbir (prisa) i den första versen betyder på standard arabiska: Dyrka endast Allah utan att sätta jämlikar vid Hans sida.
Orden thiyaabaka fatahhir (och rena ditt hjärta) i den andra versens bokstavliga betydelse är; Rena dina kläder, men enligt de lärda betyder det även; Rena ditt uppförande.
Versen därefter warrujza fahjur (fly från all hednisk smitta) påbjuder profeten att; Avhålla sig från arabernas hedniska tradition.
Versen la tamnun tastakhtir (ge inte för att få något tillbaka)betyder; Förvänta dig inte belöning i detta liv för dina ansträngningar.
Slutligen, wa lirabbika fasbir (ha tålamod) betyder: Var tålmodig för din Herres skull.

Med den första uppenbarelsen av Surah Alaq blev Muhammed en Profet, medan denna uppenbarelse gjorde honom till Allahs Sändebud, med vilka Allah anförtrodde honom två saker; det första var att ”resa sig upp och varna”. Allah beordrade honom att lära sitt folk om Allah och att varna dem för konsekvensen för deras synder. Det andra åtagandet var att lyda Allahs order och att tjäna som en förebild för andra.

En del lärda anser att det var de första ayorna från surah Muzzamil som uppenbarades efter Surah Alaq. De första verserna från dessa tre olika stycken från Koranen kom dock att bli de första muslimernas rättsnöre, ’Läs, stå upp, stå upp’ (Iqra, Qom, Qom).

”DU som täcker över dig [med din mantel]! Vaka [i bön] under natten, inte hela, men halva natten - eller förkorta denna tid något, eller förläng den - och läs högt ur Koranen i en lugn och jämn rytm, med klart uttal och tanken fäst vid dess mening.” Al-Muzzammil 73:1-4 

Efter detta började uppenbarelserna komma starkt och ofta, en efter en.

Profetens födelse

Abdul-Muttalib var minst 70 år när Abrahah kom till Mecka för att förstöra Allahs hus och ta den Svarta Stenen. Hans son Ábdullah var 24 år och redo att gifta sig. Till hustru hade Amina, dotter till Wahb ibn `Abd Manaf ibn Zuhrah valts ut. En utav Meckas mest framstående kvinnor. Hennes far var överhuvud för stammen Zuhrah. Ábdullah gifte sig med Amina, och hans far gifte sig med hennes kusin Halah.

De tre första dagarna efter giftermålet bodde han med hennes familj i enlighet med arabisk tradition, därefter flyttade de tillsammans till Ábdul-Muttalibs kvarter.

Drygt två veckor efter giftermålet skickade Abdul-Muttalib iväg Abdullah på en handelsresa till Syrien. Amina var djupt betryckt och det sägs att hon sa: ”Vad konstigt! Vad konstigt! Hur kan min man åka på affärsresa medan jag fortfarande är nygift och hennan på mina händer är fortfarande kvar.”

Amina blev sjuk av saknad och blev sängliggandes under en lång tid. Efter några månader kallade Amina på hennes mans abessinska slavinna, Barakah. Aminas ansikte sken av glädje när hon sade:
- Åh Barakah! Jag har haft en konstig dröm. Jag såg ljus komma från min mage som fick palatsen i Syrien att skina.
- Känner du dig gravid, min dam?
- Ja, Barakah, svarade hon. Men jag känner inte av de svårigheter som de andra kvinnorna känner.
- Du skall föda ett välsignat barn som kommer att bringa godhet, sade Barakah.

En dag kom Abdul Muttalib och ville få henne att bege sig upp till bergen tillsammans med de andra Meckaborna. Abrahah från Jemen hotade att attackera Mecka. Men Amina kände sig för svag för att bege sig upp till bergen, hon var övertygad om att Allah aldrig skulle låta någon förstöra hans hus. Abdul Muttalib blev mycket upprörd men det fanns inga tecken på rädsla i Aminas ansikte. Hennes övertygelse att Kabah inte kunde skadas stämde och inget hände.
Dag och natt, stannade Barakah vid Aminas sida. Hon sade: ”Jag sov vid fotändan av hennes säng och jag hörde hennes jämrande om natten när hon kallade på sin frånvarande make. Hennes jämranden väckte mig och jag försökte trösta henne och inge mod.”

Karavanen kom tillbaka från Syrien, men utan Abdullah. Han hade stannat till hos släktingar i Yathrib (Medina) och drabbats av en sjukdom han aldrig tillfrisknade från. Han begravdes i Yathrib, i Nabgha Dhabyanis hem.
När nyheten nådde Barakah sa hon, ”Jag skrek när fick höra nyheten. Jag kommer inte ihåg annat än att jag skrikande sprang till Amina. Jag grät över den frånvarande som aldrig skulle återvända, jag grät över den älskade som vi hade väntat på så länge, jag grät över den vackraste ungdomen i Mecka, över Abdullah, Quraish stolthet.”

När nyheterna nådde Amina sägs det att; ”….hon svimmade av och jag (Umm Ayman) stannade vid hennes sida medan hon var i ett tillstånd mellan liv och död.”

Abdullah lämnade fem kameler, en flock får, och den abessinska slavinnan Barakah efter sig. Umm Ayman var den enda som var Profeten nära, från hans födsel till hans död.
Profeten Muhammed föddes en måndagmorgon, ungefär 50 och 55 dagar efter att Abrahah försökt att attackera Mecka. Han föddes den nionde i Rabi´al-Awwal (enligt en del källor den tolfte). Enligt den kristna kalendern var det den 22 april, år 571 e.K.
Han föddes i Abo Talibs hushåll. När värkarbetet var igång tjänade Shifa bint Amr, Abdullah bin Aufs mor, som barnmorska tillsammans med Barakah.
Den första att amma honom var Abo Lahabs slavinna, Thuwaybah. Thuwaybah ammade även sin egen son Masrooh, så väl som Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och Abo Salamah bin Abdul Asad Makhzoomi, på så sätt var blev dessa ambröder.
Efter förlossningen skickade Amina genast efter Muhammeds farfar, Ábdul-Muttalib. Han tog sitt banbarn och bar honom till Kabah, han bad till Allah och tackade Honom. Ábdul-Muttalib trodde att hans barnbarn skulle växa upp och prisas högt, därför gav han honom det ovanliga namnet Muhammed, vilket betyder ’den som prisas’. Enligt arabisk tradition lät han omskära honom den sjunde dagen, raka bort hans hår och samla vännerna till en fest.

I Halima as-Sadiyas vård

De araber som bodde i städerna brukade skicka sina barn till beduinerna på landet så att de skulle få växa upp i en fri och hälsosam miljö. Där utvecklade dem styrka, tal och beduinernas goda uppförande, så som vårdat språk. Mot betalning blev de små barnen ammade och omhändertagna under de första levnadsåren innan de återvände till deras familjer i städerna.
Halima bint Abi Dhuaib från Bani Sa´d bin Bakr och hennes man Al-Harith bin Ábdul-Úzza hade gett sig av till staden, tillsammans med andra kvinnor från hennes stam, för att leta efter ett barn att amma. Hon har själv berättat; ”Torka och svält rådde det här året och vi hade inget att äta. Vi hade med oss en gammal kamelhona som inte gav oss en droppe mjölk. Mitt barn skrek hela natten utav hunger så vi fick inte en blund. Det fanns inte en droppe mjölk i vare sig mitt bröst eller i kamelhonans. Vi bad konstant om regn och hjälp. Efter en lång resa nådde vi fram till Mecka för att leta efter ett barn att ta med oss tillbaka för att amma. Ingen av oss ville acceptera Allahs Sändebud eftersom han var föräldralös. Vi hade alla sett fram emot ersättningen från barnets fader. Ett föräldralöst barn! Vad skulle barnets farfar och mor kunna ge för ersättning? Alla kvinnor som vi kommit med hade hittat barn att amma, utom jag. Kvällen innan vi skulle ge oss av sa jag till min man; ’Vid Allah jag ogillar att resa tillbaka med de andra kvinnorna utan ett barn. I morgonbitti går jag till den föräldralöse och ta med mig honom.’ Han svarade mig; ’Det finns ingen skada i att göra det och kanske kommer Allah att välsigna oss genom honom’.”

”Eftersom det inte fanns några andra barn utom honom gick jag för att ta honom med. Jag tog honom i mina armar, och när jag var tillbaka igen lade jag honom mot mitt bröst och till min förvåning fann jag det fyllt med mjölk. Han och hans amningsbror drack tills de var mätta och belåtna varefter de somnade, trots att min son inte kunnat sova natten innan. Min man gick till vår honkamel för att mjölka och till hans stora förvåning fann han henne med mjölk i massor. Han mjölkade henne och vi drack oss mätta. Den natten sov vi djupt. På morgonen sa min man; ’Vid Allah, Halima du måste inse att du fått ett välsignat barn.’ Jag svarade honom; ’Med Allahs nåd önskar jag det’.”

Halimas åsna var gammal och svag och på resan till Mecka hade den försinkat de resande, men på hemvägen var hennes åsna den snabbaste. De resande frågade förundrat om det var samma åsna som hon ridit på till Mecka, när hon svarade dem jakande, sa dem; ”Vid Allah, något är på gång.”

Under den tid vår ädla Profet stannade i Halimas hushåll fylldes det med välsignelser. Halima berättar om hur deras getter kom tillbaka från betet mätta och belåtna med ljuvren fulla med mjölk, medan de andra bybornas djur gick hungriga. Byborna klagade på sina fåraherdar och frågade varför de inte kunde beta deras djur på samma ställe som Halimas djur betade. Sagt och gjort, de tog byns boskap till samma betesplats som Halimas djur betade på, men trots det återvände de hungriga och med tomma ljuver. Halimas djur åt sig mätta på Allahs välsignelser.

Var sjätte månad åkte Halima till Mecka med Muhammed så att han kunde vara med hans mor och släktingar. Efter två år var det meningen att han skulle stanna i Mecka för gott, Halima berättar; ’Vi tog honom tillbaka till hans mor men vi bad henne att han skulle få stanna hos oss ett tag till, vi ville få del av den lycka och välsignelse som han gett oss. Hon gav oss hennes tillåtelse och han stannade hos oss tills han var ungefär fyra – fem år.’

Han stannade hos dem ända tills något märkligt hände: En dag när Muhammed var ute och lekte med de andra barnen kom Jibril han bad honom att lägga sig. Jibril öppnade Muhammeds bröst och tog ut hans hjärta. Han avlägsnade en blodklump och sa; "Detta var Satans del i dig”. Han tvättade den i ett guldfat fyllt med zamzam vatten. Därefter sammanfogade han hjärtat igen och lade tillbaka den på dess plats. Barnen han lekt med skyndade sig hem och sa; "Sannerligen har Muhammed mördats!” Halima och hennes man skyndade sig fram till den lilla pojken Muhammed, de hittade honom vid liv men hans ansikte hade bleknat av chocken.

Anas ibn Malik berättade flera år senare att han sett det ärr som blev kvar på Profetens bröst efter denna händelse.

Efter att Jibril öppnat Muhammeds bröst fruktade Halima att något skulle hända honom så hon lämnade tillbaka honom till hans mor. Amina frågade vad som fått henne att ändra sig, tidigare hade hon ju bönat och bett om att få ha honom hos sig. Tillslut berättade Halima om den märkliga händelsen. Amina frågade om hon var rädd att Satan skulle göra honom illa, varefter hon sade, ”Vid Allah, det kommer inte att ske. När jag var gravid med honom var det den lättsammaste graviditeten, när jag födde honom liknade det ingen annan förlossning, när han kom ut såg jag ett ljussken som sträckte sig ända till Sham. Allahs skydd vilar över honom och jag är säker på att han kommer att vara framgångsrik i framtiden.”

Profeten sa senare om sig själv: ”Jag är den mest vältalige av er i arabiska, fastän jag är från Quraish och ammades hos Bani Saad bin Bakr.”