Biografin om Muhammad ibn Abdullah

Biografin om Profeten Muhammad ibn Abdullah. Lär känna den man som många pratar om men få känner...

22 oktober 2010

Profeten träder in i Medina

Bild av Medina från 1907.

På fredag morgon skickade Profeten efter sina morbröder från Bani Najjar. De skulle eskortera honom och Abo Bakr in till Medina. Han stannade till i en dal som tillhörde Banu Salim och tillsammans med hundra andra muslimer bad de fredagsbönen. Folket i Medina skyndade sig ut för att möta Profeten.
Stadens ledare samlades runt hans kamel och genom att ta kamelens tyglar försökte de få honom att stanna hos någon av dem. Allahs Sändebud svarade dock artigt, ’Min kamel får order från Allah. Där den stannar blir min hemvist’. Han lät den vandra runt i staden med långa tyglar. Första gången hon knäböjde var vid den plats Profetens moské byggdes (Masjid Al-Nabawi). Han steg inte av kamelen. Platsen tillhörde två föräldralösa pojkar Suhail och Sahl. Profeten sa; ”Denna plats kommer om Allah vill bli vårt tillhåll”. Varefter han kallade på de två pojkarna och bad dem bestämma ett pris på marken så att han kunde bygga en moské. De två pojkarna svarade; ”Nej, vi vill ge den som en gåva till dig, Åh Allahs sändebud”. Profeten vägrade ta emot denna gåva, istället köpte han marken från dem.
Kamelen reste sig och gick tillbaks till kvarteret som tillhörde Profetens morbröder, Bani Najjar, där knäböjde kamelen igen. Många människor tävlade om att få ge honom husrum, men det var Abo Ajjob Ansari som skyndade sig fram emot den nobla gästen, lyfte av sadeln från kamelen och tog den till sitt hem. Profeten sa humoristiskt: ”En man måste följa sin sadel.”.
Asad tog tränset och blev tillåten att ta hand om kamelen. Ledarna för ansar försökte överträffa varandra i att välkomna Profeten. Varje natt fick han minst tre eller fyra brickor med mat. Alla var dem måna om att Profeten skulle känna sig som hemma bland sina följeslagare.
Anas bin Malik har berättat om händelsen; ’Allahs Sändebud kom till Medina och stannade i dess norra delar i fjorton nätter med en stam som kallas Banu ’Amr bin ’Auf. Därefter sände han efter ledarna av Banu Najjar, de kom med svärden hängandes runt deras halsar.’ Sedan sa han, ’Det är som att jag kan se Allahs Sändebud på hans riddjur med Abo Bakr bakom honom medan Banu Najjars ledare omringade honom ända tills han nådde fram till Abo Ayyobs distrikt. Allahs Sändebud utförde bönen när bönetiden gått in, och han bad bland fåren och getterna. Därefter beordrade han att en moské skulle byggas och han skickade efter ledarna från Banu Najjar och de kom. Profeten sa åt dem, ”Åh Banu Najjar, sälj mig den här marken som tillhör er.” De svarade, ”Nej, vid Allah, vi kommer inte kräva dess pris endast belöningen från vår Herre.” Jag sa, ”På denna mark fanns träd, månggudsdyrkarnas gravar och ruiner. Allahs Sändebud beordrade att träden skulle huggas ner, gravarna grävas ut, och ruinerna jämnas med marken. Träden placerades i rader i riktning mot Qiblah och stenarna placerades på båda sidor om dörren och medan Moskén byggdes sjöng dem (kompanjonerna) rajaz verser tillsammans med Allahs Sändebud, ”Åh Allah det finns inget gott förutom det i Nästa Liv, så hjälp Ansar och Muhajirin.”’

Gammalt foto av Medina (Mirza & Sons c. 1907)
Profetens familj i Mecka
 
Profetens kusin, Ali ibn Abi Talib, stannade kvar i Mecka tre dagar efter det att Profeten lämnat staden. Under denna period tog han hand om de ärenden som Profeten lämnat honom med. Därefter gav han sig av till fots för att möta Profeten i Qubá.
Sex månader efter att Profeten slagit sig till ro i Medina skickade han Zayd bin Haritha och Abu Rafí till Mecka. De kom tillbaks med Profetens familj; Fatimah, Umm Kuthom, Sawdah, Umm Ayman och Osama bin Zayd. Abo Bakrs son Abdullah, reste med dem för att hämta Abo Bakrs familj, Umm Roman, Aisha och Asmaá.

Giftermål med Aisha




Genomförandet av giftermålet med Aisha skedde under det andra året i Medina, när hon var nio år. Hon var den enda av hans fruar som var oskuld. 
Detta giftermål har utsatts för många påhopp därför vill vi klargöra några av de anledningar och omständigheter vad gäller giftermålet mellan vår ädla Profet Muhammed och de troendes moder, Aisha. 

Två gånger drömde Profeten att han gifte sig med Aisha. I Sahih Bukhari står det att Profeten sa till Aisha: ’Två gånger visades du för mig i drömmen. Jag såg dig omsluten av ett sidentyg och det sades till mig, ’Detta är din fru.’ Jag blottade henne och fick se att det var du, jag sa, ’Om detta är från Allah så kommer det att ske.’
 

Trots Aishas ringa ålder så var hon väldigt klok och intelligent. Kanske hade Profeten lagt märke till detta, denna intelligens kunde spela en viktig roll för islam och muslimerna. Framtiden skulle visa att Aisha kom att spela en stor roll i återberättandet av ahadith och hon blev en av de mest kunniga i det muslimska samhället.

Profetens kärlek till hennes far, Abo Bakr, som är den bästa människan efter Profeterna. Det är värt att nämna att när Profeten gick till Abo Bakr för att fråga om hans dotter så blev han mycket chockad, han sa; ”Hur kan du gifta dig med min dotter när vi är bröder.” Vi bör uppmärksamma här att Abo Bakr inte sa; ”Hon är för ung,” giftermål vid hennes ålder var vanligt under denna tid i historien. Profeten förklarade för honom att deras brödraskap endast var religiös och var inte byggd på blodsband. Så ännu en gammal sed, som inte hade stöd i islam försvann.

Vad gäller hennes ålder så bör det noteras att Profeten växte upp i ett land med varmt klimat, arabiska halvön, vanligtvis kommer man då in i puberteten tidigare vilket leder till tidiga giftermål. Det ska även noteras att hon var den enda av hans fruar som var oskuld, alla hans andra fruar hade varit gifta tidigare. Dessa fakta bör få slut på ryktena om att Profeten endast följde hans lustar, om detta var sant skulle han endast gifta sig med de vackraste, de yngsta och endast oskulder. 

Dessa påhopp på vår ädla Profet av de otrogna och andra är ett bevis för deras oförmåga att hitta fel i Allahs religion och islams lagar, istället försöker de kritisera islam i frågor som inte förknippas med shariah.

Bland Profetens fruar hittar vi unga och gamla, döttrar till hans ärkefiender och hans närmaste vänners döttrar. De utmärkte sig alla på olika sätt. En av fruarna spenderade sin tid med att uppfostra föräldralösa barn, en annan utmärkte sig genom att fasta och be mycket nattbön. Profetens fruar representerade alla olika sorters människor genom vilka Profeten kunde sätta ett exempel på hur man uppför sig på bästa sätt med olika personligheter och familjeförhållanden. Mer om Aisha finns att läsa här.

Suhayb Rumi


Som liten pojke blev Suhayb bortrövad av soldater från det Bysantinska riket under en picknick med sin mor. I tjugo år blev han kvar i deras händer som slav.

Han fick god insikt i det Bysatiska riket med dess korruption och orättvisor. Han lärde sig tala det grekiska språket att hans arabiska föll nästan i glömska. Dock glömde han aldrig att han var en av öknens söner. Drömmen att en dag bli fri för att återvända till sitt folk var ständigt i hans tankar. Han såldes från den ena ägaren till den andre för att slutligen bli köpt av Abdullah ibn Judan, en aristokrat i Mecka som frigav honom. Han blev kallad Suhayb Rumi för hans annorlunda dialekt och ljusa hår. Med engagemang i handel växte hans rikedomar tills han blev väldigt rik. När han återvände från en av sina resor fick han höra att Muhammed ibn Abdullah kallade till dyrkan av En Gud, uppmuntrande folket till det goda och förbjöd dåliga handlingar. När han frågade vart man kunde få träffa Muhammed fick han svaret, ’(Han stannar) i Arqams hus. Var försiktig så att inte Quraish får syn på dig. Om de får syn på dig kommer de att göra de värsta tänkbara saker med dig. Du är en främling bland oss och det finns ingen familj (stam) som skyddar dig, eller klan som hjälper dig’.

Med största försiktighet gick han iväg till Arqams hus. Vid dörren mötte han Ammar ibn Yasir, den unga sonen till en yemenitisk man han kände. Han tvekade ett ögonblick varefter han gick fram till honom och sa, "Vad gör du här, Ammar”? frågade Suhayb. 
"Vad gör du här egentligen?" frågade Ammar.
"Jag vill gå till den här mannen och höra direkt från honom vad han har att säga,” svarade Suahyb.
"Det ville jag också."
"Låt oss då gå in tillsammans med Allahs välsignelser," avslutade Suhayb.
De båda männen steg in och lyssnade till det Allahs Sändebud sa. Deras hjärtan fylldes av tro. Vid samma möte underkastade de sig till islam och gjorde shahadah. Resten av dagen spenderade de i profetens närvaro.

När de otrogna fick reda på Suhaybs accepterande av sanningen började de trakassera och förfölja honom. Precis som många andra muslimer utstod han de otrognas trakasserier.
När Profeten tillät hans följeslagare att emigrera till Medina, beslöt sig Suhayb att slå följe med Profeten och Abo Bakr. Quraish lade dock käpparna i hjulet för honom, dem lät vakter sitta vid hans hem för att förhindra honom från att lämna dem, och samtidigt ta med sig hans rikedomar. Efter att Profeten och Abo Bakr gett sig av väntade Suhayb tålmodigt på rätt tillfälle att smita. Hans vakter vakade honom dock ständigt. Så en kall natt låtsades Suhayb att han hade fått magproblem, om och om igen gick han ut för att låtsas utföra sina behov. Vakterna skojade med varandra, "Oroa dig inte, Laat och Uzza håller honom upptagen med magen”.

Vakterna slappnade av och sömnen föll över dem båda. Suhayb smet ut, beväpnade sig, tränsade en häst och styrde stegen mot Medina.
När vakterna vaknade insåg de sitt misstag och skyndade att sadla hästarna varefter de gav sig av. När Suhayb såg ryttarna klättrade han upp på en kulle och med pilbågen i högsta hugg ropade han ut, ’Quraish män! Ni känner till, vid Allah, att jag är en av de bästa bågskyttarna och jag missar aldrig. Vid Allah, om ni kommer nära mig, kommer jag med varje pil jag har döda er en efter en. Därefter ska jag hugga er med mitt svärd.’ En talesman från Quraish svarade honom, ’Vid Allah, vi kommer inte att låta dig fly från oss med livet och pengarna i behåll. Du kom till Mecka fattig och svag och nu har tjänat det du tjänat…’

Suhayb avbröt honom och sa, ’Vad säger ni om jag ger er min rikedom? Kommer ni då att låta mig ge mig av?’ De gick med på det. Suhayb berättade för dem vart i hans hus pengarna låg gömda varefter de lät honom gå.

Han skyndade sig iväg till Medina. Glädjen att få återse Profeten och äntligen få dyrka Allah i lugn och ro gjorde honom upprymd. Så fort han blev trött under resans gång tänkte han på mötet med Allahs Sändebud vilket stärkte honom och hans beslutsamhet. När han nådde Quba, där Profeten stannat till efter hans hijrah, såg Profeten honom komma. Med glädje mötte han Suhayb och med ett leende på läpparna sa han, ’Abo Yahya! Den här uppgörelsen är kronad med framgång!’

Suhayb sa, "Vid Allah, ingen har kommit hit före mig, åh Allahs Sändebud, bara Jibril kan ha berättat det här för dig."
Suhaybs byte lönade sig verkligen, Allah uppenbarade;

"Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. - Gud ömmar för Sina tjänare." [Surah al-Baqarah, 2:2O7]

Vad är guld och vad är pengar och vad är hela världen värt så länge tron finns kvar i hjärtat!

Muslimerna i Mecka


Det var inte alla muslimer i Mecka som kunde emigrera. Meckaborna gladdes åt de svaga muslimernas sårbarhet och torterade dem mer än tidigare i hopp om att få dem ge upp deras tro på En Gud. Waleed bin Waleed, Ayash bin Abi Rabai’a och Hisham bin Aas var bara några av de muslimer som blev kvar. Profeten brukade be för dem och be mot de otrogna som höll dem kvar. Muslimerna visade sig tålmodiga och räddades slutligen av deras trosbröder var efter de fördes till Medina.

Abo Bakr övertalas att stanna kvar i Mecka


Även Abo Bakr började sin resa mot Medina men på vägen möttes han av en man vid namn Ibn Daghina som lovade att skydda honom från Quraishs förtryck. Ibn Daghina sa; ”Åh Abo Bakr! En man som du borde inte behöva lämna sitt hem, inte heller fördrivas, för du hjälper den utblottade, tjänar deras levebröd, du håller goda släktrelationer, hjälper de svaga och fattiga, spenderar frikostigt på dina gäster och hjälper den olycksdrabbade. Därför är jag din beskyddare. Så gå tillbaka till din stad och dyrka din Herre." De ingick ett avtal med Quraish, och med Ibn Daghina som skydd stannade Abo Bakr kvar i Mecka.

Abo Bakr fortsatte att dyrka Allah i sitt hem genom att läsa Hans ayât och be böner. Efter en tid lät han bygga en moské i anslutning till sitt hem, där han dyrkade Allah så att folket kunde se honom. Kvinnor och barn brukade stanna till utanför och se hur han grät i sin tillbedjan. Quraish fruktade att denna syn skulle påverka deras familjer negativt, så de talade med Ibn Daghina. Quraish krävde att Abo Bakr endast skulle tillåtas att dyrka Allah i sitt hem borta från folkets blickar. Abo Bakrs svar till Ibn Daghinas var; ’Jag tar avstånd ifrån vårt avtal om att du ska skydda mig. Jag nöjer mig med Allahs skydd.’
Situationen i Mecka var näst intill ohållbar. Abo Bakr uppmanade Profeten att lämna staden, men Profeten sa till honom att tiden inte var inne; hans Herre hade inte gett honom tillåtelse att emigrera än. Profeten önskade att Abo Bakr skulle vara hans vän på resan.
Under tiden som Abo Bakr tålmodigt väntade på Allahs Order förberedde han sig så gott han kunde. Han köpte två kameler som han matade ordentligt under fyra månader för att de med lätthet skulle utstå den långa resan genom öknen.

I An-Nadwah (Rådplägning) Huset


De troendes emigration fick de otrogna att förskräckas. Tanken att muslimerna hade fått trygghet i Medina ogillade de starkt men de fruktade även att muslimerna skulle ta över handeln i den delen av landet. Tanken att Profeten skulle ge sig iväg fick dem att vidta drastiska åtgärder. De hade själva erfarenhet av att Profeten var en inflytelserik ledare och hans följeslagare var beslutsamma, anständiga och alltid redo att offra allt de hade för Allahs Sändebuds skull. Utöver detta var deras värdar i Medina, Aws och Khazraj, välkända i hela Arabvärlden för deras styrka och kraft i krig, och i fredstider för deras förståndiga tillmötesgående.

Staden Medina, grogrunden för det muslimska väldet, var placerad på en mycket central plats på arabiska halvön. Staden var placerad på den handelsrutt som gick från Mecka till Sham. Den handel som Meckaborna försörjde sig på bestod av varor på ett ungefärligt värde av en kvarts miljon gulddinarer varje år (ca 875 miljoner kronor). En säker rutt för karavanerna var av ytterst stor betydelse för den ekonomiska välgången. Alla dessa faktorer var av stor betydelse när Quraish samlades till möte.

Torsdagen den 26 Safar, det fjortonde året av profetskap, två och en halv månad efter ’det andra trohetslöftet’, hölls ett av de viktigaste möten någonsin. Endast ett enda problem var att lösa, hur man kunde stoppa den utveckling som börjat, Profetens mission. Representanter för varje stam kom till mötet, några av de viktigaste var;

1.    Abu Jahl bin Hisham, från Bani Makhzum;
2.    Jubair bin Mut‘im, Tuaima bin ‘Adi, och Al-Harith bin ‘Amir representerade Bani Naufal bin ‘Abd Munaf;
3.    Rabi‘a’s två söner Shaibah och ‘Utbah utöver Abu Sufyan bin Harb från Bani ‘Abd Shams bin ‘Abd Munaf;
4.    An-Nadr bin Al-Harith (som förolämpat Profeten med inälvorna från djuren) talade för Bani ‘Abd Ad-Dar;
5.    Abul Bukhtary bin Hisham, Zama‘a bin Al-Aswad och Hakeem bin Hizam representerade Bani Asad bin ‘Abd Al-‘Uzza;
6.      Al-Hajjajs två söner Nabih och Munbih från Bani Sahm;
7.      Omaiyah bin Khalaf från Bani Jumah.
På deras väg till an-Nadwahuset möttes de av en äldre man som avbröt deras konversation, han introducerade sig själv som en man från Najd. Han bad om tillåtelse att närvara vid mötet så att de tillsammans skulle nå den bästa planen. De lät mannen få närvara vid mötet. Denne man var ingen annan än Satan, Iblis, i skepnad av Sheikh Jaleel från Najd.
Abul Aswad började med att säga: ’Låt oss driva ut Muhammed från vårt område och göra oss av med honom. Det blir bra.’                
"Sheikh Jaleel", tyckte inte om det förslaget och sa: ’Ser ni inte hur vackra hans ord är och hur han vinner människors hjärtan? Om vi kör ut honom kommer han helt enkelt att hitta en annan stam och göra dem till sina följeslagare. Med deras hjälp kommer han att attackera er stad och göra hur han vill med er. Tänk ut en annan plan.’
’Vi håller honom fängslad tills han dör. Då får han samma död som poeterna förr’, sa Abo Bukhtari.
"Sheikh Jaleel", ogillade även denna plan och sa: ’Vid Gud! Om ni gör honom till fånge kommer nyheterna säkerligen att nå hans kompanjoner som älskar honom mer än sina fäder och söner. De kanske anfaller ert område och befriar honom. När dem blir fler i antal kommer de att återvända och erövra ert land! Tänk ut en annan plan.’
Slutligen kom ärkefienden Abo Jahl på en idé. Idén var att samla en ung, stark man från varje stam och ge dem ett varsitt svärd. De unga männen skulle närma sig Profeten och tillsammans slå till mot honom. Eftersom samtliga stammar var inblandade skulle utdelandet av blodspengar delas mellan flera stammar och Profetens familj skulle inte kunna hämnas utan tvingas lösa konflikten på ett fredligt sätt. Även muslimerna skulle ha svårt att ge sig på dem alla och efter blodspengarna var betalade skulle de ha kommit undan lätt, menade Abo Jahl. Denna syndiga plan accepterades av samtliga närvarande. De bestämde att planen skulle verkställas omedelbart. 

Profeten och Abo Bakr emigrerar


När Quraish bestämt sig för att verkställa sin plan skickades Ängeln Jibril till Profeten för att varna honom och ge honom tillåtelse att lämna Mecka. Han sa även, ”Sov inte i den säng som du brukar sova i”.
Vid middagstid, när människorna tog en tupplur, skylde Profeten sig och gick iväg till Abo Bakr för att berätta att de fått tillåtelse att emigrera. Nyheten fick Abo Bakr att gråta utav lycka. 
Vanligtvis brukade Profeten gå och sova efter kvällsbönen, och när han vaknade igen vid midnatt brukade han gå iväg till Kabah för att be nattbön, men denna natt skulle inte vara sig lik. Profeten befann sig i huset tillsammans med hans unga kusin Ali ibn Abi Talib. Han bad Ali att ligga i hans säng och lugnande honom med orden; "Oroa dig inte, ingen kommer att kunna skada dig." Ali, som fortfarande var väldigt ung, låg och sov inlindad i en grön mantel, precis som Profeten brukade göra.
Quraish hade valt ut elva män som skulle verkställa deras ondskefulla plan; Abu Jahl, Hakam bin Abil Al-‘As, ‘Uqbah bin Abi Mu‘ait, An-Nadr bin Harith, Omaiyah bin Khalaf, Zama‘a bin Al-Aswad, Tu‘aima bin ‘Adi, Abu Lahab, Ubai bin Khalaf, Nabih bin Al-Hajjaj och hans bror Munbih bin Al-Hajjaj. När natten närmade sig omringade männen Profetens hus. Hela natten skulle de bevaka huset, de bara väntade på att döda honom så fort han gick ut på morgonen. Genom ett hål i dörren försäkrade de sig om att han låg kvar i sängen, men den de såg var i självaverket Ali ibn Abi Talib.

Abo Jahl gick fram och tillbaks och med nedlåtande och arrogans hånade han Muhammeds ord när han sa till de andra, ”Muhammed yrkar på att om ni följer honom, kommer han låta er leda araberna och icke-araberna och i Nästa Liv blir ni belönade med trädgårdar likt dem i Jordanien, annars kommer han slakta er och efter döden kommer ni brinna i Elden.”

Han var säker på att hans onda plan skulle lyckas. Allah den Allsmäktige gör dock vad Han vill och kan aldrig bli övervunnen. Han uppenbarade;
"OCH [MINNS, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan."  [Al-Qur'an 8:30]
Profeten var fortfarande kvar i huset som omringats av de otrogna männen. Allah öppnar alltid vägarna för Sina rättfärdiga tjänare. Männen somnade, en efter en, så när Profeten gick ut från sitt hem för att gå till Abo Bakr fann han att de sov. Han tog upp lite jord som han strödde över de unga männens huvud medan han reciterade följande vers:
”Jag har placerat en barriär framför dem, och en barriär bakom dem. Jag har täckt dem så att de inte kan se klart.” (Koranen 36:9)

Därefter fortsatte han vidare mot Abo Bakrs hus, tillsammans gav de sig av på deras resa.

Avgudadyrkarna väntade tålmodigt hela natten på Ali i tron om att det var Profeten. Det var inte förrän de kastade sig över honom som de insåg att de blivit lurade, ”Var är din vän?” Han svarade dem; ”Jag vet inte?” De släpade med honom till Kabah där de band fast honom i hopp om att han skulle avslöja något, men Ali yttrade inte ett ord. Nyheten om att Profeten lyckats ge sig av skapade oordning i hela staden.
De gick vidare till Abo Bakrs hus, men även han var borta. Abo Bakrs dotter, Esma, öppnade dörren och utan att avslöja någonting avfärdade hon de otrogna. Hon var inte ett dugg rädd utan tvärtom mycket lugn, vilket gjorde Abo Jahl rasande. Han slog till henne så hårt att hennes örhänge flög bort från örat.
Profeten visste att Quraish skulle göra allt för att finna honom, därför begav han sig söderut på en väg som ledde mot Jemen, istället för mot norr i riktning mot Medina. Efter att de gått ungefär 8km nådde dem ett berg som kallas Thawr. Profetens skor var slitna och en del säger att han till och med gick på tårna för att inte lämna spår efter sig. Abo Bakr bar Profeten upp för berget till grottan som även den kallas Thawr.
Berget Thawr

Abo Bakr gick först in i grottan för att försäkra sig om att det inte fanns något som kunde skada Profeten. Hålen i grottan, där ormar och skorpioner kunde finnas, stängde han igen med tygbitar som han rivit loss från klädseln. När allt var färdigt bad han Profeten stiga in i grottan. Profeten somnade omedelbart med huvudet i Abo Bakrs knä. När Abo Bakr fick syn på ett otäckt hål stoppade han in sin fot i den. Plötsligt blev Abo Bakr stucken av ett giftigt djur. Trots att smärtan var intensiv rörde han sig inte ur fläcken för att inte väcka Profeten, tårarna rullade dock ned för Abo Bakrs kinder och ner på Profetens ansikte. Tårarna som droppat ned väckte Profeten och då såg han att Abo Bakr hade ont. Han tog lite saliv från sig själv och satte på skadan, och smärtan försvann omedelbart.
I tre nätter gömde de sig i grottan; fredag, lördag och söndag. Abo Bakrs son Abdullah kom till dem varje kväll efter skymningen för att stanna med dem över natten. Samtidigt höll han dem underrättade om Quraish planer. Tidigt varje morgon återvände han till staden för att inte väcka misstankar. Även Abo Bakrs frisläppte slav Áamir bin Fuhaira hjälpte dem genom att låta de får han vallade sova utanför grottan. Fåren dolde Abdullahs fotspår samtidigt som de gav färsk fårmjölk att dricka varje natt. Det som blev kvar värmde de på dagen med hjälp av varma stenar. Strax innan soluppgången förde han flocken till andra marker.
Meckas ledare kallade samman till ett krismöte för att bestämma nästa drag för att ta fast de två männen. De stängde av alla vägar som ledde ut från Mecka och lät män med mycket vapen och utrustning vakta varje utväg. De utsatte en belöning på 100 kameler till den som lyckades tillfångata eller döda Abo Bakr och Profeten Muhammed. Ryttare, infanteri och spårare som kände till vägarna i landet sattes in i sökandet efter de två kompanjonerna.
Fienderna närmade sig till slut grottan som de två befann sig i, och när de stod utanför grottans öppning viskade Abo Bakr, ’Åh Allahs sändebud! Han tittar på oss.’ Profeten svarade honom lugnande; ’Vad anser du om de två varav Allah är den tredje?’
...[Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis."   [al-Tawbah 9:40]
Änglarnas vingar dolde de två från de otrognas syn. Fienden var bara några steg ifrån dem, men Allah är den bäste Beskyddaren.

Jag vill passa på att nämna att berättelsen om spindeln som spann ett nät framför grottmynningen eventuellt inte är tillförlitlig, därför har jag valt att inte ta med den i texten. För mer information tryck här.

Resan från grottan Thawr


Abo Bakr hade hyrt en man, Abdullah bin Urayqat Laythi, som han kände förtroende för, trots att han inte blivit muslim än. Han hade anställts för att visa dem vägen till Medina.
De hade kommit överens om att Abdullah skulle komma till berget Thawr efter tre nätter och han skulle ha med sig Abo Bakrs två kameler. När han kom berättade han att de otrognas sökande hade avtagit. Abo Bakr erbjöd Profeten den snabbare av de två kamelerna men profeten accepterade endast erbjudandet om han betalade för den.
Esma bint Abo Bakr hade skickat med mat som hon lindat in i sitt midjeband som hon delat i två delar, gärningen gjorde henne känd som ”den med de två midjebanden”. Vägen de nu börjat färdas på skulle leda dem igenom många små byar och samhällen. 0ch vi kommer att nämna några intressanta händelser som inträffade på deras färd.
En dag under resan kunde de inte hitta någon skugga från den stekande solen. Till slut såg Abo Bakr en liten skuggig plats bredvid en stor sten. Han renade marken, spred ut sin mantel till Profeten för honom att ligga på medan han själv gick iväg för att leta efter mat. Han fick syn på en beduinpojke som var ute och vallade får, även han letade efter skugga. Abo Bakr bad om att få lite mjölk, han kylde ner den varma mjölken med lite vatten, därefter väntade han tills Profeten vaknade upp för att dricka mjölken.

Abo Bakr brukade resa ofta och många människor i de olika byarna de passerade kände igen honom men inte hans vän. Så när de frågade Abo Bakr om hans väns identitet svarade han dem med att det är en man som vägleder mig på sin väg. Den som frågade skulle tro att Muhammed var en guide vad gällde vägar, medan Abo Bakr menade att han vägledde honom i rättfärdighet.
Quraish belöning på 100 kameler fick många att ge sig av för att leta efter Profeten och hans vän Abo Bakr. Suraqah bin Ju´shum var en av de som förberedde sig för att uppfylla denna önskan. Han galopperade snabbt mot havet, där Abo Bakr och Allahs Sändebud synts till. Suraqah har själv berättat om det han var med om;
’När jag närmade mig dem snavade min häst och jag föll av. Jag tog fram mina lyckopilar för att dra lott om jag skulle skada dem eller inte, men resultatet blev inte det jag önskat mig. Jag steg upp på min häst och fortsatte galoppera utan att bry mig om spådomen. När jag hörde Profetens recitation av Koranen började benen på min häst sjunka ner i sanden och jag föll av. När hon äntligen kommit ur den lösa sanden började sanden damma likt rök. Jag tog fram mina lyckopilar för att dra lott ännu en gång, resultatet blev igen det jag inte önskat. Jag ropade åt de två att de kunde känna sig säkra. De stannade och jag steg upp på min häst. Nu förstod jag att Allahs Sändebud skulle segra, så jag sa; ”Ditt folk har utsatt en belöning av samma värde som blodspengar (100 kameler) på ditt huvud”. Jag informerade dem om alla planer som smidits mot dem, och erbjöd dem mat och varor, men de ville inte ta emot något. Profeten sa endast till mig, ”Säg inget till någon om oss.”

Suraqah som nu fruktade för sitt eget liv bad att få ett brev som försäkrade hans säkerhet från muslimerna i framtiden. När han återvände till Mecka sa han till de otrogna att han inget hittat och att de inte behövde fortsätta leta där. Han kom att underkasta sig islam när muslimerna erövrade Mecka.


De passerade även en kvinna som hette Umm Ma’bad al-Khuza’iyah. Hon bodde i utkanten av Qadid, ca 130km från Mecka. Hungriga och törstiga stannade det lilla sällskapet till och frågade om hon hade lite mat åt dem. Hon svarade att hennes getter var långt borta, och att det enda hon hade var en liten get som inte hade en droppe mjölk att ge. Profeten bad om tillåtelse att mjölka den, han nämnde Allahs namn varefter det flödade mjölk från dess juver. Han fyllde en stor skål med mjölk och lät henne dricka först. Sedan gav han de andra att dricka varefter -han sa, ”Den som serverar folket är den som ska dricka sist.” Innan de gav sig av mjölkade han geten ännu en gång, skålen som nu var full med mjölk lämnade han kvar hos kvinnan. Senare kom hennes man tillbaka hem med deras utmärglade getter som knappt hade någon mjölk att ge. Han förvånades när han såg att det fanns mjölk i huset. Hans fru berättade om den välsignade mannen som kommit förbi varefter hon gav en beskrivande bild av Profeten. Abo Ma’bad lovade att svära trohetsed till denna man så fort han fick möjlighet, vilket hans fru redan gjort.
Han yttrade beundran för Profeten i en poesi som ekade över hela Mecka, till den grad att folket trodde det var demoner som präntade in orden i deras öron. ”Allah, människornas Herre, välsignade de två kompanjonerna som nådde fram till Umm Ma’bads tält. I säkerhet avbröt de sin resa och i säkerhet fortsatte de sin resa. Vemhelst som blir vän med Muhammed finner framgång. Åh, Quraish! Genom att driva ut Muhammed har ni mist ära och makt! Välsignad vare Banu Ka’bs stam! Deras kvinnas tält blev ett skydd för Muhammed. Fråga er kvinna om den svaga geten och mjölkskålen. Geten kommer också att informera er om ni frågar den.”
När Esma bin Abo Bakr fick höra orden visste hon att de två kompanjonerna var på väg mot Medina.
Profeten och hans sällskap fortsatte sin resa. Det dröjde inte länge förrän de mötte Buraidah bin Husayb Aslami och hans följe. De bestod av sjuttio eller åttio familjer. De kom alla att underkasta sig islam och tillsammans bad de kvällsbönen med Profeten. Buraidah emigrerade till Medina efter slaget Uhud.
Vid Arj mötte de Abo Tamim Aus bin Hajr Aslami. Profeten och Abo bakr red på samma kamel, eftersom en av deras kameler försvagats. Abo Tamim erbjöd resenärerna en kamel samtidigt skickade han med dem en slav vid namn Masoo’d bin Hamida. Trots att Abo Tamim blev muslim valde han att stanna kvar i Arj. Han visade sig vara till stor nytta för muslimerna vid slaget av Uhud, genom att sända information med slaven Mas’ood om Meckabornas frammarsch mot Medina. 
När profeten nått dalen i Reem mötte han Zubair ibn Awwam som ledde en karavan med muslimska handelsmän som återvände från Sham. De hälsade hjärtligt på varandra och Zubair gav Profeten och Abo Bakr nya vita kläder att bära.

21 oktober 2010

Quba


Ryktena om att Profeten var på väg till Medina hade spridit sig. Varje morgon stod muslimerna i Quba, en förort till Medina, och väntade vid Harra (ett stenigt område) i hopp om att se honom. Så även denna dag, men när värmen blev för stark återvände de till sina hem. En jude som letade efter något på ett hustak såg hur Allahs Sändebud och hans följeslagare kom emot honom ur ökensandens hägring. Utan att hjälpa det skrek han ut; ’Åh ni araber! Här är den store mannen ni väntat på.’ Med vapen i händerna (för att försvara Allahs Sändebud) skyndade muslimerna sig ut för att välkomna honom. Detta skedde en Måndag den åttonde i Rabi´-ul-Awwal det fjortonde året av profetskap.
Profeten red bredvid folkmassan till Bani Ámr bin Áufs område, varpå han klev av kamelen. Abo Bakr ställde sig upp och hälsade på Medinas invånare, medan Profeten satt ned och förblev tyst. Några från Ansar, som aldrig sett Profeten, hälsade på Abo Bakr i tron om att han var Allahs Sändebud. Inte förrän Abo Bakr gick bort för att skugga Muhammed med ett lakan från den sol som nu sken över honom förstod folket vilken av de två som var Profet.
I tio dagar stannade han hos Kultum bin al-Hadm, en gästvänlig ledare från stammen Ámr bin Áuf i Quba strax utanför Medina. Under de fjorton dagar han stannade där grundades den första moskén (Quba´Moskén), vilket är den första Moskén etablerad av gudsfruktan. Däri utförde han bön. Denna moske´är mycket speciell. Om du gör wudoo’ och därefter utför två rakah i denna moske´är det som att göra umrah.
”…Verily, the mosque whose foundation was laid from the first day on piety is more worthy that you stand therin (to pray)…”
Ali stannade ytterligare tre dagar i Mecka för att på Profetens order återlämna saker som han anförtrotts. Efter det gav han sig iväg mot Medina, för att finna Profeten i Quba.

Befolkningen i Medina


Befolkningen i Medina bestod av två arabiska stammar, Aws och Khazraj. Dessa var polyteister. I staden bodde även olika judiska församlingar. Dessa grupper hatade varandra vilket resulterat i många krig dem emellan.

Judarnas väg till Medina finner vi i historien. De kristna i Sham, den dominanta kyrkan i det Romerska Riket, avskydde judarna. De ansåg att judarna låg bakom tortyren och korsfästningen av deras Profet. För att ge igen brukade de anfalla Yathrib för att döda den judiska befolkning. När de inte lyckades med uppdraget bad de om assistans från Aws och Khazraj. Detta samarbete resulterade i att många judar dog och deras välde och statsmakt kom att försvagas i staden. Aws och Khazraj position i sammhället blev större än den de fått genom handeln.

Historien berättar även om ännu ett försök att tillintetgöra den judiska makten i staden för att utöka deras egna tillgångar och inflytande, vilket de lyckades med. De judar som överlevde hatade Aws och Khazraj. Fiendskapet dem emellan var djupt inrotad i deras hjärtan. Judarna insåg dock snabbt att de varken hade styrkan eller antalet till att kriga, och krig skulle endast leda till deras egen undergång. Istället ändrade de taktik, de försökte att splittra Aws och Khazraj och få dem att kriga mot varandra. Det dröjde inte länge förrän de två stammarna krigade mot varandra. Judarna kunde nu säkra sin egen position, utöka sin egen handel och rikedomar och återigen etablera det herravälde, egendom och prestige som de en gång åtnjutit. 
Judarnas tro baserades på monoteism därför brukade de rätta stadens övriga invånare som dyrkade avgudar vid sidan om Allah. De hotade befolkningen med förutsägelsen om en profet som snart var att vänta bland araberna, denne skulle krossa dem och förena sig med judarna. Det fanns två anledningar till att judarna inte lyckats få araberna att följa deras tro;
Den första anledningen var det oavbrutna fiendskap som rådde kristna och judar emellan som inte tillät judarna att hoppas på politiskt herravälde i Yathrib. De insåg att det endast var via handeln som de kunde nå deras högsta önskemål.
Den andra anledningen var att judarna ansåg sig vara guds utvalda folk och de protesterade om något annat folk försökte dela denna omtyckta position. Av den anledningen spred de inte sin tro, de vill endast att deras eget folk, israels barn, skulle inkluderas. Eftersom al-Aws och al-Khazraj levde sida vid sida med judarna fick de större kännedom om det monoteistiska budskapet.
Genom de andliga och religiösa diskussionerna var de bättre förberedda än andra stammar att ta emot budskapet om Profeten Muhammed. Beviset för den förberedelsen är det faktum att inga araber besvarade Muhammeds spirituella kall med samma förståelse och entusiasm som Yathribs invånare.

Slaget Bu’ath


Aws slogs mot Khazraj i slaget av Bu’ath vari de båda grupperna gav utlopp för deras fiendskap och fientlighet. Så pass var deras hat mot varandra att om någon av grupperna fick övertaget skulle de förinta den andra för att äntligen få slut på problemet. Abu Usayd var inte bara befälhavare över Aws utan även den som spirade upp hatet och beslutsamheten bland dem. I början av kriget låg Aws under så pass att de flydde för deras liv in i öknen. Khazraj anklagade dem för att vara fega och de reciterade poesi om deras omanlighet och feghet. När Abu Usayd hörde deras ord stack han sig själv med sitt spjut i benet varefter han ramlade ner från hästen och skrek, ”Ve! Ve! Vid Allah jag kommer inte att lämna den här platsen förrän de dödar mig. Om ni, mitt folk, vill överge mig så fortsätt att springa iväg.” Aws sporrades av deras ledares uppoffring och de återvände till krigsfältet med sådan entusiasm och beslutsamhet att de tillfogade stora förluster för Khazraj. Fienden började backa och Aws fick övertaget, de började bränna ner deras hus och trädgårdar tills de stoppades av Sa’d ibn Mu’adh al-Ashhali. Abu Usayds avsikt var att utplåna Khazraj stammen helt, hus efter hus, träd efter träd, person efter person, tills ingen av dem fanns kvar vid livet. Abu Qays ibn Aslat stoppade honom och bad att han skulle låta Khazraj leva, ”De är dina religionsfränder, det skulle fortfarande gynna dig att låta dem leva. Dem är bättre grannar åt dig än rävarna och vilddjuren i öknen.”

Det skulle inte dröja många år till förrän Allah visade en utväg för Hans Sändebud Muhammad, i riktning mot Yathrib eller Medina som staden kom att kallas. Profetens relation till staden var inte bara genom handel utan han hade även släkt i stande. Stammen Banu Najjar, i Yathrib, var ättlingar till ’Abdul Muttalib. Hans far och mor var begravna i närheten till staden. Det var ingen överraskning för Profeten att tecken på seger kom från samma riktning som Aqsa Moskén i Jerusalem. Omständigheterna som förberedde denna stad för ankomsten av en Profet och därmed islams seger och spridning över hela världen var ingen tillfä
llighet.

Det finns berättat i Saheeh Bukhari att Aisha sa, ”Dagen vid Bu’ath slaget, (dagen då Aws och Khazraj krigade) Allah lät det ske till Hans Profets fördel. När Allahs Sändebud nådde (Medina), hade Medinas stammar redan splittrats och ledarna hade dött eller sårats. Allah lät detta slag ta plats till Hans Profets fördel, så att de (al-Ansar) kunde acceptera islam.”

Det första ’Aqabah löftet (pledge)


Efter att de sex Medinaborna omfamnat islam åkte de tillbaka till sitt folk för att sprida budskapet. Året därpå kom alla utom Jabir bin ’Abdullah bin Reyab tillbaka tillsammans med ytterligare sju Medinabor;

1.     Dhakwan bin ‘Abd Al-Qais, från Khazraj.
2.     Mu‘adh bin Al-Harith, Ibn ‘Afra, från Khazraj.
3.     ‘Ubadah bin As-Samit, från Khazraj.
4.     Yazeed bin Tha‘labah, från Khazraj.
5.     ‘Al-‘Abbas bin ‘Ubadah bin Nadalah, från Khazraj.
6.     Abol Haitham bin At-Taihan, från Aws.
7.     ‘Uwaim bin Sa‘idah, från Aws.

De bekände sin tro på Muhammed som Profet och avlade en ed; ”Vi kommer inte dyrka andra än Allah; vi kommer inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda våra barn, inte baktala, inte avsiktligt hitta på osanningar och vi kommer inte vara dig olydig i rättvisa frågor.”

”För den som uppfyller detta, väntar Allahs belöning; och för den som försummar något av det och sedan drabbas av olycka i detta liv, kan det visa sig vara en soning i nästkommande liv; och om synden förblir gömd för människornas ögon och ingen sorg tillkommer honom, då ligger det hos Allah. Han kanske förlåter honom, eller så gör Han det inte.”

Under samma tid berättade Allahs sändebud för muslimerna om en dröm han haft. ”Det har visats för mig i en dröm platsen för vår hijrah. En plats med dadelträd, mellan de två bergen, de två steniga områdena.” Muslimerna började nu utvandra till Yathrib/Medina, även Abo Bakr förberedde sig för att resa. Profeten bad hon ändrade sina planer när han sa; ”Vänta ett tag för även jag hoppas på att få resa.” Abo Bakr sa; ”Förväntar du dig verkligen det?” ”Ja” svarade Profeten tillbaka.

En muslimsk budbärare i Yathrib/Medina


Strax efter denna händelse valde Profeten Mus´ab till ambassadör i Yathrib. Hans uppdrag var att lära ut islams principer, ge dem praktiska råd och att kalla den övriga befolkningen till islam.
Mus´ab blev utvald trots att det fanns andra utav Profetens kompanjoner som var äldre, närmare släkt med Profeten, eller som syntes ha mer inflytande. Utan tvivel blev Mus´ab vald till den här uppgiften tack vare sin nobla karaktär, goda uppförande och skarpa intellekt. Hans kunskaper om Koranen och hans förmåga att recitera vackert och rörande var också av viktig betydelse. Han skulle bjuda in människor till Allah och den Rätta Vägen, samtidigt som han förberedde det som skulle bli det första muslimska samhället.
Han trädde in i Yathrib som gäst till As’ad ibn Zurarah som tillhörde Khazraj. Genom Allahs nåd spred sig islam snabbt från hus till hus och från stam till stam. Det här var speciellt glädjande för Mus´ab, men djupt alarmérande för många ledare i Yathrib. När Mus´ab och As’ad var på väg till Bani Zafar och Bani ’Abd al-Ashhar för att tala med några nya muslimer på Zafarstammens egendom hade två ledare fått höra talas om deras möte. De två Sa’d bin Mu’adh och Usaid bin Hudair tillhörde Zafarstammen, de ville stoppa mötet. Sa’d höll sig undan med ursäkten att As’ad var hans kusin medan Usaid ilskt närmade sig de båda männen. As’ad såg honom och varnade Mus’ab: ”Här kommer en ledare.”
Ubaid svor, förbannade och anklagade de två för att lura de svaga, ”Varför är ni här? Har ni för avsikt att lura våra svaga? Håll er härifrån om livet är er kärt!” dundrade Usaid.

Det andra ’Aqabah löftet


Dalgångarna i Mina utanför Mecka.

Under pilgrimssäsongen, det trettonde året efter profetskap, återvände Mus’ab ibn Umayr till Mecka tillsammans med 75 nykonvertiter från Medina och en del polyteister, för att göra hajj. De ställde sig ofta frågan, ”Är det inte hög tid att vi skyddar Muhammed istället för att lämna honom övergiven, ensam och stapplandes i Meckas dalar?” 
Strax efter deras ankomst uppförde de ett hemligt kontrakt med Profeten och bestämde ett hemligt möte under Tashreeq dagarna (11, 12 och 13 Dhul Hijja) vid ’Aqabah, nära Mina.
En från Ansar, Ka’b bin Malik Al-Ansari, berättar om strävan att omvända polyteisterna till islam, han sa, ’Vi gav oss ut för att utföra hajj och avtalade ett möte under tashreeq dagarna när vi stötte på en av ledarna utav oss (från Medina), ’Abdullah bin ’Amr bin Haram, som fortfarande var polyteist. Vi berättade för honom om vårt möte med Profeten Muhammed, vi uppmanade honom att slå oss följe och överge avgudadyrkan för att skydda sig själv från att bli bränsle till Elden i Nästa Liv. Han accepterade islam med en gång och bevittnade mötet vid ’Aqabah.

14 oktober 2010

Abo Salamah och hans familj ger sig av mot Medina



Umm Salamah berättar; ”När Abo Salamah (min man) beslöt sig för att ge sig av till Medina förberedde han en kamel även för mig. Han hjälpte mig upp varefter han placerade vår son Salamah i mitt knä. Min man tag i kamelen och gick vidare utan att stanna eller vänta på någonting. Innan vi hunnit ut från Mecka stoppades vi av några män från min stam som sa till min man, ”Även om du är fri att göra vad du vill, så har du har ingen makt över din fru. Hon är vår dotter. Tror du att vi tänker acceptera att du för bort henne?” De puttade honom bort ifrån mig och tog mig bort från honom. När min mans klan Banu ’Abdul-Asad såg detta exploderade de av ilska.
”Nej, vid Allah”, skrek de, ”vi kommer inte överge pojken. Han är vår son och vi har störst rätt till honom.”


De troende emigrerar till Medina


Äntligen hade en ny plats öppnats för muslimerna trots att resan dit kunde vara farlig. De kunde bli rånade eller dödade; de icketroende gjorde allt för att stoppa muslimerna från att nå Medina. De flesta smög sig ut ur staden men Omar ibn al Khattab, som var en betydelsefull, stor och stark man som många var rädda för, gav sig av med allas vetskap.

Omar bin Al-Khattab, ‘Ayyash bin Abi Rabi‘a och Hisham bin Al-‘Asi, hade bestämt sig för att träffas på en speciell plats en morgon för att ge sig av mot Medina, både ‘Umar and ‘Ayyash kom men Hisham hindrades av Meckaborna.

Ali berättar, ’Jag känner inte till någon som lämnade Mecka öppet förutom Omar ibn al-Khattab. När han ville emigrera spände han på sig sitt svärd, lade pilbågen över axeln och med pilarna i handen gav han sig av till Kabah där ledarna från Quraish satt. Han gjorde tawaaf runt Kabah varefter han bad två rakah vid Ibrahims plats. Därefter närmade han sig ledarna och för varje steg han tog sa han, ’Vilka hemska ansikten! Den som önskar lämna sin mor ensam, göra sina barn föräldralösa och sin fru änka, låt honom i så fall möta mig bakom den här dalen.’ Ingen av dem följde efter honom.’

Al-Bara’ berättar, ’De första av Muhajirun som kom till oss var Musab ibn Umayr, sen Ibn Umm Maktum, sen Omar ibn al-Khattab tillsammans med tjugo andra personer. Vi frågade, ’Vad har Allahs Sändebud gjort?’ Omar svarade, ’Han är strax bakom mig.’

Strax efter att de kommit fram till Medina kom Abo Jahl och hans bror al-Harith för att träffa deras tredje bror ’Ayyash. De försökte få honom att följa med dem tillbaka till Mecka och de skydde inga medel. De sa att deras mor svurit en ed att hon inte skulle borsta sitt hår eller skydda sig från solen förrän hon fick återse sin son igen. ’Ayyash tyckte synd om sin mor. Omar förstod att deras plan endast gick ut på att föra bort ’Ayyash från islam och muslimerna, han varnade honom för deras trick och lade till, ’ Din mor kommer att borsta sitt hår när lössen retar henne, och när solen i Mecka blir för varm kommer hon att skydda sig själv ifrån den.’

’Ayyashs känslor för sin mor övervann honom dock och han bestämde sig för att återvända tillsammans med sina två bröder. Omar gav honom en foglig, lätthanterlig kamel med rådet att hålla sig till den för att den skulle kunna rädda honom om han misstänkte något från sina bröder. De tre bröderna började deras resa tillbaks till Mecka, när de kommit en bit på vägen började Abo Jahl klaga på sin kamel och begärde att han skulle få rida bakom ’Ayyash på hans kamel. När kamelen steg ned överföll de två bröder honom och band honom med rep. När de red in i Mecka ropade de till folket att detta var ett exempel att följa vad gällde ’dårarna’.

Trots de otrognas försök att stoppa muslimerna från att emigrera till Medina hade grupp efter grupp lyckats ge sig av från Mecka. Inom loppet av två månader hade hela områden i Mecka blivit tomma. Nästan alla muslimer hade gett sig av förutom Allahs Sändebud, Abo Bakr, Ali och några av de hjälplösa muslimer som hölls fångna av de otrogna. Profeten bad ofta för de muslimer som inte haft förmågan att ge sig av. Dessa fick utstå svår tortyr i hopp om att de skulle avsäga sin tro på Sanningen.
Till och med många av de muslimer som befann sig i Abessinien emigrerade till Medina för att sluta sig samman med de andra muslimerna.

7 oktober 2010

Tecken från Allah


Samtidigt som frön börjat gro i andra delar av arabiska halvön fortsatte befolkningen i Mecka att vara fientliga. Med dålig avsikt bad de Allahs Sändebud visa dem klara bevis på att han verkligen var Allahs Sändebud.
Hedningarna satt samlade vid Kabah en dag när de skickade efter Profeten Muhammed. Han kom och satte sig ned för att höra vad de hade att säga. De sa: ”Muhammed, du säger till oss att profeterna hade tecken. Mosa hade en mirakulös stav, Salih hade en kamel och Isa återuppväckte de döda. Forna profeter kom med klara tecken. Vi vill att du också skall visa oss någonting som bekräftar att du är en av dem.” Profeten Muhammed förblev tyst. Han vände sig till Allah och bad Honom att visa ett tecken som skulle tysta Quraish. Quraish trodde att de äntligen hittat Muhammeds svaghet, han hade inga mirakel att visa och då var han inte en Profet sänd från Allah. De lovade till och med att när de sett ett mirakel skulle de bli muslimer.
De svär högtidliga eder vid Gud att om de fick ett tecken skulle de sannerligen tro på det. Säg: "Gud ensam råder över tecken och under..." An’am 109
Till slut visade Allah ett tydligt tecken. Månen delade sig mitt itu. På ena sidan av berget Hira fanns den ena delen av månen och på den andra sidan fanns den andra halvan. ”Var ni alla vittnen till detta?”, sa Profeten till folket. Hedningarna kunde inte tro sina ögon, de blev helt chockade. Fastän detta mirakel hände framför dem kunde de inte tro på vad de sett. I chock sa de till varandra: ”Kanske har Muhammed lagt en förbannelse över oss, så låt oss vänta tills några resande kommer till Mecka. Då kan vi fråga dem om även de har sett vad vi såg.”
När de första resande kom fram till Mecka, frågade Quraish dem om de hade sett månen dela sig. De bekräftade att det var sant. Nu fanns det inget tvivel om det de bevittnat, men Quraish förblev trogna sin otro. De fortsatte att skada muslimerna och höll fast vid att dyrka statyer.

Isra wa-l Miraj - Himmelsfärden


 


Nattfärden, Isra wa-l Miraj, var ännu ett tecken från Allah till folket. Dess exakta datum är inte säkert men de flesta anser att den ägde rum 12-16 månader före emigrationen till Medina.
Profeten Muhammed var hos sin kusin, Hind bint Abo Talib den natten, Hind berättar,

"Allahs sändebud spenderade natten i min bostad. Han bad nattbön varefter han gick och sov. Strax innan gryningen, väckte Allahs Sändebud oss och vi bad morgonbönen tillsammans. När bönen var över sa han, ’Umm Hani’ (Hind), jag bad nattbön på den här platsen; sen reste jag till Jerusalem och bad där, och som du ser har jag precis avslutat morgonbönen med er.’ Jag svarade, ’O Allahs Sändebud, berätta inte det här för folket för de kommer att håna dig och göra dig illa.’ Han sa, ’Vid Allah jag kommer att berätta det.’"

Abu Dharr har berättat att Allahs Sändebud sa; “När jag var I Mecka öppnades taket till mitt hus. Ängeln Gabriel steg ner och öppnade mitt bröst, därefter tvättade han det med Zamzam vatten. Han tog fram en guldbehållare fylld med visdom och tro vilken han fyllde mitt bröst med. Efter det förseglade han det…” Narrated by al-Bukhaari (349) and Muslim (163). 

Malik bin Sa’sa’ah berättar att profeten sa:

"Medan jag var i ett tillstånd mellan sömn och vaka, blev jag igenkänd av en ängel som den man som låg mellan två andra män. En guldbricka fylld med visdom och tro fördes fram till mig och min kropp skars upp från halsen till nedre delen av buken. Därefter tvättades min buk med zamzamvatten och (mitt hjärta) fylldes av visdom och tro. Därefter fördes ett vitt djur mindre än en mula men större än en åsna, al-Buraq, fram till mig. Djurets steg (var så stora att de) nådde så långt djurets öga kunde se. Den bar mig (på sin rygg), och tillsammans med ängeln Jibril  gav vi oss av till den heliga moskén i Jerusalem. Där band jag fast djuret utanför moskén på samma sätt som de andra profeterna hade gjort. Jag gick in i moskén och fann alla andra profeter samlade, därefter ledde jag dem i bön.
Därefter tog Jibril med mig till den nedersta himlen. Väl framme bad Jibril himlens väktare att öppna porten. Väktaren frågade: "Vem är det?" Jibril svarade: "Jibril!" Varpå väktaren frågade vem som var med honom. Jibril svarade honom: "Muhammed." Väktaren frågade om han hade blivit efterskickad. Jibril svarade jakande, varpå det sades; "Han är välkommen. Vilket underbart besök han är!" Därefter mötte jag Adam och jag hälsade på honom och han svarade mig: "Du är välkommen, åh son och Profet!"

Vi steg till den andra himlen och blev tillfrågade: "Vem är det?" Jibril svarade: "Jibril!" Varpå väktaren frågade vem som var med honom. Jibril svarade honom: "Muhammed." Väktaren frågade om han hade blivit efterskickad. Jibril svarade jakande, varpå det sades: "Han är välkommen. Vilket underbart besök han är!" Därefter mötte jag Isa och Yahya som sa: "Du är välkommen, åh broder och Profet!"

Vi steg till den tredje himlen och blev tillfrågade: "Vem är det?" Jibril svarade: "Jibril!" Varpå väktaren frågade vem som var med honom. Jibril svarade honom; "Muhammed." Väktaren frågade om han hade blivit efterskickad. Jibril svarade jakande, varpå det sades: "Han är välkommen. Vilket underbart besök han är!" Där träffade jag Yusuf och jag hälsade på honom och han svarade: "Du är välkommen, åh broder och Profet!"

Därefter steg vi till den fjärde himlen och samma frågor och svar utbyttes som i de nedre himlarna. Här mötte jag Idris, och jag hälsade på honom och han svarade: "Du är välkommen, åh broder och Profet!"

Vi steg till den femte himlen och samma frågor och svar utbyttes som i de nedre himlarna. Där mötte jag Harun, jag hälsade på honom och han sa: "Du är välkommen, åh broder och Profet!"

Vi steg till den sjätte himlen och samma frågor och svar utbyttes som i de nedre himlarna. Där mötte jag Musa, jag hälsade på honom och han sa: "Du är välkommen, åh broder och Profet!" När jag började gå vidare började han gråta och när han blev tillfrågad om varför han grät, svarade han: "Åh Herre! Anhängarna till denne unge man, som kom efter mig, kommer att träda in i Paradiset i större antal än mina anhängare."

Vi steg till den sjunde himlen och samma frågor och svar utbyttes som i de nedre himlarna. Där träffade jag Ibrahim som sa: "Du är välkommen, åh son och Profet!"
Jag blev visad al-Bait al-Ma´mur där 70.000 änglar utför bön dagligen, och när de ger sig av kommer de aldrig att komma tillbak´s igen (varje dag kommer en ny grupp med änglar). Jag fick se Sidrat-ul Muntaha (ett lote träd som är beläget i den sjunde himlens yttre gränser) och dess Nabiq frukter som liknar tillbringare av lera från byn Hajar. Dess löv liknar elefantöron, och fyra floder springer ut från dess rötter; två av dem var synliga och två av dem var osynliga. Jag frågade om dessa floder och hans sa: "De två osynliga floderna är i Paradiset och de två synliga är Nilen och Eufrat."

Jag blev erbjuden en bägare fylld av vin, en bägare fylld med mjölk och en tredje bägare fylld med honung. Jag tog bägaren med mjölk och drack upp allt. Han (ängeln) sa, "Det här är religionen islam vilken du och dina följeslagare följer."

I en annan tradition sa ängeln, "Du har vägletts via fitrah eller du har uppnått fitrah. Om du hade valt vinet hade ditt folk gått vilse." [Ordet fitrah är ett ord som används i det arabiska språket för det sinnelag det nyfödda barnet är i, vilket är motsatsen till de värderingar och egenskaper man får med sig i livet. Det refererar även till den själsliga inklination människan har i det ofördärvade stadiet.]

Därefter blev femtio böner föreskrivet mig. Jag steg ner tills jag mötte Moses som frågade: "Vad har du gjort?" Jag sa: "Femtio böner har föreskrivits mig." Han sa: "Jag känner folket bättre än du gör, för mina erfarenheter med att få Israels folk till lydnad är att det var mödosamt. Dina anhängare kan inte stå ut med ett sådant förbund. Så återvänd till din Herre och be Honom att minska antalet böner." Jag återvände och bad Allah (att minska) och Han minskade bönerna till fyrtio. Jag återvände och mötte Moses och vi hade en liknande diskussion, så jag återvände till Allah och Han minskade bönerna till trettio, sen tjugo, sen tio; och sen kom jag till Moses som repeterade samma råd. Slutligen minskade Allah bönerna till fem. När jag träffade Moses igen sa han: "Vad har du gjort?" Jag sa: "Allah har reducerat antalet till endast fem böner." Han upprepade samma råd, men jag sa att jag hade gett vika för Allahs Sista Order. Allahs Profet blev då tilltalad av Allah, Han sa: "Jag har bestämt Min Förpliktelse och har minskat Mina tjänares börda, och Jag ska belöna en god gärning som om det vore tio goda gärningar."

Profeten berättade om det han varit med om för en del av de han mötte på sin väg. Nyheten nådde snart fram till hans ärkefiende Abo Jahl som trodde att muslimerna skulle lämna islam när de fick höra talas om händelsen.

Medan Profeten satt tyst vid mosken kom Abo Jahl fram och sa, ’Något nytt, åh Muhammed.’ Profeten svarade honom att han under natten varit i Jerusalem och återvänt. Abo Jahl sa, ’Jerusalem?’ Profeten svarade ’Ja.’ Abo Jahl frågade Profeten om han skulle säga samma sak offenligt om han samlade folket. Profeten svarade ’Ja.’ Glad i hågen började Abo Jahl kalla till sig Meckas invånare. När alla var samlade bad han Profeten säga vad han nyss sagt till honom. Utan att tveka sa Profeten att han varit i Jerusalem och återvänt under natten. Återberättaren av hadithen säger att folkmassan började skratta, klappa händera och vissla, hånandes åt Pofetens ord.

Abo Jahl skyndade sig även iväg tilll Abo Bakr, som inte hört nyheten än, och berättade för honom att Profeten hävdade att han åkt till Jerusalem och kommit tillbaka samma natt. Abo Bakr svarade honom med tanke på att nyheten kom från en utav Allahs fiender och samtidigt ville han inte förneka en händelse som kunde vara sann, så han svarade: "Om Profeten har sagt det så är det sant." Efter detta fick han titeln as-Siddiq (bekräftare av sanningen).

För de troende var denna resa inget ovanligt, den Allsmäktige som har styrka nog att skapa himlarna och jorden, har utan tvekan styrkan och kunskapen att ta Sin profet till himlen.

Några av handelsmännen som varit i Jerusalem bad Profeten beskriva mosken. Till en början var profeten oförmögen att ge dem en exakt beskrivning av mosken, men mosken uppenbarades framför hans ögon och han började beskriva den in i minsta detalj. Handelsmännen kunde bara instämma att det var mosken i Jeruslem som han beskrev.

En annan återberättare säger att när Profeten var på väg tillbaks till Mecka från Jerusalem såg han en karavann som tillhörde Quraish. Några av deras kameler hade sprungit vilse. Profeten såg detta från himlen och berättade för dem vart deras djur befann sig. Männen hade inte en aning om vart ifrån rösten kom. Profeten drack även ur deras tillbringare med vatten. Profeten berättade för folket om denna karavan som var på väg, han berättade om deras bortsprugna kamel, hur tillbringaren som han druckit ur såg ut samt att han beskrev karavannen. De skickade omedelbart ut en person för att möta denna karavann och ta reda på vilken frakt de kom med. Personen såg att beskrivningen stämde och de berättade att en kamel sprungit vilse och att en röst från himlen berättat för dem om vart den fanns. Trots att de fått bevis framför deras ögon bidrog det endast till de otrognas vilseledning.

’Isra wal Miraaj fick de otrogna att håna muslimernas tro och kalla Profeten för lögnare. En del svaga muslimer lämnade islam efter att de hört talas om ’Isra wal Miraaj.