Nyheterna når Medina

‘Abdullah bin Rawahah och Zeid bin Harithah sändes till Medina för att sprida den glada nyheten om seger till muslimerna där.

Reaktionerna hos Medina-borna var skiftande. De glada nyheterna var överväldigande, folk kunde inte tro det. Att de mest kända ledarna av Qureish var dödade och att slaget var vunnet! När judarna och hycklarna hörde Zeid tala, så sa de att han var förvirrad, att han inte visste vad han sa, och att han säkerligen flytt från slagfältet och att Muhammed var död. Deras ”bevis” var att Zaid red på Al-Qasw, Profetens kamel. Detta rykte spred sig i Medina. Men muslimerna trodde på ’Abdullah och Zeid. De gladdes och prisade Allah och ledarna gick ut för att möta Profeten på vägen som ledde mot Badr.

Innan mujahidin lämnade slagfältet uppstod en tvist bland dem, angående krigsbytet. Inga regler om hur de skulle distribueras, hade uppenbarats.

‘Ubadah bin As-Samit sa: ”Vi gick ut med Allahs Budbärare och vi upplevde Badr med honom. Slaget började och Allah, Den upphöjde, bekämpade fienden. Några av muslimerna sökte och bevakade fienden, några samlade ihop bytet från fiendelägret, och andra beskyddade Allahs Budbärare och var beredda på nödsituation eller plötslig attack. När natten kom och muslimerna samlades tillsammans, sa de som hade samlat in krigsbytet: ’Vi samlade ihop det, så nu har ingen annan rätt till det.’ De som hade vaktat fienden sa: ’Ni har inte mer rätt till det än vi har; vi höll fienden i schack och sedan bekämpade vi dem.’ ” Männen som hade vaktat Profeten uttryckte liknande åsikter.

Då uppenbarades följande Koranvers:

De frågar dig om krigsbyte. Säg: ”Allt krigsbyte tillhör Gud och Hans Sändebud.” Frukta Gud, gör upp era tvister i godo, se till att broderlig sämja råda mellan er, och lyd Gud och Hans Sändebud, om ni är [sanna] troende! [Koranen 8:1]

På deras väg tillbaka till Medina, delade Profeten upp krigsbytet bland krigarna, efter att han tagit Al-Khums (en femtedel). När de nådde As-Safra, beordrade han att två av krigsfångarna skulle dödas. De var An-Nadr bin Al-Harith och ’Uqbah bin Abi Muait. Dessa skulle dödas för att de hade förföljt och trakasserat muslimerna i Mecka, och för att de inom sig bar ett djupt hat mot Allah och Hans Sändebud.

‘Uqbah glömde sin stolthet och utropade: “Vem ska ta hand om mina barn, O Allahs Sändebud?!” Profeten* svarade: ”(Helvetes)Elden.” Hade ’Uqbah glömt den dagen då han hade kastat inälvorna från ett får på Muhammeds huvud då han gjorde sujud? Eller att han en gång försökte strypa Profeten, men Abo Bakr hindrade honom från det?

’Ali bin Abi Talib var den som högg huvudet av dessa två icke-troende, som var de enda krigsfångarna som avrättades.

Vid Ar-Rawh, en förstad till Medina, möttes den muslimska armén av de överlyckliga Medina-borna som kom och gratulera Muhammed för segern, som Allah hade givit dem.

Profeten gick in i Medina, som en man att räkna med - inom ännu ett nytt område: det militära. Som konsekvens av detta var det många som konverterade till Islam.