Krigsfångarna

Profeten beordrade muslimerna att behandla krigsfångarna väl. Denna order följde muslimerna så till den grad att de till och med gav den bästa maten de hade (som var bröd) till fångarna och själva åt dem den sämre maten (dadlar).

Eftersom detta med krigsfångar var något nytt för muslimerna, så visste de inte vad de skulle göra med dem. Profeten samlade till shura och rådfrågade sina närmsta kompanjoner om saken. Abu Bakr föreslog att de skulle frige dem mot lösen och hans förklaring var att ”de är trots allt våra släktingar, och pengarna skulle ge oss styrka mot de icke-troende, dessutom kanske Allah vägleder dem till Islam.” Umar föreslog att de skulle dödas, han sa: ”de är ledarna för Kufr.” Profeten föredrog Abu Bakrs förslag.

Följande dag såg ’Umar att Profeten och Abu Bakr satt och grät. Han blev förvånad och frågade vad som hänt, om det var värt att gråta för så skulle han också gråta annars skulle han tvinga sig till tårar sa han.

Profeten sa att en Koranvers hade blivit uppenbarad som tillrättavisade dem, för att de tagit lösen för fångarna istället för att avrätta dem:

En profet ska inte hålla fångar [som friges mot lösen] om inte kriget tagit stora proportioner. Ni står efter de osäkra vinster som ni kan uppnå i denna värld, men Gud vill [att ni eftersträvar] det eviga [goda]. Gud är Allsmäktig, vis.

Om inte Gud redan hade beslutat [att överse med fel begångna under kamp för Guds sak], skulle ett hårt straff helt visst ha drabbat er för det [stora antal fångar] ni tog. [Koranen 8:67-68]

Det var tillåtet att ta krigsfångar och frige dem mot lösen, eftersom det fanns en tidigare vers som tillät det, men orsaken till att Allah var missnöjd med Profetens beslut var att de inte hade dödat tillräckligt många av de icketroende först. Och det är det som menas med att kriget inte tagit ”stora proportioner” i versen ovan. Så det var ’Umar som hade rätt. Detta var ledarna av kufr (otrohet) och de skulle ha dödats. Och det felaktiga beslutet drev Profeten och Abu Bakr till tårar.