Lärdomar från slaget vid Badr

Segern tillhör endast Allah

Vissa soldater kanske var nöjda och stolta över sina bedrifter och sin skicklighet att bekämpa fienden. Men Allah prisade aldrig muslimerna för deras seger.

..Han gav [dig] segern över dem… [Koranen 8:71]

Men det var inte ni som dödade [era fiender]; nej, det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du [Muhammed] kastade, var det inte du som kastade; nej det var Gud som kastade. [Allt detta skedde] därför att Han ville sätta de troende på prov – ett gott [och hälsosamt] prov. Gud hör allt, vet allt. [Koranen 8:17]

Muslimerna ska inte vara stolta över segern eller säga att den berodde på deras skicklighet och styrka, eller på fiendens svaghet. Det var en välsignelse från Allah. En av de som deltog vid Badr sa, när de kom tillbaka till Medina och blev gratulerade för segern: ”Vad gratulerar ni oss för? Vi har endast mött gamla, skalliga män, likt kameler i väntan på slakt, och vi slaktade dem.” Då sa Profeten ”Säg inte så O Kusin, dessa var ledarna.”

Det var Allah som gjorde det lätt för dem att besegra fienden. Men segern tillhör Allah. Detta är viktigt för muslimer att komma ihåg, för det gäller inom livets alla områden där man lyckas med någonting. Man ska inte tro att det berodde på ens kunskap eller förmåga, man måste vara medveten om att all framgång, all seger är endast från Allah. Och i stället för stolthet skall vi visa tacksamhet när något gott sker:

Kom ihåg den tid då nu var få och svaga och levde i rädsla för övergrepp från andras [sida]; då skänkte Han er en fristad, gav er hjälp och försörjde er med goda ting – kanske visar ni tacksamhet. [Koranen 8:26]

Al-wala’ wa’ l bara’

Al-wala’ wa’l bara’ –lojalitet och kärlek till Allah och Hans Sändebud och avståndstagande och hat till Kufr och Kuffar- är en viktig del av imaan och det var något som blev så tydligt vid Badr. För det var skiljelinjen mellan imaan och kufr. Där slogs muslimerna mot sina bröder, kusiner och söner och det blev tydligt att kärlek och hat är något som beror på imaan och kufr. Det är kriterierna för vems sida man står på.

Nedan följer några exempel på al-wala’ wa’l bara’ hos några av Profetens kompanjoner vid Badr:

Abu Bakr var på Islams sida, och hans son AbdurRahman var på sidan för Kufr. AbdurRahman ibn Abu Bakr sa senare, efter att han blivit muslim: ”O far! Jag såg dig på dagen av Badr, men jag undvek dig, för jag ville inte attackera dig.” Abu Bakr sa: ”Jag såg dig inte, men om jag hade sett dig hade jag förföljt dig och dödat dig.” Så han var villig att strida mot sin egen son och döda honom för Allahs skull.

När Profeten beordrade att polyteisternas lik skulle slängas i ett illaluktande vattenhål tittade Abu Hudhaifah bin ’Utbah sorgset på sin döde far, som hade slagits på polyteisternas sida. Profeten upptäckte det och frågade honom om saken. Hudhaifah svarade att han inte kände det minsta tvivel inom sig att hans far förtjänade sitt öde, men han hade önskat att hans far hade blivit vägledd till islam.

Abu Aziz, som var bror till Mus’ab ibn Umayr, blev tagen som krigsfånge vid Badr. När Mu’sab gick förbi de som höll hans bror fången sa han: ”Knyt repen hårdare om hans händer, för hans mor är rik och kommer att försöka köpa honom fri.” Hans bror utropade förvånat: ”Är det så här du behandlar mig?” Mu’sab sa: ”Han är min bror mer än vad du är," och pekade på mannen som var från ansar och som höll honom, med det menade han att det var han som var hans riktiga bror, pga. islam. Hans broders kufr hade separerat dem från varandra.

En annan aspekt av al-wala’ wa’l bara’ är det öde som de muslimer som slogs på kuffars sida vid Badr gick till mötes. Vissa av de unga männen från Qureish som konverterade till Islam, var bortskämda söner till rika och högt uppsatta män. Och de gjorde inte hijrah. De var inte beredda att offra det som islam krävde och kräver att man som muslim måste offra, så de stannade kvar i Mecka. Och konsekvensen av detta var att de faktiskt deltog i slaget vid Badr på avgudadyrkarnas sida! Alla dessa män dödades vid Badr. Och muslimerna sa att ’de är muslimer, de ville säkert inte kriga’. Men Allah säger angående dessa män:

"När änglarna samlar in [själarna från] dem som ännu i dödsögonblicket begår orätt mot sig själva, skall de fråga: ”Hur var er belägenhet?” Och då de svarar: ”På jorden var vi svaga och förtryckta”, skall [änglarna] säga: ”Var inte Guds jord vid nog så att ni kunde överge ondskans rike?” Helvetet skall bli dessa [människors] sista hemvist – ett i sanning eländigt slut!" [Koranen 4:97]

De var muslimer, men inte beredda att gå tillräckligt långt för att offra för Islam. Så de stannade kvar. Troligtvis sköt de inte enda pil mot muslimerna, för de hade bara gått ut med armén för att de var tvungna, men som Allah säger: {”Var inte Guds jord vid nog så att ni kunde överge ondskans rike?”. Helvetet skall bli dessa [människors] sista hemvist.}

Så det är viktigt att tänka på att Islam är en allvarlig religion, och man måste vara beredd att offra för Islam. Halvhjärtad strävan accepteras inte av Allah och det är inte tillräckligt att vara muslim bara när det passar sig. Allah har lovat muslimerna Paradiset, men de måste betala priset.

Det är viktigt att tänka på dessa muslimers öden än idag, för hijrah är fortfarande fard (plikt) och det kan hända att muslimer som lever bland icke troende hamnar i en situation där de icke troende vill att de ska kämpa mot muslimerna! Så det är viktigt att tänka på att alltid alliera sig med muslimerna och att göra hijrah till muslimerna och inte hamna i en situation, där ens stöd och lojalitet går till de som inte tror. Om man bosätter sig bland de som inte tror så är det i sig ett sorts stöd, då man med det ökar deras antal. Profeten säger: ”Vemhelst som förenar sig med de icke-troende och lever ibland dem är en av dem.” och han har även sagt: ”Lev inte med de icke-troende och förena er inte med dem; vemhelst som lever med dem eller förenar sig med dem är inte en av oss.”

Det är viktigt att komma ihåg att Allah faktiskt säger i versen att dessa människors sista hemvist är helveteselden! Och orsaken till det är att de inte hade al-wala’ wa’l bara’ i sina hjärtan, vilket slutligen ledde dem till den fruktansvärda gärningen att de slogs på kuffars sida, mot sina bröder –muslimerna, vid Badr.

Istighâthah - att söka hjälp hos Allah

Allahs Sändebud förberedde först ordentligt, gav armén instruktioner och planerade och rådgjorde med sina kompanjoner, därefter, när allt var klart gick han åt sidan och började göra duaa. Och han bad: ”O Allah! Ge oss din seger som du lovat oss! O Allah! Förgör dem denna morgon!” Han gjorde så gott han kunde och sökte sedan Allahs hjälp, för han visste att det är endast Allah som kan hjälpa en och endast Allah som ger en seger.

Det är också det som är den korrekta betydelsen av tawakkul (tillit till Allah). Att man gör sitt bästa och sen förlitar sig helt och hållet på Allah. Profeten gjorde allt han var kapabel till i denna värld och sen gjorde han duaa.

Så man ska inte tro att det räcker om man sitter hemma och gör duaa för den muslimska umman och inte anstränger sig. Man måste resa sig upp och göra något, vad man kan i denna värld, därefter ber man om seger. Och på samma sätt får man inte förlita sig på sina bedrifter och sin styrka eller på något annat i denna värld, man måste förlita sig på Allah endast och göra duaa till Honom och be om seger.