Efter Abo Talibs död kunde Meckaborna öppet förtrycka och trakassera Profeten. Hans hopp att de skulle följa hans kall hade slocknat, istället gick han till Ta’if i hopp om att de skulle lyssna till hans budskap.
I Shawwal tio år efter profetskap styrde Profeten stegen mot Ta’if, för att sprida Islam till en av de närliggande stammarna. Till fots gick han och hans friade slav Zayd bin Haritha till Ta’if som låg ungefär 60 km bort från Mecka.
Han bjöd även in de stammar han mötte på vägen till islam. När han väl kom fram till Ta’if gick Profeten för att tala med de tre bröder som var hövdingar över Thaqeef, ‘Abd Yaleel, Mas‘ud och Habeeb, söner till ‘Amr bin ‘Umayr Ath-Thaqafy. Profeten berättade för dem om hans mission och dyrkandet av En Gud. Han frågade även om de var villiga att hjälpa honom i hans mission, men de svarade honom hånande; ”Jag ska slita sönder Kabas klädsel om Allah har sänt dig som ett Sändebud”, sa den förste. ”Har inte Allah hittat någon annan bättre än dig att anförtro Sitt Budskap till?” sa nästa. ”Jag svär vid Allah att jag aldrig kommer att tala med dig. Om du verkligen är Allahs Sändebud är jag inte bra nog för att tala till dig, och om du ljuger så passar det inte mig att tala med en lögnare.” Innan Profeten gick iväg bad han dem att inte berätta om deras möte för någon. Han ville inte att nyheten skulle nå Mecka, eftersom det skulle kunna leda till att Quraishs förföljelser blev svårare.
Han spenderade några dagar i Ta’if i hopp om att hitta någon som skulle intressera sig för islam. Alla klanledare visade sig otrevliga och arroganta när han förklarade hans kall och bad dem om hjälp. Istället uppmuntrade dem barnen, slavarna och andra invånare att kasta stenar på de två, Profeten Muhammed och Zayd. Tillslut var de tvungna att fly från staden hals över huvud, medan stenar haglade över dem. Profeten blödde så mycket att blodet rann längst hans ben, Zayd gjorde vad han kunde för att skyla honom men blev själv skadad i huvudet. De slutade inte jaga dem förrän de sprungit tre till fyra km bort från staden.
De sökte skydd i en av de många fruktträdgårdarna. Den visade sig tillhöra två Meckabor Utbah och Sheba, Rabi’as söner. Profeten satte sig ned i skuggan av en mur täckt av vinrankor och bad högt till Allah.
"Åh Allah. Det är endast till Dig som jag vänder min klagan om hjälplöshet, mina bristfälliga hjälpmedel och min obetydlighet inför mänskligheten. Du är den Mest Barmhärtige av de barmhärtiga. Du är de hjälplösa och de svagas Herre. Åh min Herre! I vems hand skulle Du överlämna mig; i händerna på en likgiltig avlägsen släkting som ser ogillande på mig eller till en fiende som fått kontroll över mina angelägenheter? Men om Din vrede inte vilar över mig, finns det inget jag behöver oroa mig för. Jag söker skydd i Ditt Ansiktes /Ditt Anletes ljus, som upplyser himlarna och skingrar mörkret, och som bestämmer över allt i denna värld så väl som i nästkommande. Må det aldrig ske att jag ådrar mig Din Vrede. Eller att Din Vrede skall drabba mig. Och det finns ingen kraft eller tillflykt annat än hos Dig.”
De två bröderna blev rörda av synen och skickade deras kristna slav med druvor till honom. Trots att de var två av hans fiender från Mecka. Profeten tog druvorna och sa ”Bismillah” innan han började äta. Addas, som slaven hette, blev förvånad när han hörde Profeten säga ”Bismillah” innan han åt. Han sa till Profeten att ingen i det här landet brukar säga så.
Denne frågade då Addas: ”Var kommer du ifrån och vilken är din religion?” ”Jag är kristen och tillhör Ninevah”, svarade Addas.
”Då kommer du från samma stad som den rättfärdige Yonus bin Matta.” ”Hur känner du till honom?” frågade Addas.
”Han är min broder. Han var en profet och så även jag”, svarade Profeten.
Sedan reciterade han några verser ur Koranen om Profeten Yonus. Addas blev så imponerad att han pussade hans händer och accepterade honom som Profet. Dennes ägare tillrättavisade hans agerande varpå Addas svarade, ”Ingen på jorden är bättre än honom. Han har informerat mig en sanning som endast en Profeten kan.” Ännu en gång tillrättavisade de honom, ”Vi varnar dig för konsekvenserna att lämna dina förfäders religion. Den religion du tillkännager är bättre en den du dras till.”
Profeten satte iväg mot Mecka igen. Vid Qarn al Manazil kom ett moln som bar på ängeln Jibril och visade sig för honom. Med Jibril fanns en annan ängel. Jibril förklarade för Profeten att Allah hade skickat bergens ängel till honom och att ängeln skulle göra som han befallde. Bergens ängel sa: ”Åh, Muhammed, jag är här för att göra som du säger. Valet är ditt. Jag kan krossa Ta’ifs folk mellan två kullar om det är din önskan.”
Men Profeten var inte ute efter hämnd. Han sa: ”Nej, jag hoppas att Allah skall bringa fram ett folk från dem som endast skall dyrka blott Allah, utan att associera några partners med Honom.”
Profeten kände sig stärkt av Jibrils besök. Han fortsatte sin resa och stannade vid Nakhlah där han stannade några dagar. Där hände något egendomligt, och Profeten själv visste inte om det förrän det blev uppenbarat i Koranen. En morgon när han bad fajr hörde en grupp jinner honom recitera Koranen.
"OCH SE, Vi lät en liten skara av osynliga väsen närma sig dig [Muhammad], så att de kunde höra [dig läsa ur] Koranen, och när de kom fram, sade de [till varandra]: "Lyssna nu noga!" Och när läsningen var slut, vände de tillbaka till de sina som varnare och sade: "Landsmän! Vi har lyssnat till en uppenbarelse, som [människorna] efter Moses [tid] har fått del av och som bekräftar det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och den leder [lyssnaren] till sanningen och till en rak väg. Landsmän! Hör den som kallar er till Gud och tro på honom! [Gud] skall ge er förlåtelse för era synder och skona er från ett plågsamt straff.” [Al-Qur'an 46:29-31]
Samma händelse refereras till i Surah al-Jinn;
”Säg [Muhammad]: ”Det har uppenbarats för mig att en skara av osynliga väsen fick lyssna till [Koranen], och [att] de sade [till de sina]: 'Vi har lyssnat till en märklig uppläsning, som leder [lyssnaren] till kunskap om rätt och orätt. Vi tror på dess [ord] och vi skall inte sätta gudar vid vår Herres sida. Låt Vår Herres namn hållas högt i ära, Han som aldrig haft en ledsagerska vid Sin sida och inte har [avlat] någon son! Den dåraktigaste av oss brukade göra oerhörda [påståenden] om Gud, och förr trodde vi att varken människorna eller de osynliga väsendena skulle yttra lögner om Gud. Men det fanns människor som hade för vana att anropa några av de osynliga väsendena om skydd, och kom på så sätt deras högmod att växa, och de trodde, liksom ni har trott, att Gud inte skulle sända någon ytterligare [profet]. Vi försökte nå himlen [för att utforska dess hemligheter], men där fann vi mäktiga väktare och flammor av eld; och vi [försökte] komma till de platser där vi brukade lyssna, men den som nu vill lyssna kommer att finna [att] en flamma av eld ligger i beredskap för honom. Vi vet inte om de som lever på jorden skall få det onda [på sin lott] eller om deras Herre vill [ge dem] kunskap om rätt och orätt. Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper. Men vi har insett att vi inte kan trotsa Guds [vilja] på jorden och inte heller komma undan den genom att fly. Och efter att [nu] ha fått höra om vägledningen, tror vi på den; den som tror på sin Herre behöver inte vara rädd att [hans förtjänster] skall frånkännas honom eller [att han skall få lida annan] orätt. Bland oss finns [nu] de som har underkastat sig Guds vilja och de som går det ondas väg. De som har underkastat sig Guds vilja är de som sökte kunskap om rätt och orätt; men de som väljer att gå det ondas väg skall bli bränsle för helvetets [ugnar]!'” [Al-Qur'an 72:1-15]
De lyssnade med stort intresse, och när han slutade återvände de till sina kompanjoner och varnade dem för stränga straff för den som inte trodde på Profetens budskap. Och trots att de jinner som hade lyssnat på Profeten inte hade kommit i kontakt med honom personligen blev de muslimer.
Inte så långt från Mecka, vilade han i Hira´grottan. Han bad en man från Khuza’ah stammen att fråga Al-Akhnas bin Shuraiq om skydd, men han var inte villig att skydda Profeten eftersom han stod i allians med Quraish. Han skickade bud till Suhail bin ’Amr, men även han avböjde. Al-Mut’im bin ’Adi svarade dock på Profetens vilja att bli skyddad.
Han sa till sina söner att göra sig redo för strid varefter han kallade på Profeten och bad honom gå till den Heliga Moskén för att be. Profeten bad två rakah medan Mut’im och hans söner vaktade honom. Abo Sofyan frågade Mut’im om han konverterat till islam eller om han endast skyddade honom, den senare sa att det endast handlade om skydd. Abo Sofyan accepterade deras skydd. Profeten glömde aldrig bort den tjänst Mut’im gjort honom. Efter slaget av Badr gick han ut med ordern att om Mut’im fortfarande levde och bad om att Quraish fångar skulle släppas så skulle Profeten inte vägra hans önskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar