Profeten och Abo Bakr emigrerar

När Quraish bestämt sig för att verkställa sin plan skickades Ängeln Jibril till Profeten för att varna honom och ge honom tillåtelse att lämna Mecka. Han sa även, ”Sov inte i den säng som du brukar sova i”.

Vid middagstid, när människorna tog en tupplur, skylde Profeten sig och gick iväg till Abo Bakr för att berätta att de fått tillåtelse att emigrera. Nyheten fick Abo Bakr att gråta utav lycka. 

Vanligtvis brukade Profeten gå och sova efter kvällsbönen, och när han vaknade igen vid midnatt brukade han gå iväg till Kabah för att be nattbön, men denna natt skulle inte vara sig lik. Profeten befann sig i huset tillsammans med hans unga kusin Ali ibn Abi Talib. Han bad Ali att ligga i hans säng och lugnande honom med orden; "Oroa dig inte, ingen kommer att kunna skada dig." Ali, som fortfarande var väldigt ung, låg och sov inlindad i en grön mantel, precis som Profeten brukade göra.

Quraish hade valt ut elva män som skulle verkställa deras ondskefulla plan; Abu Jahl, Hakam bin Abil Al-‘As, ‘Uqbah bin Abi Mu‘ait, An-Nadr bin Harith, Omaiyah bin Khalaf, Zama‘a bin Al-Aswad, Tu‘aima bin ‘Adi, Abu Lahab, Ubai bin Khalaf, Nabih bin Al-Hajjaj och hans bror Munbih bin Al-Hajjaj. När natten närmade sig omringade männen Profetens hus. Hela natten skulle de bevaka huset, de bara väntade på att döda honom så fort han gick ut på morgonen. Genom ett hål i dörren försäkrade de sig om att han låg kvar i sängen, men den de såg var i självaverket Ali ibn Abi Talib.

Abo Jahl gick fram och tillbaks och med nedlåtande och arrogans hånade han Muhammeds ord när han sa till de andra, ”Muhammed yrkar på att om ni följer honom, kommer han låta er leda araberna och icke-araberna och i Nästa Liv blir ni belönade med trädgårdar likt dem i Jordanien, annars kommer han slakta er och efter döden kommer ni brinna i Elden.”

Han var säker på att hans onda plan skulle lyckas. Allah den Allsmäktige gör dock vad Han vill och kan aldrig bli övervunnen. Han uppenbarade;

"OCH [MINNS, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan."  [Al-Qur'an 8:30]

Profeten var fortfarande kvar i huset som omringats av de otrogna männen. Allah öppnar alltid vägarna för Sina rättfärdiga tjänare. Männen somnade, en efter en, så när Profeten gick ut från sitt hem för att gå till Abo Bakr fann han att de sov. Han tog upp lite jord som han strödde över de unga männens huvud medan han reciterade följande vers:

”Jag har placerat en barriär framför dem, och en barriär bakom dem. Jag har täckt dem så att de inte kan se klart.” (Koranen 36:9)

Därefter fortsatte han vidare mot Abo Bakrs hus, tillsammans gav de sig av på deras resa.

Avgudadyrkarna väntade tålmodigt hela natten på Ali i tron om att det var Profeten. Det var inte förrän de kastade sig över honom som de insåg att de blivit lurade, ”Var är din vän?” Han svarade dem; ”Jag vet inte?” De släpade med honom till Kabah där de band fast honom i hopp om att han skulle avslöja något, men Ali yttrade inte ett ord. Nyheten om att Profeten lyckats ge sig av skapade oordning i hela staden.

De gick vidare till Abo Bakrs hus, men även han var borta. Abo Bakrs dotter, Esma, öppnade dörren och utan att avslöja någonting avfärdade hon de otrogna. Hon var inte ett dugg rädd utan tvärtom mycket lugn, vilket gjorde Abo Jahl rasande. Han slog till henne så hårt att hennes örhänge flög bort från örat.

Profeten visste att Quraish skulle göra allt för att finna honom, därför begav han sig söderut på en väg som ledde mot Jemen, istället för mot norr i riktning mot Medina. Efter att de gått ungefär 8km nådde dem ett berg som kallas Thawr. Profetens skor var slitna och en del säger att han till och med gick på tårna för att inte lämna spår efter sig. Abo Bakr bar Profeten upp för berget till grottan som även den kallas Thawr.

Berget Thawr

Abo Bakr gick först in i grottan för att försäkra sig om att det inte fanns något som kunde skada Profeten. Hålen i grottan, där ormar och skorpioner kunde finnas, stängde han igen med tygbitar som han rivit loss från klädseln. När allt var färdigt bad han Profeten stiga in i grottan. Profeten somnade omedelbart med huvudet i Abo Bakrs knä. När Abo Bakr fick syn på ett otäckt hål stoppade han in sin fot i den. Plötsligt blev Abo Bakr stucken av ett giftigt djur. Trots att smärtan var intensiv rörde han sig inte ur fläcken för att inte väcka Profeten, tårarna rullade dock ned för Abo Bakrs kinder och ner på Profetens ansikte. Tårarna som droppat ned väckte Profeten och då såg han att Abo Bakr hade ont. Han tog lite saliv från sig själv och satte på skadan, och smärtan försvann omedelbart.

I tre nätter gömde de sig i grottan; fredag, lördag och söndag. Abo Bakrs son Abdullah kom till dem varje kväll efter skymningen för att stanna med dem över natten. Samtidigt höll han dem underrättade om Quraish planer. Tidigt varje morgon återvände han till staden för att inte väcka misstankar. Även Abo Bakrs frisläppte slav Áamir bin Fuhaira hjälpte dem genom att låta de får han vallade sova utanför grottan. Fåren dolde Abdullahs fotspår samtidigt som de gav färsk fårmjölk att dricka varje natt. Det som blev kvar värmde de på dagen med hjälp av varma stenar. Strax innan soluppgången förde han flocken till andra marker.

Meckas ledare kallade samman till ett krismöte för att bestämma nästa drag för att ta fast de två männen. De stängde av alla vägar som ledde ut från Mecka och lät män med mycket vapen och utrustning vakta varje utväg. De utsatte en belöning på 100 kameler till den som lyckades tillfångata eller döda Abo Bakr och Profeten Muhammed. Ryttare, infanteri och spårare som kände till vägarna i landet sattes in i sökandet efter de två kompanjonerna.

Fienderna närmade sig till slut grottan som de två befann sig i, och när de stod utanför grottans öppning viskade Abo Bakr, ’Åh Allahs sändebud! Han tittar på oss.’ Profeten svarade honom lugnande; ’Vad anser du om de två varav Allah är den tredje?’

" ...[Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis."   [al-Tawbah 9:40]

Änglarnas vingar dolde de två från de otrognas syn. Fienden var bara några steg ifrån dem, men Allah är den bäste Beskyddaren.

Jag vill passa på att nämna att berättelsen om spindeln som spann ett nät framför grottmynningen eventuellt inte är tillförlitlig, därför har jag valt att inte ta med den i texten. För mer information tryck här.