De troendes emigration fick de otrogna att förskräckas. Tanken att muslimerna hade fått trygghet i Medina ogillade de starkt men de fruktade även att muslimerna skulle ta över handeln i den delen av landet. Tanken att Profeten skulle ge sig iväg fick dem att vidta drastiska åtgärder. De hade själva erfarenhet av att Profeten var en inflytelserik ledare och hans följeslagare var beslutsamma, anständiga och alltid redo att offra allt de hade för Allahs Sändebuds skull. Utöver detta var deras värdar i Medina, Aws och Khazraj, välkända i hela Arabvärlden för deras styrka och kraft i krig, och i fredstider för deras förståndiga tillmötesgående.
Staden Medina, grogrunden för det muslimska väldet, var placerad på en mycket central plats på arabiska halvön. Staden var placerad på den handelsrutt som gick från Mecka till Sham. Den handel som Meckaborna försörjde sig på bestod av varor på ett ungefärligt värde av en kvarts miljon gulddinarer varje år (ca 875 miljoner kronor). En säker rutt för karavanerna var av ytterst stor betydelse för den ekonomiska välgången. Alla dessa faktorer var av stor betydelse när Quraish samlades till möte.
Torsdagen den 26 Safar, det fjortonde året av profetskap, två och en halv månad efter ’det andra trohetslöftet’, hölls ett av de viktigaste möten någonsin. Endast ett enda problem var att lösa, hur man kunde stoppa den utveckling som börjat, Profetens mission. Representanter för varje stam kom till mötet, några av de viktigaste var;
1. Abu Jahl bin Hisham, från Bani Makhzum;
2. Jubair bin Mut‘im, Tuaima bin ‘Adi, och Al-Harith bin ‘Amir representerade Bani Naufal bin ‘Abd Munaf;
3. Rabi‘a’s två söner Shaibah och ‘Utbah utöver Abu Sufyan bin Harb från Bani ‘Abd Shams bin ‘Abd Munaf;
4. An-Nadr bin Al-Harith (som förolämpat Profeten med inälvorna från djuren) talade för Bani ‘Abd Ad-Dar;
5. Abul Bukhtary bin Hisham, Zama‘a bin Al-Aswad och Hakeem bin Hizam representerade Bani Asad bin ‘Abd Al-‘Uzza;
6. Al-Hajjajs två söner Nabih och Munbih från Bani Sahm;
7. Omaiyah bin Khalaf från Bani Jumah.
På deras väg till an-Nadwahuset möttes de av en äldre man som avbröt deras konversation, han introducerade sig själv som en man från Najd. Han bad om tillåtelse att närvara vid mötet så att de tillsammans skulle nå den bästa planen. De lät mannen få närvara vid mötet. Denne man var ingen annan än Satan, Iblis, i skepnad av Sheikh Jaleel från Najd.
Abul Aswad började med att säga: ’Låt oss driva ut Muhammed från vårt område och göra oss av med honom. Det blir bra.’
"Sheikh Jaleel", tyckte inte om det förslaget och sa: ’Ser ni inte hur vackra hans ord är och hur han vinner människors hjärtan? Om vi kör ut honom kommer han helt enkelt att hitta en annan stam och göra dem till sina följeslagare. Med deras hjälp kommer han att attackera er stad och göra hur han vill med er. Tänk ut en annan plan.’
’Vi håller honom fängslad tills han dör. Då får han samma död som poeterna förr’, sa Abo Bukhtari.
"Sheikh Jaleel", ogillade även denna plan och sa: ’Vid Gud! Om ni gör honom till fånge kommer nyheterna säkerligen att nå hans kompanjoner som älskar honom mer än sina fäder och söner. De kanske anfaller ert område och befriar honom. När dem blir fler i antal kommer de att återvända och erövra ert land! Tänk ut en annan plan.’
Slutligen kom ärkefienden Abo Jahl på en idé. Idén var att samla en ung, stark man från varje stam och ge dem ett varsitt svärd. De unga männen skulle närma sig Profeten och tillsammans slå till mot honom. Eftersom samtliga stammar var inblandade skulle utdelandet av blodspengar delas mellan flera stammar och Profetens familj skulle inte kunna hämnas utan tvingas lösa konflikten på ett fredligt sätt. Även muslimerna skulle ha svårt att ge sig på dem alla och efter blodspengarna var betalade skulle de ha kommit undan lätt, menade Abo Jahl. Denna syndiga plan accepterades av samtliga närvarande. De bestämde att planen skulle verkställas omedelbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar