Profeten fortsatte sitt Kall. Ibland kallade han hela stammar till islam men många gånger riktade han Kallet till enskilda personer. Några av dem som underkastade sig sanningen var;
Swaid bin Samit. Han tillhörde en av de förnämaste männen i Yathrib, hans folk kallade honom ”den perfekte” på grund av hans mod, vältaliga poesi, hans stora heder och förnäma härstamning. Under hans vistelse i Mecka i det elfte året av Profetskap, under pilgimstiden (eller mindre pilgrimsfärden), träffade han Profeten som berättade för honom om islam. Swaid berättade för Profeten om Luqmans visdomsord. Profeten bekräftade visdomen och sa att han även hade något som var bättre varpå han läste några verser från Koranen. Swaid lyssnade eftertänksamt varefter han underkastade sig till islam omedelbart. Han dödades i slaget av Buath. Må Allah ha barmhärtighet med honom.
Eyas bin Muadh. Han var blott en ungdom från stammen Aws när han reste till Mecka tillsammans med en delegation som sökte skydd hos Quraish från Khazrajstammen . När Profeten mötte dem erbjöd han dem en bättre lösning än den som de hade i åtanke. Först presenterade han sig och sin mission och islam varefter han reciterade några verser ur Koranen för dem. Eyas kände att det Profeten kallade till var sanningen och han sa, ”Åh mitt folk, vid Allah det här är mycket bättre än er religion.” Abo Haisar Anas bin Rafi, en annan i gruppen från Medina ogillade pojkens uppträdande och tystade honom genom att kasta lite jord i hans ansikte. Delegationen lämnade Mecka efter att Quraish gett avslag till deras önskan. Strax efter deras ankomst till Medina, avled pojken men innan hans sista andetag erkände han Allahs namn och upphöjde Hans Ära. Må Allah ha barmhärtighet med honom.
Abo Dhar Al-Ghifari ”Jag kom från Ghifarstammen. Nyheten om att en man i Mecka påstod att han blivit Profet hade nått oss. Jag sa till min bror, ’Gå till mannen och tala med honom, informera mig sedan om hans ord.’ Han gav sig av, mötte honom och återvände. Jag frågade honom, ’Vad har du att berätta?’ Han svarade, ’Vid Allah jag fann en man som uppmanar till det som är gott och förbjuder det onda.’ Jag sa till honom, ’Du har inte tillfredsställt mig med så lite information.’
Så jag tog en käpp och ett skinn fyllt med vatten sen styrde jag mina steg mot Mecka. Jag kände inte till honom (Profeten) och jag ville inte fråga någon om honom. Jag stannade i Moskén där jag drack mycket zam-zam vatten. En dag kom Áli förbi mig och sa, ’Det verkar som du är en främling?’ Jag svarade, ’Ja.’ Han gick vidare mot sitt hem och jag följde med honom. Han frågade inte något och jag berättade inget för honom. Morgonen därpå gick jag iväg till Moskén för att fråga om Profeten men jag fick inte reda på någonting om honom. Ännu en gång kom ’Ali förbi mig och frågade, ’Har inte mannen hittat sitt hem än?’ Jag svarade, ’Nej.’ Han sa, ’Kom med mig.’ Han frågade, ’Vad arbetar du med? Vad har fått dig att komma till den här staden?’ Jag sa till honom, ’Om du inte berättar min hemlighet för andra så ska jag berätta det för dig.’ Han sa, ’Jag ska inte berätta det för någon.’ Jag sa, ’Vi har hört att det finns en man här som påstår att han blivit Profet. Jag skickade min bror för att tala med honom men när han återvände gav han mig bristfällig information. Så jag tänkte träffa honom personligen.’ Ali sa, ’Du har nått ditt mål, jag är på väg till honom nu. Så följ efter mig, vart än jag går in, gå in efter mig. Om jag ser någon som kan göra problem för dig, stannar jag nära en vägg och låtsas knyta skorna (för att varna), och du bör fortsätta vidare.’ Ali gick och jag följde efter honom tills han steg in i ett hus, och jag gick efter honom. Där var Profeten så jag frågade honom, ’Berätta om islam för mig.’ När han var klar, konverterade jag omedelbart. Han sa till mig, ’O Abo Dhar! Håll din konversion hemlig och återvänd till din stad tills du hör om vår seger då ska du återvända.’ Jag sa, ’Vid Han som sänt dig med sanningen, jag kommer berätta om mitt accepterande av islam för allihop (de otrogna).’
Abo Dhar gick iväg till moskén, där han fann några från Quraish, så han sa, ’Åh Quraish! Jag vittnar att det inte finns någon gud värd att dyrka vid sidan om Allah och att jag vittnar att Muhammed är Hans slav och Hans sändebud.’ När männen hörde det sa de, ’Hoppa på denne Sabi’ (muslimen)!’ ”De hoppade på mig och slog mig så pass att jag höll på att dö. Al-Abbas såg mig och slängdes sig över mig för att skydda mig. Han vände sig mot dem och sa, ’Ve er! Vill ni döda en man från al-Ghifar stammen, trots att er handel och kommunikation går igenom Ghifar området?’ Det fick dem att lämna mig. Nästa morgon återvände jag till Moskén och sa samma sak som jag sagt dagen innan. Ännu en gång sa de, ’Hoppa på denne Sabi’ (muslimen)!’ Jag behandlades på samma sätt som dagen innan och Abbas såg mig och kastade sig över mig för att skydda mig.” Han upprepade samma ord som dagen innan. Det var så här Abo Dhar, må Allah vara barmhärtig mot honom, kom till islam.”
At-Tufail ibn Ámr Ad-Dausi. At-Tufail ibn Ámr var poet och ledare av stammen Daws som låg nära gränsen till Yemen. I det elfte året av profetskap lämnat han sin by för att ge sig av mot Mecka. Väl framme möttes han av ledarna av Quraish. De tog honom med sig till ett stort hus, varpå de sa; ”Åh Tufail, du har kommit till vår stad. Denna man som kallar sig Profet har förstört vår auktoritet och splittrat vårt samhälle. Vi fruktar att han kanske lyckas underminera även dig och din auktoritet bland ditt folk på samma sätt som han har gjort med oss. Tala inte med honom. Och lyssna inte till honom under några som helst omständigheter. Han talar som en trollkarl och särar på far och son, mellan bror och bror och mellan man och kvinna.” De fortsatte att berätta de mest otroliga berättelser om honom, vilket gjorde att jag beslöt mig för att hålla mig borta från denne man. Morgonen därpå gick jag iväg för att dyrka våra gudar i den Heliga Moskén. Jag hade stoppat bomull i öronen utav rädsla för att höra något av Muhammeds prat. Så fort jag stigit in till den Heliga platsen såg jag honom stå nära Kabah. Han bad på ett sätt som inte liknade vår bön. Jag förundrades över det jag såg. Hans sätt att dyrka fick mig att darra och jag drogs mot honom, tills jag stod honom ganska nära. Trots mina försiktighetsåtgärder ville Allah att jag skulle höra en del av hans ord, vilka var så vackra att jag sa till mig själv; ”Vad håller du på med Tufail? Du är en poet som förstår. Du kan skilja mellan det som är bra och dåligt inom poesi. Vad är det som hindrar dig från att lyssna på vad denna man har att säga? Om det han säger är gott, acceptera det, och om det han säger är ont, förkasta det.” Jag stannade kvar tills Profeten gick hemåt, varpå jag följde efter honom. Väl framme sa jag; ”O Muhammed, ditt folk har sagt vissa saker om dig till mig. Vid Allah, de fortsatte att skrämma mig bort från ditt budskap, tills jag beslutade mig för att stoppa saker i öronen för att inte höra dina ord. Trots det, ville Allah att jag skulle höra det du sa och jag fann att det var gott. Så berätta för mig om ditt budskap.” Profeten berättade för mig och sen reciterade han Surah al-Ikhlas och surah al-Falaq, och jag svär vid Allah, aldrig hade jag hört så fina ord. Därefter sträckte jag fram min hand i trohet och gjorde shahadah. Det var så här jag kom till islam.”
Han bad Profeten ge honom ett tecken som han kunde visa för sitt folk så att dem också underkastade sig islam. Tecknet var ett gudomligt ljus i hans piska. Han åkte till byn och kallade dem till islam, hans far och fru underkastade sig islam omedelbart medan resten av byn tog lite längre tid på sig. Abo Hurayrah var en av de mer omskrivna från hans by. Sjutio eller åttio från dem han kallat emigrerade senare till Medina. Vid Al-Yamama- händelserna återvände han till Allah som martyr. Må Allah ge honom det bästa i Paradiset.
Dhumad Al-Azdi. Han kom från Azd Shanua i Yemen och var specialist i besvärjelser. Han kom fram till Mecka för att höra de dåraktiga säga att Muhammed förlorat förståndet. Han bestämde sig för att utöva sin kunskap på Profeten. När Profeten såg Dhumad sa han, ”Prisad vare Allah, vi prisar Honom och söker Hans hjälp. Den Allah vägleder, kan ingen vilseleda, och den Allah vilseleder kan ingen vägleda. Jag vittnar om la illaha illa Allah och att Muhammed är Hans tjänare och sändebud.” Dhumad lyssnade till orden och bad Profeten upprepa dem ännu en gång. Tre gånger upprepades orden för honom, varefter han sa, ”Jag har hört siare, trollkarlar och poeter tala, men jag har då aldrig erfarit en sådan sötma som från dina ord.” Därefter yttrade han shahada och blev muslim.
De sex pilgrimmerna från Yathrib. De sex männen från Yathrib var As‘ad bin Zurarah, ‘Awf bin Harith, Rafi‘ bin Malik, Qutbah bin ‘Amir, från khazraj stamen och ‘Uqbah bin ‘Amir och Jabir bin ‘Abdullah från Aws stamen. De hade kommit till Mecka för att göra pilgrimsfärd tillsammans med de andra pilgrimmerna från Yathrib under det elfte året av profetskap. I deras hemstad, Yathrib, fanns många judar och dessa berättade ofta att tiden var nära för att en ny Profet skulle komma. När han kom skulle de, judarna, följa honom och de skulle förgöra fienden så som ’Ad och Imrans barn förgjordes.
De sex pilgrimmerna satt i Mina, utanför Mecka, en natt när Profeten kom förbi. Han närmade sig dem och sa; ”Vilka är ni?”
”Vi tillhör Khazrajstamen”, svarade dem.
”De som är i förbund med judarna?” frågade Profeten. De svarade jakande. Profeten föreslog att de skulle sitta ner tillsammans en stund och prata lite. Ryktena om Profeten Muhammed hade nått Yathrib och de var nyfikna över att få veta mer om den man som hade skapat en sådan uppståndelse i hela området. De accepterade erbjudandet att få sitta med den berömde Muhammed. Profeten presenterade islam för dem, och det ansvar det innebar att bli muslim. Han berättade för dem om Islam, och läste några verser ur Koranen varefter han erbjöd dem tron på Allahs Enhet.
När Profeten avslutade hans tal, vände de sig mot varandra för att diskutera, de sa bland annat, ”Ni ska sannerligen veta att det här är den Profet som judarna hotar oss med, därför bör vi skynda oss till att bli de första att följa honom.”
Alla sex accepterade islam och sa till Profeten, ”Vi har lämnat vårt samhälle, för inga stammar är så oeniga på grund av hat och hätskhet som de är. Allah kanske enar vår släkt genom dig. Låt oss gå för att bjuda in dem till din religion, om Allah enar dem i den, kommer ingen man vara dem kärare än du.”
Denna nya lilla skara muslimer från Medina åkte tillbaks till deras folk för att sprida islam. Dem lyckades med deras uppdrag och det tog inte lång tid förrän det knappt fanns något hushåll där man inte talade nyfiket och entusiastiskt om Allah Sändebud.Må Allahs frid och välsignelser vara över honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar