Det andra ’Aqabah löftet

Dalgångarna i Mina utanför Mecka.

Under pilgrimssäsongen, det trettonde året efter profetskap, återvände Mus’ab ibn Umayr till Mecka tillsammans med 75 nykonvertiter från Medina och en del polyteister, för att göra hajj. De ställde sig ofta frågan, ”Är det inte hög tid att vi skyddar Muhammed istället för att lämna honom övergiven, ensam och stapplandes i Meckas dalar?” 

Strax efter deras ankomst uppförde de ett hemligt kontrakt med Profeten och bestämde ett hemligt möte under Tashreeq dagarna (11, 12 och 13 Dhul Hijja) vid ’Aqabah, nära Mina.

En från Ansar, Ka’b bin Malik Al-Ansari, berättar om strävan att omvända polyteisterna till islam, han sa, ’Vi gav oss ut för att utföra hajj och avtalade ett möte under tashreeq dagarna när vi stötte på en av ledarna utav oss (från Medina), ’Abdullah bin ’Amr bin Haram, som fortfarande var polyteist. Vi berättade för honom om vårt möte med Profeten Muhammed, vi uppmanade honom att slå oss följe och överge avgudadyrkan för att skydda sig själv från att bli bränsle till Elden i Nästa Liv. Han accepterade islam med en gång och bevittnade mötet vid ’Aqabah.

Den natten sov vi i lägret tillsammans med vårt folk. Efter att en tredjedel av natten passerat började vi sakta lämna lägret för att träffas vid en kulle lite längre bort. Gruppen bestod av sjuttiotre män och två kvinnor, Nusaibah bint Ka’b från Najjarstammen och Asma’ bint ’Amr från Bani Salamah. När vi stod samlade och väntade såg vi snart Profeten komma tillsammans med hans farbror ’Abbas bin Abdul Muttalib (som inte var muslim än). ’Abbas bad oss att inte ta bort hans brorson från det skydd han hade hos hans familj i Mecka såvida vi inte var fullt förberedda att försvara honom om så även med våra liv. Han sa,

”Åh Khazraj folket (araberna brukade kalla Ansar Khazraj oavsett om de kom från Khazraj eller Aws stammen) ni känner alla till den position Muhammed har bland oss. Vi har skyddat honom från vårt folk i enlighet med vår förmåga. Hans folk respekterar och hedrar honom. Han vägrar att enas med någon annan grupp än er. Så om ni tror er kunna utföra det ni lovat genom att bjuda honom till er stad, och om ni kan försvara honom mot fienden, anta då den börda ni ålagt er. Men om ni kommer överge honom och förråda honom efter att ni fört i väg honom, då är det bättre att ni lämnar honom här eftersom han är respekterad och välförsvarad där han befinner sig.”

Ka’b svarade, ”Vi har lyssnat till dina ord, och nu är det du som ska tala, Åh Allahs Sändebud, och ålägga oss vilket trohetslöfte du än vill vad gäller din Herre och dig.”

Det var med stor beslutsamhet, mod och djup tro som Ansar valde att bära det stora ansvaret och konsekvenserna som därmed följde. Allahs Sändebud predikade om tron varefter han gav följande villkor som Ansar skulle leva upp till;

1. Att lyssna och lyda under alla omständigheter.

2.  Spendera frikostigt även i tider av nöd.

3.  Påbjuda det goda och förbjuda det onda.

4.  I Allahs tjänst ska ni inte frukta någons kritik.

5.  Att försvara mig när jag söker er hjälp, och hålla borta från mig vadhelst ni förbjuder er själva, era fruar och barn. Och om ni följer dessa föreskrifter väntar er paradiset.

Enligt en annan källa sa Ka’b, ’Profeten började tala, reciterade några Koranverser, kallade folket till islam, uppmuntrade dem att träda in i islam och avslutade genom att säga, ”Jag ger er mitt trohetslöfte om ni håller borta från mig det ni håller borta från era kvinnor och barn.” Efter det tog Bara’ bin Ma’rur tag i hans hand och sa, ’Åh ja, vi svär vid Allah som sänt dig som Profet med sanningen, att vi kommer hålla borta från dig det vi håller borta från våra kvinnor. Lita på oss, åh Allahs Sändebud, vid Allah vi är riktiga krigare och pålitliga i strid, det är ett karaktärsdrag vi ärvt från våra förfäder.’

’Abul Haitham Taihan avbröt och sa, ”Åh Allahs Sändebud, mellan oss och judarna råder ett avtal som vi då måste bryta. Om Allah beviljar oss makt och seger, ska vi då förvänta oss att du lämnar oss för att återvända till ditt folk (Quraish)?” Profeten log när han svarade, ”Nej, så kommer det aldrig att bli, erat blod kommer vara mitt blod. I livet och i döden kommer jag vara med er och ni med mig. Jag kommer att kriga mot dem ni krigar mot och jag kommer att sluta fred med dem ni sluter fred med.”

När förhandlingarna avslutats och alla i församlingen var nöjda, reste sig två av de första konvertiterna från Medina för att uppmärksamma konsekvenserna av avtalet. ’Abbas bin Ubada bin Nadlah kommenterade, ”Åh Khazraj folk! Känner ni till vikten av det kontrakt ni går in i med denna man? Faktum är att ni erkänner att ni ska kriga mot alla och envar. Om ni fruktar att era ägor står på spel eller att era ledare kommer hotas, lämna honom i så fall nu, för om ni väntar till efter trohetslöftet är avlagt kommer det leda till förnedring i detta liv och i Nästa. Men om ni tror er kunna utföra det som ålagts er trots förlust av värdefulla personer och egendomar, åta er då detta tunga ansvar, och jag svär vid Allah att det goda i detta liv och i Nästa ligger däri.”

De svarade, ”Vi har redan övervägt förlust av egendom och våra ledares död, ändå avger vi vårat trohetslöfte. Men vad är belöningen om vi uppfyller alla villkoren i kontraktet?” Profeten svarade, ”Paradiset väntar på er”. Därefter bad han dem ge honom handen för att avge trohetslöftet. Först då insåg As’ad bin Zurarah folkets beredskap att offra för Allahs skull.

De två kvinnorna från Ansar avlade trohetslöftet endast muntligt eftersom Profeten aldrig skakade hand med kvinnor han ej var släkt med.

Profeten bad gruppen utse tolv företrädare som skulle lära ut islam till befolkningen i Medina, se till att trohetslöftets villkor uppfylldes och vägleda ledarna vad gällde islams spridning till deras respektive stammar.

Nio av företrädarna tillhörde Khazrajstamen; As‘ad bin Zurarah bin ‘Ads, Sa‘d bin Ar-Rabi‘ bin ‘Amr, ‘Abdullah bin Rawahah bin Tha‘labah, Rafi‘ bin Malik bin Al-‘Ajlan, Al-Bara’ bin Ma‘rur bin Sakhr, ‘Abdullah bin ‘Amr bin Haram, ‘Ubadah bin As-Samit bin Qais, Sa‘d bin ‘Ubadah bin Dulaim och Al-Mundhir bin ‘Amr bin Khunais. De övriga tre tillhörde Awsstamen; Usaid bin Hudair bin Sammak, Sa‘d bin Khaithamah bin Al-Harith och Rifa‘a bin ‘Abdul Mundhir bin Zubair. Nyheten om det hemliga mötet i öknen läckte ut på något sätt. Profeten visste att det var någon hemsk person från Aqabahs invånare som upptäckt deras möte och han hotade med att göra upp räkning med honom så snart som möjligt.

När ’Abbas bin Nadlah hörde det sa han, ”Vid Allah som sänt dig med sanningen, vi är starka nog för att sätta Minas befolkning (Quraish) mot svärdet, om du vill.” Profeten svarade honom, ’Vi har inte beordrats att följa den linjen. Gå nu tillbaks till era läger’. Varpå dem alla gick tillbaks och sov till morgonen.

När ryktet om trohetslöftet nådde fram till Quraish skyndade de till handling. Meckas ledare och islams största fiender skyndade iväg till Mina för att tala till Medinaborna, ’Åh khazrajfolket, nyheten har läckt ut till oss att ni kommit för att sluta avtal med denna man (Muhammed) och föra honom bort från Mecka. Vid Allah vi avskyr verkligen tanken på strid mellan er och oss’. Quraish insåg att detta trohetslöfte skulle påverka deras liv och rikedomar, eftersom deras handelsresor gick via Medinas trakter.

De otrogna från Medina å andra sidan svor att inget hemligt möte ägt rum, allt var endast påhitt och lögn. ’Abdullah bin Ubai bin Salul, en avgudadyrkare från Medina, förklarade deras avtal ogiltigt eftersom hans folk aldrig skulle inleda någonting utan att han gett dem klara order.

Muslimerna från Medina höll tyst, de varken nekade eller bekräftade. Quraish män lät sig nästan övertalas av de otrogna från Medina, misstänksamma återvände de hem. De lät ett vakande öga vila på muslimerna, men inte förrän Medinaborna återvänt blev deras misstankar bekräftade. I deras ilska försökte de få fatt på pilgrimerna, men den ende de fick tag på var Sa’d bin ’Ubadah. De utsatte honom för en obeskrivlig tortyr tills Al-Mut‘im bin ‘Adi och Harith bin Harb bin Omaiya, som Sa’d utförde handel med, stoppade det hela.

Detta andra trohetslöfte blev senare känt som det högtidliga Aqbahlöftet. Det var början av en relation fylld med kärlek, trohet och ömsesidigt stöd mellan de troende från Medina och de svaga muslimerna i Mecka. Efter denna händelse började det snabbt ske saker. Profeten tillät sina förtryckta följeslagare att emigrera till Medina, där de nya Muslimerna, ansar, hade visat sin vilja att ge en flyktort och öka beskyddet av de plågade Muslimerna. Emigration till Medina tjänade ingen materiell vinning, utan det var endast för deras personliga säkerhet skull. Vägen dit var dock fylld med faror och deras personliga säkerhet kunde vara i fara. De otrogna försökte med alla medel försvåra deras avresa.

De första av Profetens Profetens kompanjoner som nådde Medina efter det andra trohetslöftet var Mus´ab ibn Umayr och den blinde kompanjonen Abdullah ibn Umm Maktum. Enligt en av ansar reciterade både Mus´ab och Abdullah Koranen för människorna i Medina. Mus´ab fortsatte att spela en betydande roll i byggandet av det nya samhället.