Umm Salamah berättar; ”När Abo Salamah (min man) beslöt sig för att ge sig av till Medina förberedde han en kamel även för mig. Han hjälpte mig upp varefter han placerade vår son Salamah i mitt knä. Min man tag i kamelen och gick vidare utan att stanna eller vänta på någonting. Innan vi hunnit ut från Mecka stoppades vi av några män från min stam som sa till min man, ”Även om du är fri att göra vad du vill, så har du har ingen makt över din fru. Hon är vår dotter. Tror du att vi tänker acceptera att du för bort henne?” De puttade honom bort ifrån mig och tog mig bort från honom. När min mans klan Banu ’Abdul-Asad såg detta exploderade de av ilska.
”Nej, vid Allah”, skrek de, ”vi kommer inte överge pojken. Han är vår son och vi har störst rätt till honom.”
De tog tag om min sons hand och ryckte honom bort ifrån mitt knä. På bara några sekunder fann jag mig själv helt ensam. Min man var på väg till Medina och hans klan hade ryckt bort min son ifrån mig. Min egen klan, Banu Makhzum, var starkare än mig och med våld tvingade de mig att stanna kvar hos dem.
Varje förmiddag därefter gick jag iväg till den plats där tragedin utspelat sig. Jag påminde mig själv om dessa fruktansvärda minuter i mitt liv och grät tills mörkret omringade mig. Så här fortsatte jag i ett år eller mer tills en man från Banu Umayyah gick förbi mig och såg hur jag mådde. Han återvände till min klan och sa, ”Varför friger ni inte denna fattiga kvinna? Ni har bidragit till att både hennes man och son separerats från henne.”
Han fortsatte tala i hopp om att deras hjärtan skulle mjukna och deras känslor skulle bestämma. Till slut sa de till mig, ”Gå iväg till din man om du vill.”
Men hur skulle jag kunna återförenas med min man i Medina och lämna min son, mitt eget kött och blod, i Mecka tillsammans med Banu ’Abdul-Asad? Hur skulle jag bli fri min vånda och hur skulle mina ögon kunna vara utan tårar när jag nått mitt mål i Medina utan vetskap om min lilla son som jag lämnat bakom mig i Mecka?
Det fanns de som förstod min vånda och deras medlidande hjälpte mig. Deras bönfallande till Banu ’Abdul-Asad å mina vägnar hjälpte och de återlämnade min son till mig.
Jag ville ge mig av så fort som möjligt, till och med tiden det tog att hitta någon att resa med var för lång. Jag var rädd för att det skulle komma hinder i vägen som skulle fördröja eller stoppa mötet med min man. Fort gjorde jag i ordning min kamel, lade min son i mitt knä varefter jag gav mig av i riktning mot Mecka. (Helt ensam med hennes lilla son gav hon sig iväg på en 500 km lång resa genom öknen.)
När jag nådde Tan’im (ca. 5km från Mecka) mötte jag Uthman ibn Talhah. (Han tog hand om Ka’bah innan islam men var inte muslim än.) ”Vart ska du gå, Zad Ar-Rakibs dotter?” frågade han.
”Till min man i Medina.”
”Finns det ingen annan med dig?”
”Nej, vid Allah. Endast Allah och min lilla son är här.”
”Vid Allah, jag kommer inte överge dig förrän du nått Medina,” svor han.
Därefter tog han tag i min kamels tyglar och förde oss vidare. Jag har aldrig, vid Allah, träffat någon från araberna så generös och nobel som honom. När vi nått fram till en rastplats lät han kamelen knäböja och vänta tills jag gått ner. Därefter tog han kamelen till ett träd för att tjudra den. Sedan gick han för att vila i skuggan av ett annat träd. När vi vilat klart gjorde han kamelen redo varefter han förde oss vidare.
Samma sak gjorde han varje dag tills vi nått Medina. När vi nådde en by nära Quba’ (ca. 3km från Medina) som tillhörde Banu ’Amr ibn ’Awf sa han, ”Din make finns i den här byn. Träd in i den med Guds välsignelser.” Han vände tillbaka och återvände till Mecka.
Så möttes deras vägar till slut efter en lång separation. Umm Salamah var överlycklig över att träffa sin make och han var förtjust över att se sin fru och son igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar