Efter att alla övertalningsförsök och konspirationer mot Profeten misslyckats började Quraish förfölja och tortera muslimerna på ett obarmhärtigt vis. Planerna att en gång för alla göra sig kvitt Profeten genom att döda honom började även ta form, deras angrepp blev grövre och grövre.
‘Utaibah bin Abi Lahab tilltalade Profeten en dag på ett trotsigt och fräckt sätt, ”Jag tror inte på, ”By the star when it goes down.” [53:1] eller på, ”Then he (Jibril) approached and came closer.” [53:8]. Med andra ord, ”Jag tror inte på något av det som står i Koranen”. Därefter började han behandla Profeten på ett nedlåtande sätt, han började bruka våld mot honom, rev sönder hans tröja och försökte spotta på Profetens ansikte, men han missade. Koranverserna som tillåter muslimer att försvara sig hade inte uppenbarats än så det enda Profeten kunde göra var att vända sig till Allah, han bad att Allahs vrede skulle vila på ’Utaibah: ”Åh Allah, sänd en av Dina hundar på honom.” Allah lyssnar till den som uppriktigt ber Honom och Profetens bön besvarades.
’Utaibah åkte iväg på handelsresa till Syrien med några andra från Quraish. De slog läger i Zarqa. När ’Utaibah hörde ett lejon närma sig kom han genast att tänka på den bön Profeten gjort mot honom och han sa, ”Ve min broder! Det där lejonet kommer att sluka mig precis så som Muhammed bett om. Han tar död på mig i Syrien medan han själv är i Mecka.” De andra i resesällskapet lätt Útaibah sova närmast elden gömd under deras packning. Men på natten när de alla sov smög Allahs soldat, lejonet, förbi dem alla fram till Útaibah och krossade hans huvud, trots att han mitt bland folket.
Profetens och islams ärkefiende, Abo Jahl, sa till sina vänner, ’Åh Quraish folk! Det verkar som att Muhammed fortsätter att finna fel i vår religion, vanhedra våra förfäder, vanhedra vårt sätt att leva och missbruka våra gudar. Jag vittnar framför våra gudar att jag kommer att släppa en tung sten på Muhammeds huvud medan han faller ned i bön, på så sätt är vi kvitt honom en gång för alla. Jag fruktar inte det hans släkt, Banu Ábd Munaf, kan göra.’ Hans vänner tyckte om planen och uppmuntrade honom att fullfölja den.
Nästa morgon väntade Abo Jahl på att Allahs Sändebud skulle komma för att utföra bön. De andra från Quraish väntade på nyheter i samlingslokalerna. När Profeten nedföll i bön gick Abo Jahl fram för att genomföra sin ondskefulla ide, men knappt hade han börjat närma sig förrän han drog sig tillbaks, helt vit i ansiktet. Skälvande med sina händer spända tappade han stenen. Folket som tittat på skyndade sig fram och frågade vad som hänt. Han svarade, ” När jag närmade mig blev jag stoppad av en annorlunda hankamel med skrämmande hörntänder, han åt nästan upp mig.” Ibn Ishaq sa att Profeten kommenterade händelsen så här, ”Det var Jibril och om Abo Jahl hade kommit närmare skulle han dödat honom.”
Fastän dem sett hur Allah skyddade Hans Sändebud fortsatte de ondskefulla bland Quraish sina trakasserier gentemot Profeten. Viljan att döda honom fanns kvar i deras stängda hjärtan. Så en dag när några från Quraish stod vid al-Hijr platsen och klagade över att de haft för mycket tålamod med Profeten, kom han för att göra tawaaf runt Kabah. De började håna honom och yttra sarkastiska kommentarer. Efter att ha varit tyst ett tag stannade Profeten och tilltalade de otrogna, ’Åh Quraish folk! Lyssna, jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, en dag kommer ni att bli slaktade i småbitar.’ Ordet slakt gjorde dem förskräckta och de ändrade genast attityd, utav rädsla och till och med utav fruktan försökte de att lugna hans ilska, ’Låt Abol Qasim (Profetens smeknamn) vara ifred för han har aldrig varit dåraktig.’ De otroende trodde att bönen vid Kabah alltid slog in.
Trots det accepterade två inflytelserika medborgare islam, Hamzah bin ‘Abdul-Muttalib och Omar bin Al-Khattab.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar