Omar ibn Khattab konverterar

Omar blev muslim sex år efter Muhammeds profetskap. Omar var då runt tjugosex år gammal. Muslimernas antal var ännu inte stort.

Det finns berättat att Profeten gjorde en du’aa’ innan Omar blev muslim. Denna löd: ”Åh Allah, stärk Islam med den som Du älskar mest av dessa två män: Omar ibn al-Khattab eller Abo Jahl ibn Hisham.” Och: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab speciellt.” Anas, en av Profetens kompanjoner, berättade att tre dagar efter att Hamzah konverterat till islam gick Omar ut med ett svärd i högsta hugg. En man från Bani Zuhrah mötte honom och frågade:

”Vart skall du gå, Omar?” Omar svarade: ”Jag vill döda Muhammed.” Mannen sa: ”Hur skall du klara dig undan från Bani Hashim och Bani Zuhrah (två stammar som skyddade Profeten) efter att du har dödat honom?” Omar sa: ”Jag kan bara tro att du har konverterat.” Han sa: ”Ska jag berätta något häpnadsväckande? Din svåger och din syster har blivit muslimer och övergett din religion.”

Omar gick hem till sin syster. Hon hade besök av en man vid namn Khabbab. Dem satt och reciterade Surah Ta-Ha. När Khabbab hörde att Omar närmade sig gick han och gömde sig. Omar steg in och sa: ”Vad var det för mumlande jag hörde?” De svarade: ”Ingenting, vi pratade bara lite.” Omar frågade: ”Kanske har ni konverterat?” Omars svåger svarade honom: ”Omar, tänk om sanningen inte finns i din religion!” Omar vände sig mot honom och slog till honom hårt. Omars syster knuffade bort Omar från sin man, men då slog Omar till även henne så att hon började blöda. Systern sa argt: ”Tänk om sanningen inte finns i din religion? Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.”

Omar var en av få som kunde läsa, så han sa, ”Ge mig det som ni läste så att jag får läsa det.” Hans syster svarade honom: ”Du är smutsig, och ingen läser det utan att vara ren, så rena dig, gör wudoo’.” Omar ställde sig och gjorde wudoo´ varefter han tog skriften och läste ur Surah Ta-ha tills han kom fram till ayah fjorton:

”Jag är Allah! Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!”


När Omar hade läst färdigt sa han: ”Visa mig vägen till Muhammed.” Orden fick Khabbab att komma fram från sitt gömställe och han sa: ”Var glad, Omar! För jag hoppas att du är svaret på den du´a som Profeten gjorde på torsdagsnatten: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab eller Ámr ibn Hisham.”

Omar gick mot Arqams hus där Profeten befann sig. Vid dörren stod Hamzah, Talha och några andra Profetens kompanjoner. Hamzah sa: ”Detta är Omar. Om Allah vill gott för honom kommer han att bli muslim, men om Allah vill annat kommer det inte bli lätt att döda honom.” Profeten var inomhus och fick uppenbarelser. Han kom ut då Omar kom och sa till honom: ”Du kommer inte att ge upp, Omar, förrän Allah besöker dig med vanheder och straff, såsom han besökte Walid ibn Mughirah!” Omar svarade: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.” Efter det ropade muslimerna ”Allahu Akbar! ”så högt att det hördes i hela Mecka.

Muslimerna hade länge blivit förtryckta och trakasserade. När Omar omfamnade islam ville han genomgå samma svårigheter som hans bröder och systrar fått genomlida. Omar berättar, ”När jag omfamnade islam kom jag att tänka på Profetens ärkefiende, Abo Jahl. Så jag gick till min farbror, Abo Jahls hem och knackade på hans dörr. När han kom ut till mig berättade jag för honom att jag konverterat till islam. Han tog avstånd från mitt beslut varpå han slängde igen dörren framför mitt ansikte.” Det här var ingenting så jag gick vidare till en annan av Quraish ledare. Jag kallade ut honom och han kom. Jag sa samma sak till honom som jag sagt till min farbror, han besvarade mig på samma sätt, varpå han stängde dörren i mitt ansikte. Jag sa, ”Det här är ingenting, muslimerna blir slagna men jag blir inte slagen.”

En man sa till mig, ”Vill du att folket ska känna till ditt accepterande av islam?” Jag sa, ”Ja.” Han sa, ”När folket har samlats vid al-hijr gå till den och den, en man som aldrig kan hålla en hemlighet, och säg till honom, bara er i mellan, ’Jag har konverterat, ’ för det är sällan han håller en hemlighet.”
När jag kom fram var folket redan samlade vid al-hijr. Jag sa så att endast jag och han kunde höra, ”Jag har konverterat.” Han sa, ”Är det sant?” ”Ja”, svarade jag. Han skrek ut så högt han kunde, ”Ibn al-Khattab har konverterat.”

Männen sprang fram till mig, jag började slå dem och dem slog mig medan folket samlades omkring oss. Min morbror frågade när han fick syn på folksamlingen, ”Vad är det där för samling?” Någon sa, ”Omar har konverterat.” Han ställde sig upp på al-hijr och visade handflatan av handen, ”Jag hjälper min systers son.” Dem skingrades bort från mig. Jag ville inte att muslimerna skulle utstå slag om inte även jag fick utstå detsamma, så jag sa, ”Det som hänt mig är ingenting.” Jag gick iväg till min morbror och sa, ”Din hjälp är inte accepterad”, därefter fortsatte jag att slå och bli slagen tills Allah stärkte islam.

Omars accepterande av sanningen ledde till mycket tumult i Mecka. En del kallade honom till och med för avfälling, trots att han aldrig tvekat i tron, tvärtom han stod fast vid sitt val även i de svåra stunderna. En stor grupp från Quraish var på väg mot hans hus med avsikt att döda honom. ‘Abdullah bin Omar berättade: Omar var rädd i sitt hem när Al-‘As bin Wa’il As-Sahmy Abo ‘Amr kom. Han bar en utsmyckad mantel och en tröja med sidensömmar. Han tillhörde stamen Bani Sahm, vilka vi hade förbund med under tiden innan islam. Al-‘As sa till Omar: ”Vad är det med dig?” Han sa, ”Ditt folk säger att de ska döda mig om jag blir muslim.” Al-’As svarade, ”Ingen ska skada dig efter att jag har gett dig mitt skydd.” Så Al-`As gick ut och mötte folket som strömmade fram genom dalen. Han sa: ”Vart är ni på väg?” De svarade: ”Vi vill åt Al-Khattabs son som har omfamnat islam.” Al-`As sa: ”Det finns ingen chans att någon rör honom.” Så folket drog sig tillbaka.

På många olika sätt ändrades muslimernas situation drastiskt efter att Omar accepterat sanningen. Ibn Al-’Abbas frågade Omar hur han fått titeln Al-Farouque (den som skiljer sant från falskt), han svarade, ”Efter att jag omfamnat islam frågade jag Profeten, ’Är det inte vi som är på den Rätta Vägen här och i Nästa Liv?’ Profeten svarade mig, ’Självklart! Jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, att du har rätt i denna värld och i Nästa.’ Därför frågade jag Profeten, ’Varför måste vi då hålla vår verksamhet hemlig (islam), Jag svär vid Allah som skickat dig med sanningen att vi ska sluta dölja vår tro, istället ska vi tillkännage denna nobla sanning öppet.’ Därefter gick vi ut i två olika grupper, ena gruppen leddes av Hamzah och den andre av mig. Mitt på dagen styrde vi våra steg mot den Heliga Moskén så att de otrogna från Quraish kunde se oss, deras ansikten bleknade och de blev otroligt nedstämda och förargade. Det var då som Profeten gav mig smeknamnet Al-Farouqoue.”

Omars konvertering var en stor seger för islam. Muslimerna som tidigare dolt deras dyrkan kunde nu gå ut och dyrka Allah i den Heliga Moskén.

Suhaib bin Sinan sa att det inte var förrän efter Omars accepterande av islam som vi avslöjade vårat Kall, vi samlades och gick runt Kabah i den Heliga Moskén, fritt. Vi vågade stå upp för våra rättigheter och kunde till och med hämnas för en del av den orättvisa vi utsatts för.

De icke-troende förstod att det inte hjälpte att tortera eller göra illa muslimerna. De försökte istället att muta Profeten Muhammed, de lovade honom vad som helst bara han förblev tyst.