Trakasserier, förtryck och tortyr växte sig det till det outhärdliga under det femte året. Under denna svåra tid uppenbarades surah Kahf (surah 18) vilken öppnade upp för nya lösningar till deras svåra situation. Tre olika berättelser med liknelser för de riktigt troende att efterlikna. Berättelsen om ”De unga männen som flydde till grottan” födde nytt hopp för de troende;
"Och sinsemellan sade de:] "Sedan vi [nu] har dragit oss undan dem och allt vad de dyrkar i Guds ställe, låt oss fly till grottan! Gud skall förbarma Sig över oss och ge oss vad vi behöver och hjälpa oss att bestå [provet]." Al-Kahf 18:16
Nästa berättelse, historien om al-Khidr och Moses lärde dem att livets framtida omständigheter inte nödvändigtvis är sprungna ur de nuvarande villkoren- de kan istället vara den absoluta motsatsen. Så det krig som nu fördes mot muslimerna kan en dag ta slut och Allah ger seger åt de troende.
Den sista berättelsen är den om Dhul-Qarnain, den mäktige härskaren över öst och väst. Denna berättelse säger uttryckligen att Allah kommer att låta Hans rättfärdiga slavar ta över jorden och det som finns i den, och att Allah många gånger har skickat en rättfärdig man som kommit till undsättning för de svaga.
Vidare uppenbarades en ayah i Surah Zumar, som pekade på en direkt lösning till svårigheterna.
"Säg [Muhammad] till Mina troende tjänare: "Frukta er Herre! De som gör det goda i denna värld har gott att vänta [i nästa liv]. Guds jord är så vid [att ni kan lämna ondskans rike för att få dyrka Gud i frihet]. Bara de som håller ut skall få sin [fulla] lön och mer därtill." Az-Zumar 39:10
Muslimerna emigrerade två gånger till Abessinien, första gången skedde fem år efter profetskap i månaden Rajab. En grupp på tolv män och fyra kvinnor smög sig iväg sent en kväll från Mecka.
De första att ge sig av var Uthman ibn Affan och hans fru, Profetens dotter, Ruqaiya. Profeten sa angående dem; ”De är det första folket att emigrera för Allahs skull sen Abraham och Lot.”
De tog sig till Shaibah, en hamn söder om Jedda. Där fann de två skepp som de steg på, och snart seglade de av mot Abessinien. När Quraish fick reda på att en grupp muslimer flytt skyndade sig några iväg för att hämta tillbaks dem och lära dem en läxa. Lyckligtvis kom de fram för sent och återvände tomhänta till Mecka.
I Ramadan samma år gick Profeten till den Heliga Moskén där en stor grupp från de otrogna stod samlade. Quraish hade tagit för vana att göra oljud och väsnas när Koranen reciterades, därför hade många undgått att höra Koranens fantastiska budskap. De otrogna brukade säga;
"DE SOM framhärdar i att förneka sanningen säger [till sina meningsfränder]: "Lyssna inte på uppläsningen av Koranen! Nej, [överrösta] den med rop [och skrik] så vinner ni kanske [överhanden]!" Fussilat 41:26
Men denna dag började Profeten recitera surah an-Najm, orden från denna surah fick de otrogna att tystna och förundras. De förundrades av Allahs ord och när Profeten läste den sista versen;
”Fall ned inför Gud och tillbe [Honom]!” An-Nadjm 53:62
Föll de alla ner till marken i sujood. Abo Jahl försökte bortförklarade hans handling genom att säga; ”När jag hörde dessa ord påmindes jag om våra avgudar så jag kände att jag ville tacka dem.”
Nyheten nådde de troende i Abessinien, men något förvrängd. Nyheten som nådde dem var att Quraishstammen nu underkastat sig islam. I Shawwal samma år återvände en del av muslimerna till Mecka, glada att få återse Profeten. Redan när de kommit över havet fick de höra att nyheten inte stämde så många av dem återvände till Abessinien. Några av dem smög sig in i Mecka medan andra som blev skyddade av någon stor ledare gick in öppet.
Att muslimerna blivit mottagna i Abessinien retade Quraish och de började utföra värre och svårare tortyr. När Profeten såg hans följeslagare lida uppmanade han dem än en gång att ge sig av, han sa; ”Varför åker ni inte till Abessinien, där finns en kung som inte förtrycker någon.”
Denne kung, Najashi, var en rättvis kristen kung. Profeten sa åt muslimerna att de skulle försöka ta sig dit för att slippa förtrycket i Mecka och bli rättvist behandlade.
Men den här gången var det inte lika lätt att ge sig av. Quraish vaktade muslimerna. Men till slut lyckades sammanlagt 83 män och 18 eller 19 kvinnor ge sig av. De lämnade Mecka i små grupper.
Trots att muslimerna inte utgjorde något hot mot Mecka på något sett, så bestämde sig Quraish för att försöka få dem tillbaka till Mecka. När Quraish insett att en del av muslimerna lyckats fly skickade de ‘Amr bin Al-‘As och ‘Abdullah bin Abi Rabi‘a till Abessinien för att få emigranterna utlämnade. Ámr bin Al-As var en berest man som kände kungen av Abessinien och många ur hans hov. Han tog med sig många dyra gåvor för att muta kungen och hans hov med.
Ámr bin Al-As plan var att bearbeta hovet först så att de var villiga att lämna ut muslimerna. De räckte över de finaste gåvorna till kungen medan de presenterade deras önskan, de sa, ”Åh Kung! Några dumdristiga män från vår stad har sökt skydd i ditt land. De har övergett vår religion, och istället för att acceptera er religion har de hittat på en egen. Med vetskap om deras villfarelser har deras familjer sänt oss till er, ers majestät, för att hämta hem dem igen.”
Kungen vägrade lämna ut någon som sökt skydd i hans land utan att höra vad denne hade att säga. Muslimerna hade valt Jafar ibn Abo Talib som ledare och tillsammans kom de fram till att han skulle förmedla det Profeten lärt dem, kosta vad det kosta ville. Kungen frågade varför dem hade tagit sig an en okänd religion som fick dem att överge sina familjer och stammar.
Jafar bin Abo Talib ställde sig upp och sa: ”Vi var ett okunnigt folk. Vi dyrkade avgudar, åt kadaver och begick många hemskheter. Vi försummade vår släkt och behandlade våra grannar illa. De starka bland oss utnyttjade de svaga. Vi levde så tills Allah reste upp en budbärare bland oss, i vars nobla släktled sanningsenlighet, ärlighet och renhet rådde, vilket vi alla visste om. Han inbjöd oss att erkänna Allahs enhet, att dyrka Allah och att avsäga oss stenarna och avgudarna som våra förfäder brukade vörda. Han påbjöd oss att tala sanning, att hålla vårt ord och att vara snälla och omtänksamma mot våra släktingar och grannar. Han förbjöd oss att spilla blod, att bete oss lättfärdigt, att ljuga och bedra andra. Han förbjöd oss att inkräkta på de föräldralösas egendomar, att baktala kyska kvinnor. Han beordrade oss att endast dyrka Allah utan att associera någonting vid Hans sida. Han beordrade oss att be, fasta och ge de fattiga deras del. Vi erkände honom som Allahs Budbärare och trodde på honom, och vi följde alla de bud han kom med från Allah. Vi dyrkade bara En gud utan att associera någonting med Honom. Det som han förbjöd oss betraktade vi som olagligt, och vi tog emot det som han gjorde lagligt för oss. Och på grund av detta blev vi utstötta av vårt folk. Människorna förföljde oss, försökte locka oss från vår tro och tvinga oss att återvända till avgudadyrkan. De ville pressa oss att återvända till de avskyvärdheter som vi brukade begå tidigare. När de torterade oss, förtryckte oss under sitt tyranni och stod mellan oss och vår religion, flydde vi till ert land, på så sätt valde vi er framför andra. Vi har kommit hit, Åh Kung, för att söka ditt skydd. Vi hoppas att vi inte skall bli behandlade med orättvisa.”
Kungen lyssnade tålmodigt på Jafar, sedan frågade han Jafar om han inte kunde recitera något som hade blivit uppenbarat för Muhammed. Jafar reciterade då de första ayorna av surah Maryam, som har fått sitt namn av Maryam, Jesus mor. Kungen grät tills tårar flödade ner för hans skägg, och biskoparnas tårar fick deras heliga böcker att bli våta. Kungen svarade: ”Sannerligen, detta och vad Jesus kom med, kommer från samma gudomliga ljus.” Sedan vände han sig till männen från Quraish och sa: ”Ni kan gå. Vid Gud, jag skall aldrig ge dem till er, och de skall inte bli behandlade dåligt.”
Männen från Quraish gav inte upp, nästa dag återvände de på nytt med en ny plan, de sa: ”Åh Kung! De påstår en hemsk sak om Jesus, som är så skamlig att vi inte kan upprepa den för er.” Kungen var en djupt religiös kristen man som inte ville ha några avfällingar i sitt land som talade illa om Jesus. Han samlade muslimerna igen för att fråga dem om deras tro på Jesus. Jafar svarade: ”Vi säger om Jesus det som vår Profet har lärt oss. Jesus var en människa och Allahs profet. Han var en ande och ett ord som hade tilldelats den välsignade oskulden Maryam.”
Kungen kommenterade omedelbart det han hört: ”Även vi tror på det du sagt. Må du vara välsignad och välsignad vare din mästare.” Därefter vände han sig mot de bistra budbärarna av Quraish och biskoparna ur hans hov, och sa: ”Ni må gräma er och vara ilskna bäst ni vill men Jesus är inget mer än det Jafar sagt om honom.” Därefter lovade han muslimerna fred och säkerhet i hans land. ”De som behandlar er illa skall bli straffade. Jag skall inte ge er några bekymmer även om jag skulle erbjudas ett berg av guld i utbyte.”
Kungen beordrade sedan att alla gåvor som Quraish kommit med skulle lämnas tillbaka. Quraish fick skamset återvände hem. Muslimerna kom att stanna i Abessienen ända fram till sjunde året efter hijrah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar