Profetskap

Berget vari grottan Hirá finns.

I och med att Profeten tog avstånd från samhällets lära och tro var det oundvikligt att han ”växte” ifrån sina jämngamla. De spenderade tiden med att dricka vin, kvinnor och barnamord på flickebarn.
Profeten började längta efter att få vara ensam, och sökte sig långt bort från de överfulla marknaderna och de högljudda festligheterna. Trots det kände han en önskan att rädda sitt folk från den undergång som han såg som oundviklig.

Vid 40 års ålder började uppenbarelsen sändas i form av rättfärdiga sanndrömmar som alltid slog in likt dagens ljus. Kärlek till ensamhet och isolering kom över honom. Han sökte sig bort från staden till grottan Hiraá, där han befann sig långa perioder, dyrkandes den Ende Herren, världens Skapare, Allah.
 

Han återupptog den monoteistiska gudstro som hans förfader Ibrahim förespråkat. Under tre år i följd spenderade han hela månaden Ramadan i grottan, han återvände endast till Mecka för att cirkulera runt Kabah.

Även under de andra månaderna drog han sig undan till grottan för att meditera och reflektera. Han tog med sig lite mat och stannade flera dagar i följd. Men så en dag strax innan soluppgången, när han var i grottan Hiraá, kom den helige Ängeln Jibril ner till honom i den skepnad Allah skapat honom i. Detta skedde den 21 i månaden Ramadan (10 augusti, 610 e.kr).

Jibril beordrade honom att läsa, men han svarade,
- Jag kan inte läsa!
Ängeln tog Muhammed intill sig och tryckte honom hårt mot sitt bröst, sedan släppte han honom och sade, 
- Läs!
Muhammed sade,
- Jag kan inte läsa!
Jibril tog honom mot sitt bröst en andra gång och sa, 
- Läs!
Muhammed sade, 
- Jag kan inte läsa! 

Då tog Jibril honom mot sitt bröst en tredje gång, men denna gång sade Jibril till honom: 

”Läs i din herres namn som skapat, som skapat människan av något som hänger, läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste. " Al-’Alaq 96:1-5

De första verserna i Koranen uppenbarades under den välsignade natten i Ramadan som heter, Laylatul Qadr.

”För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen…” Al-Baqarah 2:185
”SE, VI har uppenbarat denna [heliga Skrift] under Allmaktens Natt.” Al-Qadr 97:1

Efter denna natt skulle han komma att bli känd som ”Profeten”, hans budskap skulle komma att ändra hela Arabien till en början och senare hela världen. 

De första verserna från Koranen uppmuntrar oss muslimer att läsa och lära. Låt oss börja praktisera denna order från Allah. Låt oss vakna upp från vår långa vila av okunskap för att bli ett samhälle som utbildar oss och då framför allt inom islam.

I Profetens fall betydde ordet ”läs” att recitera. Eftersom Profeten fick kunskapen direkt från Allah behövde han inte lära sig att läsa för att lära sig. Det faktum att han var analfabet och olärd är i sig ett tecken på hans profetskap.

Med ett bultande hjärta återvände han hem med uppenbarelsen. Väl framme hos sin fru Khadija sa han; ”Täck mig, täck mig”! Hon täckte honom och när rädslan försvunnit berättade han om vad som hänt och fortsatte; ”Jag fruktar att något kommer att hända mig”.

Händelsen hade gjort honom rädd. Till en början var han rädd för att det som hänt honom var samma sak som trollkarlarna och häxorna upplevde. Profeten hyste stort avsky mot all sorts magi, trolldom, andeväsen och jinner. Hans underbara och kloka fru lugnade honom med välvalda ord, när hon sa; ”Aldrig, vid Allah, Allah kommer aldrig att vanhedra dig. Du håller goda släktrelationer, hjälper de fattiga, försörjer den utblottade, idkar gästfrihet och ställer upp för de olycksdrabbade.”

Khadija tog honom med sig till hennes släkting Waraqa Ibn Nawfal, samma man som tytt hennes dröm. Hon sa, ”Å min kusin! Lyssna till din brorsons historia.” Waraqa frågade honom; ”Å min brorson! Vad har du sett?” Allahs budbärare beskrev för honom vad han varit med om varpå Waraqa sade; ”Detta är den högste ängeln, samma ängel som Allah sände till Moses. Jag hoppas att jag lever när ditt folk driver ut dig”.           Profeten frågade, ”Kommer de att driva ut mig?” Waraqa sade, ”Ja, det har inte kommit någon med det du kommit med utan att han har blivit hatad, och om jag lever fram till den dagen kommer jag att stödja dig fullhjärtat”. Några dagar senare dog Waraqa och det dröjde ett tag tills nästa uppenbarelse kom.

Vi kan se här att Profeten hade svårt att tro att hans eget folk skulle vilja driva ut honom från hans egen stad. Denna tanke föreföll sig absurd eftersom han var en omtyckt man och hans släkt tillhörde den främsta stammen. I ett klansamhälle håller klanens medlemmar ihop, de driver inte iväg varandra. Waraqas ord kom att bli sanning, ett pris Profeten och de troende var villiga att betala för Allahs skull.

Inuti grottan Hirá