När tron på Allah och Allahs Sändebud var stabil blev de troende beordrade att stärka deras tro med hjälp av dyrkan. Bönen var den första plikt som ålades muslimerna. Ärkeängeln Jibril lärde Muhammed hur man utförde tvagningen inför bön varefter han blev tillsagd att be två rakah morgon och kväll.
"Ha därför tålamod [Muhammad] - Guds löfte är sanning [och Hans ord står fast] - och be Honom förlåta din synd. Och lova och prisa din Herre morgon och afton.” Ghafir 40:55
Eftersom tvagningen var ett villkor för att bönen skulle accepteras blev renhet ett av de troendes kännetecken. Bönen grundade sig på Surah Fatihah, varefter prisande och glorifiering av Allah fortsatte under bönens alla rörelser. Rukoo blev en del av bönen först efter Himmelsfärden, Isra wal Miraj.
De troende ville bevara deras rena dyrkan, olikt den månggudadyrkan som praktiserades i Mecka, därför sökte sig de första muslimerna bort till bergen för att be.
Vid ett tillfälle fick Abo Talib syn på Muhammed och Ali (hans son) när de bad, han frågade dem vad de gjorde. De berättade att dem utförde den obligatoriska bönen, han uppmanade dem att förbli trogna den vanan.
I tre år jobbade muslimerna med att sprida budskapet i det fördolda utan att offentliggöra det, men så kom ordern från Allah att varna folket och fördöma månggudadyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar