Profetens förfäder från Abraham

I det arabiska samhället var släktträdet väldigt viktigt och släktbanden dokumenterades väl. Profeten Muhammed släktträd dokumenteras ända till Ismael och Ibrahim. Profeten sa även att alla hans förfäder ända till Profeten Adam är resultatet av äktenskap. Trots att många av hans förfäder levt i korrupta samhällen hade hans släktträd förblivit rent från otukt.
Profetens fullkomliga namn är; Muhammed bin Abdullah bin Abdul-Muttalib bin Hashim bin Abdul Munaf bin Qusayy bin Kilab bin Murrah bin Kinana bin Khuzaymah bin Mudrika bin Ilyas bin Mudhr bin Nizar bin Ma’d bin Adnan. De lärda är överens om att Adnan var Ismaels avkomma, det råder dock skilda meningar om hur många generationer det var mellan dem.

Imam Ahmed berättar i en hadith att muslimerna brukade säga att Profeten var den enda goda personen från hans folk, i gensvar ställde han sig vid talarstolen och frågade ”Vem är jag?” Folket svarade, ”Du är Allahs Sändebud.” Han svarade, ”Jag är Muhammed son till Abdullah son till Abdul-Muttalib. Allah delade skapelsen och gjorde mig del av den bästa skapelsen. Han delade dem alla i två grupper och placerade mig i den bättre av de två. Han delade dem i stammar och placerade mig i den bästa, Han delade dem i klaner och placerade mig i den bästa. Jag är den bästa av er vad gäller klan och själ.”

”Profeten vars förfäder offrats två gånger.”

Platsen där Kabah ligger har alltid varit helig och de finns de lärda som anser att den första att lägga grunden till Kabah var Profeten Adam. De första att bosätta sig i Mecka var Profetens förfader Ismail och hans mor Hajar. Det var efter Profeten Ibrahim fått order från Allah att lämna sin fru Hajar och deras lilla son Ismail i nutidens Mecka. När Ibrahim lämnade sin familj i Mecka var dalen obebodd och öde. Efter att Hajar fått reda på att detta var på order från Allah så satte hon sin tillit till Honom. När Ibrahim var utom räckhåll från hans familj vände han sig om och bad till Allah;

”Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus, Herre, och där skall de förrätta regelbunden bön. Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem [och av längtan att besöka dem] så att de kan få [hjälp av dem till] sin försörjning och därför känna tacksamhet [mot Dig]. Herre! Du vet vad vi håller hemligt och vad vi öppet tillkännager - ingenting kan förbli dolt för Gud, vare sig på jorden eller i himlen! Jag lovar och prisar Gud, som på min ålders höst har gett mig Ismael och Isak! Min Herre hör sannerligen [människornas] bön. Herre! Gör mig [stark] så att jag förrättar bönen utan att förtröttas och gör att några bland mina efterkommande [likaså är uthålliga i bönen]! Herre, hör min bön och ge mig, Herre, mig och mina föräldrar och alla troende, Din förlåtelse den Dag då räkenskap skall avläggas!" 14:38-41

Den lilla mat som Hajar hade tog snart slut och mjölken från hennes bröst sinade och snart började hennes son skrika utav hunger. I ren desperation började Hajar leta efter mat. Hon sprang fram och tillbaks mellan kullarna Safa och Marwa. När hon sprungit fram och tillbaks sju gånger hörde hon hur vatten sipprade fram mellan Ismails ben. Det var Ängeln Gabriel som grävt fram zamzam källan. Om inte Hajar hade skyndats sig för att samla vattnet hade den runnit fram och bildat en flod.
Vatten drar till sig fåglar som drar till sig människor. En stam från Yemen som hette Yorhum såg dessa fåglar och gick för att fråga om de kunde bosätta sig vid källan tillsammans med Hajar och hennes lilla son. Ismail kom att växa upp med denna stam och fick på så sätt lära sig det arabiska språket. Ibrahim återvände och tillsammans med sin son Ismail återuppbyggde de Kabah.
Den politiska makten kom att ligga hos stammen Yorhum medan den religiösa makten förblev med Ismail och senare hans ättlingar. Några tusen år senare tog en annan stam från Yemen, Khusa’stammen, över makten i Mecka. Innan Yorhumstammen besegrades och lämnade Mecka täckte dem för zamzam källan och tog med sig rikedomarna som bevarades i Kabah.

Ismails ättlingar hade spridit sig över hela arabien men en del av den, Quraish, fanns kvar i Mecka. En man från Quraish kom att spela en betydande roll för Quraish storhet.

Hans riktiga namn var Zayd men var känd som Qusayy bin Kilab. Efter hans faders död växte han upp tillsammans med sin mor i Azra nära Syrien. När han blev gammal nog återvände han till Mecka där han samlade Quraish och revolterade mot Khusa’stammen. Han lyckades till och med driva ut dem från Mecka. För första gången var den politiska och den religiösa makten samlad hos en stam, hos Quraish. Qusayy tilldelades alla maktpositioner och på så vis blev han deras ledare. Det var han som fick äran att sköta om Kabah och ta hand om pilgrimerna. En ära som ledarna krigade om för att få. Det var han som upprättade och kontrollerade Nadwa, rådhuset i Mecka. Det var han som tilldelades krigsflaggan vilket gjorde att det endast var han som kunde utlysa krig. När han dog fick hans söner ärva de olika privilegierna.

Qusayys barnbarn och Profetens gammelfarfar, Amr, fick ärva äran att ta hand om pilgrimerna. Amr fick smeknamnet Hashim, vilket betyder den som krossar något, efter att han introducerade seden att lägga till bröd i köttsoppan som serverades till pilgrimerna.
Hashim, som var en handelsman, reste på sommaren till Sham och på vintern till Yemen för att köpa varor. De styrande i de båda regionerna hade lovat honom säkerhet, en välsignelse från Allah som även finns att läsa om i surah Quraish.

”I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN
Så att Quraysh kunde förbli enade och trygga, enade och trygga vad gäller såväl deras vinter-som deras sommarfärder. Därför skall de tillbe Herren till denna Helgedom, som har gett dem föda när hungersnöden hotade och trygghet när fruktan hade fått makt över deras sinnen.” Quraish 106

Under en resa till Sham reste Hashim genom Yathrib (senare känt som Medina). Där gifte han sig med Salma bint Amr, från stammen Adiy bin Najjar. Han stannade några dagar varefter han fortsatte sin resa. Det skulle dock bli Hashims sista resa till Sham, han dog i Gaza, i Palestina.
Salma hade hunnit bli gravid. Hon födde en liten pojke som fick namnet Sheiba (gråhårig), eftersom han föddes med gråa hårstrån.
Åtta år senare fick släktingarna i Mecka höra talas om lilla Sheiba. Sheibas farbror Muttalib reste till Yathrib för att ta med sig pojken till Mecka. Till en början vägrade modern och hennes stam att lämna ifrån sig pojken, men efter att Muttalib förklarat Sheibas framstående position i Mecka och att han tidigt måste lära sig vad det innebar gav hon vika. Meckaborna kände inte till Muttalibs brorson, så när de två steg in i Mecka trodde de att Sheiba var Muttalibs nya slav, varefter Sheiba fick namnet Abdul-Muttalib (slav till Muttalib).

Abdul-Muttalib växte upp och blev en utav Quraish ledare och deras förebild. Det var han som såg över karavanerna som skulle ut på handelsresor. Allah välsignade honom med några stora och mycket speciella händelser som fick denna gren från Quraish att framstå än mer och hans namn att bli ihågkommet än idag.

Det var Abdul-Muttalib som återupptäckte zamzam källan, efter att den hade varit gömd i ungefär 300 år. Genom drömmar visades han platsen där zamzam källan fanns. Tillsammans med hans son, Harith, gav de sig ut och började gräva i sanden. Eftersom Zamzam källan inte ligger långt ifrån Kabah väckte deras grävande mycket uppmärksamhet. Ledarna från Quraish samlades runt de två. Det dröjde inte länge förrän zamzam vattnet sipprade upp mellan deras fingrar till allas glädje. Abdul-Muttalib hävdade rätten till källan, en rätt han fick behålla efter en del protester. Med endast en son hade Abdul-Muttalib känt sig svag och maktlös i jämförelse med de andra männen från Quraish som hade många söner och stora familjer.

I många samhällen är klanen det viktigaste, utan en stor klan med många söner, bröder och farbröder kan det vara svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. Efter att Abdul-Muttalib erfarit den svaghet det inneburit att endast ha en son svor han att om Allah välsignade honom med tio söner skulle han offra en av dem. När den tionde sonen var född var det dags att fullfölja eden han svurit.

Abdul-Muttalib gick iväg till Hubal, en av de största gudarna, för att kasta de gudomliga pilar Quraish anförtrodde sig åt om råd. På varje pil skrevs ett utav namnen på hans söner, varefter ödet fick bestämma i fallet. Hans yngsta och käraste son Adullahs namn kom upp tre gånger efter varandra. Med kniven i högsta hugg var Abdul-Muttalib redo att offra Abdullah. En utav Abdul-Muttalibs äldre söner, Abo Talib, steg fram och protesterade till gärningen. Därefter protesterade en efter en, de sa; ”Vi kan inte tillåta att du dödar vår son, om du gör det kommer folk ta denna gärning som ett exempel att följa.”

De dödade redan deras döttrar och nu fanns risken att de skulle börja döda deras söner. För att få klarhet i fallet gick de för att rådgöra med en häxa. Hon bad dem återvända dagen därpå för att ge henne tid att konsultera jinnerna. Hon sa till dem att sätta Abdullah på ena sidan och summan blodspengar på andra (vilket var tio kameler), därefter skulle de kasta pilarna. Så länge pilarna visade på Abdullah skulle antalet kameler öka med tio kameler.
De återvände till Mecka. Abdullah placerades på ena sidan och kamelerna på den andra. Tio gånger pekade pilen på Abdullah. För att kompensera eden han svurit var han nu tvungen att offra 100 kameler. Abdul-Muttalib vägrade själv att äta från köttet, istället delades det ut till folket men det fanns så mycket kött att fåglarna och djuren även fick deras del. Abdul-Muttalib blev känd över hela Arabien som den som matade fåglarna i skyn.
Det blev som Quraish anat, efter denna händelse ändrades blodspengen från tio kameler till hundra, vilket även kom att gälla i islam.
Folket brukade senare säga till Profeten; ”Du är den vars förfäder offrats två gånger.” Vilket refererar till Profeten Ismail och senare hans far Abdullah.

Det var även under Abdul-Muttalibs tid som Kabah attackerades av Abrahah Asharam från Abessinien. Denna kristna man härskade i Jemen på uppdrag av kungen av Etiopien, eftersom Jemen tillhörde Etiopien på den tiden.
Abrahah ville bygga ett hus för dyrkan i Sana’a (Jemens huvudstad) så att araberna skulle göra pilgrimsresa till denna byggnad istället för Kabah. Avsikten var att avleda handeln från Mecka till Jemen. Han presenterad idén för Etiopiens kung som godkände den. Huset (kyrkan) byggdes och den blev kallad Qullais: det fanns ingen annan kyrka under samma tid lika stor som denna.

När en man, från Quraish, såg denna byggnad blev han så rasande att han utförde sina behov i den, han smutsade till och med ner väggarna med avföringen, varefter han gick därifrån.
När Abrahah Ashram fick se detta kunde han inte kontrollera sin ilska. Han samlade ihop en armé vars uppgift var att angripa Mecka och förstöra Kabah. Armén bestod inte bara av soldater utan även av tretton elefanter varav den största kallades Mahmod. Armén på 60 000 man gav sig av i riktning mot Mecka och det fanns inte en arabstam som mötte dem (krigade mot dem) utan att de dödades och besegrades.

I Meckas utkant möttes Abrahah Ashram och Meckas ledare, ’Abdul-Muttalib (Profetens farfar) för att förhandla om situationen. Abdul-Muttalib beskrivs som en välbyggd man som gav ett respektfullt intryck. Denna man fick Abrahah att lämna sin tron för att sitta på golvet brevid honom. Abdul-Muttalib belv frågad om varför han kommit. Han svarade att han blivit bestulen på 200 kameler och ville få tillbaka dem. När Abrahah hörde detta sa han; ”Jag kände stor respekt för dig när jag såg dig men den försvann nu. Jag har kommit för att förstöra din heder och dina fäders heder, jag har kommit för att förstöra ert levebröd och du frågar mig om kameler.” Abdul-Muttalib svarade honom; ”Jag är kamelernas ägare och ansvarig för dem, medan huset är Allahs hus och Han kommer skydda det. Jag har kommit för hävda det som är mitt.”
Abrahah gick med på att återlämna de kameler han tagit från ’Abdul-Muttalib därefter skulle han (Abrahah) själv bestämma över Kabahs framtid.

Abdul-Muttalib beordrade Meckas befolkning att ge sig av upp till bergen med deras fruar och barn, för att förhindra den eventuella skada de attackerande trupperna skulle kunna åstadkomma. Innan Abdul-Muttalib gav sig iväg mot berget gick han till Kabah och klängde sig fast vid dess tyg och bad Allah att Han skulle skydda Sitt hus.

Abrahahs armé fortsatte mot Mecka tills de nådde Muhassir dalen. Plötsligt vägrade de fruktade elefanterna att röra sig i riktning mot Kabah. De slog elefanterna blodiga, men trots det vägrade dem att gå mot Kabah. Armén bestämde sig för att fortsätta utan elefanterna. Mitt i dalen överraskades armén av flockar av fåglar, flock efter flock attackerade armén med stenar lite större än linsfrön. Varje gång en sten träffade en soldat löstes hans skinn upp och det brast i bitar. Denna armé förgjordes med total förstörelse. Abrahah Ashram flydde mot Jemen samtidigt som hans skinn sprack upp, han dog på vägen (tillbaks till Jemen).
På detta sätt skyddade Allah, Den Allsmäktige Meckas folk och Sitt Hus Kabah. Profeten föddes under detta år som kom att kallas ”Elefantens år” .

”I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN
HAR DU inte sett hur din Herre gick till väga mot Elefantens armé? Han gjorde deras krigslist om intet, när Han sände mot dem svärm efter svärm av fåglar som lät [ett regn av] stenar hagla över dem - Hans förutbestämda straff! -Och [där] lät Han dem [ligga utströdda] som de torra stråna på ett avmejat sädesfält.” Fil 105