Araberna och världen innan islam

Världssituationen innan Islam

Världsläget innan Islam var kaotiskt. De två kända stormakterna var Persien och Rom. Persien var ett fält för en stor mängd olika religioner och filosofier som ständigt kolliderade med varandra. En av dessa var zoroatrismen, som tillät äktenskap mellan syskon och barn och deras föräldrar. Mazdaismen var en annan religion, där allt ifrån pengar till hustrur betraktades som gemensam egendom.

Även romarna hade konflikter mellan olika religioner och filosofier, den värsta konflikten var den mellan de kristna från Sham och de kristna i Egypten. Dessutom ägnade de sig åt kolonialism vilket gjorde att landet blev känt för förtryck och brott mot sina medborgare.

Araberna innan islam

Det är viktigt att känna till den arabiska kulturen, samhällsstrukturen och folkets karaktärsdrag för att förstå samhällets reaktion, människorna och händelserna som skedde under Profetens liv.
Folket på den arabiska halvön var isolerad från alla fenomen av pompa och ståt, de var långt borta från Persiens rikedomar och dess bekvämligheter och från romarnas makt. De var kända för sin enkelhet.
Samhället bestod av flera olika stammar och varje stam hade sin egen ledare. Arabernas relation, stolthet och lojalitet till den egna stammen var mycket stark. Avsaknaden av en gemensam ledare kunde få minsta småsak att leda till stora stamfejder och ibland även till krig där många dödades, så som dispyterna mellan Aws och Khazraj, vilken vi kommer att ta upp senare. Deras motto var, "Stöd din broder vare sig han är förtryckt eller förtrycker”. Därför motsatte de sig islams princip som lärde ut att man stödjer den som förtrycker genom att avskräcka honom från synd.
Under några månader varje år (Muharram, Rajab, Dhul-Qa‘dah, and Dhul-Hijjah) rådde dock ’fred’ så de olika stammarna kunde tjäna sitt levebröd och leva tillsammans i fred. Dessa månader förblev heliga även i islam.


Arabernas gudstro

Araberna hade följt det monoteistiska budskap som Ismail och hans far, Ibrahim, förespråkat ända tills en ledare av Khuza’a, ’Amr bin Luhai kom att ändra det. Denne man var omtalad för sin rättfärdighet, välgörenhet, vördnad och omsorg för religionen, vilket fick folket att älska och lyda honom. Hans ord blev ofta lag.
När han under en resa till Sham såg folket dyrka statyer ändrades hans trosuppfattning. Det var välkänt att Sham haft många Profeter och Skrifter sänt till dem, därför såg ’Amr denna gärning som rättfärdig. Därmed tog han med sig en staty (Hubal) tillbaka till Mecka vilken han placerade i Kabahs mitt och uppmuntrade folket att dyrka den.
Några av de första gudar som dyrkades hade namnen Wudd, Suwaa’, Yaghooth, Ya’ooq och Nasra. Fler och fler avgudar placerades ut runt om Kabah och mindre avgudar förvarades i hemmen.
Dyrkandet av gudar spred sig som en löpeld till de andra byarna i Arabien, eftersom Mecka var arabernas religiösa center dit de reste för att göra pilgrimsfärd till Allahs hus. De olika byarna introducerade nya gudar t ex, Manaat som dyrkades i en plats som kallades Qadeed, och Lat i Taa’if, ‘Uzza i Wadi Nakhlah, Hubal inne i Kabah. Isaf och Naila var två andra gudar som dyrkades. Deras historia visar på arabernas villfarelser och arabernas enorma okunnighet. Isaf och Naila var en man och en kvinna som blev kära i varandra. Dessa två kunde inte gifta sig med varandra, så istället bestämde dem sig för att träffas bredvid Kabah för att begå otukt, väl där förvandlade Allah dem till stenar. Efter en tid började folket dyrka dessa två stenar.
På detta sätt blev araberna före islam ett folk som levde i mörker och okunskap och som hyste stark tro till vidskeplighet, skrock och omfattande polyteism. När Profeten erövrade Mecka fanns det cirka 360 olika gudar uppställda runt Kabah, vilka han tog sönder, avlägsnade och brände upp. De mest kända nämns i Koranen,

"HAR ni ägnat en tanke åt Al-Lat och Al-`Uzz och Manat, den tredje [som ni dyrkar]?" Najm 19-20

De ceremonier och traditioner som de otrogna utövade var påhittade av ’Amr bin Luhai. Dessa ansågs vara goda gärningar istället för, som de i själva verket var, vilseledelser från Ibrahims religion. Några olika former av dyrkan var:
1. Självuppoffring och att söka skydd hos avgudarna, att utropa deras namn, ropa efter deras hjälp vid svårigheter och åkalla dem som medlare till Allah.
2. Pilgrimsfärd till avgudarna, gå runt dem och till och med att nedfalla för dem.
3. Söka avgudarnas gillande genom olika uppoffringar och offranden, av vilka Allah nämner några, ”Och ät inte av det som Guds namn inte har uttalats över; då trotsar ni Gud.” Al-An’am 6:121
4. Gåvor i from av mat, dryck, djur och skörd tillägnades avgudarna. Förvånande är faktumet att gåvorna även gavs till Allah, men folket fann ofta ursäkter för att istället ge till avgudarna, men aldrig tvärtom. Allah nämner även detta, ”AV GRÖDAN som Gud låter mogna och av boskapen som Han låter föröka sig tar de undan en del åt Gud och säger: "Detta tillhör Gud" - det påstår de - "och detta är Guds medhjälpares [andel]." Men det som är avsett för Guds [förmenta] medhjälpare når inte Gud och det som är avsett för Gud kommer medhjälparna till godo; hur dåligt är inte deras omdöme!” Al-An’am 6:136
5. De tillägnade avgudarna vissa djur (såsom Bahira, Sa’iba, Wasila och Hami). Dessa djur fick inte arbeta. Bahira, var enligt den välkända historikern Ibn Ishaq, dotter till en honkamel, Sa’ibah, var den honkamel som fött tio honkameler efter varandra, men inga hanar. På grund av detta släptes hon fri och man fick varken spänna för henne, belasta, klippa av ullen, mjölka (med undantag för gäster som fick dricka mjölken) henne. Samma regler gällde för hennes kvinnliga avkommor som kallades Bahira efter att deras öron skurits. Honfåret som efter fem dräktigheter fött tio döttrar blev kallad Wasila. Om denna Wasila fick fler avkommor fick endast män äta av dem. Hami var en hankamel som fått tio honavkommor efter varandra, och förbjöds därför på liknande sätt. Allah nämner detta; "BRUKET ATT skilja ut djur ur era hjordar och undanta dem från allt arbete har inte instiftats av Gud; men förnekarna av sanningen sätter ihop lögner om Gud och de flesta av dem använder inte sitt förstånd.” Al-Ma’ida5:103 "De säger också: "Det som dessa djur föder fram är tillåtet som föda för våra män och våra söner, men förbjudet för våra hustrur; men om det är dödfött får de också äta av det." [Gud] skall straffa dem för vad de påstår [om Honom]; Han är vis och Han har kännedom om allt.” Al-An’am 6:139

Araberna var inte ateister eller omedvetna om Allahs existens. Många ayaat visar att de trodde på att den ende sanne Herren var En, Allah, herraväldets Enhet (Tawheed al-Ruboobiyyah); deras shirk låg i att de saknade enhet i dyrkan (Tawheed al-uloohiyyah), som Allah säger;

“OCH OM du frågar människorna: "Vem har skapat himlarna och jorden?" - svarar de helt säkert: "Gud." Luqmaan 31:25

Problem låg i deras dyrkan, de dyrkade andra vid sidan av Allah. De trodde inte att dessa gudar var de högsta utan man gav dem rollen som mellanhänder och medlare till den största guden, Allah. Dessa gudar var ett sätt att komma närmare Allah.

"Vid sidan av Gud dyrkar de vad som varken kan skada eller gagna dem och säger: "De är våra talesmän inför Gud…” Yonus 10:18

”… Men de som tar beskyddare vid sidan av Honom [säger]: "Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Gud." al-Zumar 39:3

Detta tyder på att de erkänner Allah som Skapare. När Profeten fick uppenbarelsen inbjöd han dem till att endast dyrka Skaparen och den Högste Guden, Allah. Till lydnad av den Enda Guden utan mellanhänder. Under de 13 år han spred islam i Mecka kallade han endast till tron på En Gud, tawheed. Till en början var det viktigast att rena deras tro från den månggudadyrkan de uppehöll sig med.

De hade en stor tilltro till siare, spåmän och astrologer. Vid tvister gick de ofta till häxor eller andra människor som kunde kontakta andevärlden. Även vidskeplighet fick ge svar åt stora frågor. Bland annat fanns det några fjäderlösa pilar bredvid Kabah, när man ville få vägledning i beslut så som, resor och giftermål, kastade man dessa pilar. Beroende på hur pilarna landade fick man reda på svaret på frågan.
Detta var några glimtar ur arabernas religiösa liv fyllt av avgudadyrkan och vidskeplighet.

Kvinnans status

Innan islam behandlades kvinnorna i det arabiska samhället orättvist, de förtrycktes och förnedrades. De hade ingen rätt att ärva deras föräldrar, make eller andra släktingar. Araberna ansåg att arvsrätten endast skulle tillägnas de som kunde rida en häst, kriga, ta krigsbyte, skydda stammen och dess egendomar.
Innan Allah hedrade mänskligheten med vägledning såg man på kvinnan som ett objekt eller en egendom. En änka kunde till och med tjäna som handelsvara om hennes man dött med skulder, det kunde även ske i andra fall. Kvinnan gick i arv på samma sätt som egendomar gick i arv, ibland lämnades hon ”hängande” varken gift eller skild. Efter mannens död fick kvinnan varken lämna hemmet eller tvätta sig under ett helt år, inte förrän hon var så smutsig att djuren och fåglarna dog av hennes dåliga odör.

Kvinnan hade ingen rätt att gifta om sig ifall hon blev skild. Hon hade ingen rätt att välja make, eller gå med på giftermål. Mannen å andra sidan hade rätt att ha hur många fruar han ville, utan restriktioner.
En man kunde till och med vara gift med två blodssystrar samtidigt och han kunde ärva faderns frånskilda fruar eller de kvinnor han lämnat efter sin död (förutom hans mor). Det fanns inget rättssystem som skyddade kvinnan ifall hennes man behandlade henne orättvist.

Aisha har berättat för oss om de fyra olika sätt som giftermål skedde på innan islam; Den första liknar det sätt man gifter sig på än idag (i islam). Där fadern ger dottern i giftermål till en annan man efter att man kommit överens om en brudgåva. Det andra sättet var att mannen skickade sin fru, efter hennes menstruation, för att leva tillsammans med en annan man från en bättre familj tills hon blev gravid. Efter födsel kunde hennes man, om han ville, ha sexuellt umgänge med henne igen. Det tredje sättet var att en grupp på mindre än tio män hade sexuellt umgänge med en kvinna. Om hon blev gravid och födde ett barn, skickade hon efter dessa män, och ingen av dem hade rätt att avstå. När de samlats i hennes hus sa hon, ’Ni vet vad ni har gjort. Jag har fött ett barn och barnet är ditt’ (samtidigt som hon pekade på en av dem.) Den utpekade mannen var tvungen att acceptera beslutet. Det fjärde sättet var att många män hade samlag med en viss kvinna (en prostituerad). Hon hindrade inte någon. Hon hängde till och med upp en speciell flagga vid porten för att bjuda in den som ville. Om hon blev gravid och födde ett barn, samlade hon alla dessa män varefter en sierska talade om vem fadern var. Den utnämnde fadern tog barnet och talade om att barnet var hans.
När Profeten Muhammed kom med islam, ogiltighetsförklarade han alla dessa kontrakt, förutom det sätt på vilket giftermål sker än idag.

Äktenskapsbrott existerade i alla samhällsklasser, det var endast ett fåtal män och kvinnor vars självrespekt förbjöd det, som avhöll sig. Abo Darda berättade, ’En man ställde sig upp framför Profeten Mohammed och sa, ’Å Allahs Profet den pojken är min son. Jag hade samlag med hans moder innan islam.’ Profeten sa, ’Ingen yrkan i islam för det som hände innan islam. Barnet tillhör den säng den föddes i, och stening är för den som begår äktenskapsbrott.’’

Kvinnorna brukade följa med männen när de skulle ut och kriga. Deras uppgift var att ta hand om sårade och att sjunga sånger som sporrade männens krigslust. Segrarna fick fritt ha samlag med dessa kvinnor, men skam vilade hela livet över de barn som föddes från detta samlag.

Det enda kvinnan innan islam kunde vara stolt över var att hennes man beskyddade henne och tog ut hämnd om någon vanhedrade eller förolämpade henne, allt för att bevara familjens heder och stammens ära.
 

Barn

Araberna innan islam önskade sig många söner, de ingav hopp om en stor stam med starka krigare vilket i sin tur ledde till stort stort inflytande i samhället.

Nyheten om ett flickebarn ogillades av många män. Fadern som fått nyheten att han fått en dotter blev ofta ledsen, besviken och deprimerad. Allah beskriver detta i Koranen;

”Då någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse], mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom” Nahl 16:58

Utav rädsla för att dottern i framtiden skulle begå skamliga gärningar (äktenskapsbrott, prostitution eller otukt) och på så sätt vanhedra familjen begravde fadern henne hellre levande.

”…han drar sig undan människorna på grund av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma?” Nahl 16:59

Allah säger;

”…och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet,” Takwir 81:8-9

Som muslim började Profetens kompanjon Omar ibn Khattab gråta. När de frågade honom varför han grät svarade han; ”Jag minns den dagen då jag begravde min dotter levande. Efter att jag grävt färdigt hennes grav, borstade hon bort den sand som hamnat i mitt skägg, därefter slängde jag henne i gropen och begravde henne levande. Det var därför jag grät.”

Utan islam var det här en accepterad och kanske till och med förväntad gärning som männen skulle utföra, men islam visade honom hur fruktansvärd denna handling var.

All pris hör Allah till som väglett människan ut från mörkret in i ljuset och till sanningens väg.

De araber som var fattiga begravde döttrar som föddes med svåra sjukdomar, förlamning eller grovt handikappad. Allah säger angående dem;

”Döda inte era barn av rädsla för fattigdom; Vi sörjer för dem och för er. Att döda [dem] är en svår synd.” Al-Isra’ 17:31

Etik

Araberna innan islam hade även bra egenskaper som med islam och vägledning formade dem till den bästa generationen. Några av deras bra egenskaper var bland annat;

Gästfrihet: De brukade överträffa varandra i gästvänlighet. De offrade till och med sitt eget levebröd för en frusen och hungrig gäst. Denna gästvänlighet blev väldigt viktig när muslimerna emigrerade till Medina.
Arvet att dikta var till en början ett sätt att underhålla gäster, även de hasardspel som utövades kan sammankopplas till gästvänligheten, eftersom vinsterna alltid gick till välgörenhet.
Deras vana att dricka vin var även det ursprungen från gästvänligheten. Vinet räknades som en viktig del i generositet och gästvänlighet, till den del att vinet förvarades i hemmen i stora tunnor. De flesta araber drack vin, om inte näst intill alla. Några undantag fanns dock. Både Abo Bakr och Uthman ibn Affan hade hållit sig undan vindrickandet även innan islam.
När Abo Bakr satt i en församling med Profetens kompanjoner blev han frågad, ”Drack du vin i Jahiliyah (tiden innan islam)”? Han svarade, ”Jag söker skydd hos Allah”. Någon frågade honom, ”Varför”? Abu Bakr svarade, ”Jag försökte skydda min heder och vakta min manlighet, för den som dricker vin förlorar hedern och manligheten”. Informationen nådde Profeten varpå han sa, ”Abu Bakr har talat sanning, Abu Bakr har talat sanning”, två gånger.

Hålla sig till sanningen: Araberna tyckte inte om att ljuga, till den grad att även om sanningen skulle få honom dödad höll han fast vid den.

Hålla avtal: För araberna var ett löfte lika med skuld. Att hålla löftet ansågs väldigt viktigt. Efter den goda egenskapen att inte bryta avtal och löften hade de självrespekt och stark beslutsamhet, två viktiga egenskaper man bör ha för att klara av att bekämpa det onda och eliminera dålig moral, och för att kunna etablera ett gott och rättvist samhälle.

Vältaliga: De var otroligt vältaliga när de hanterade det arabiska språket. De flesta av araberna kunde varken läsa eller skriva. Därför var de tvungna att lita på sitt minne. När de träffades för att recitera poesi kunde de omedelbart recitera den poesi de hört från minnet. På så sätt övervann deras förmåga att memorera deras oförmåga att läsa. Denna egenskap visade sig mycket viktig i bevarandet och spridandet av Allahs ord.
Den här punkten är viktig att känna till eftersom när Koranen kom att uppenbaras för dem kunde de inte svara tillbaka. Koranens språk var för avancerat och utan misstag eller fel. Allah uppmanade till och med araberna att producera en vers lik Koranen,

"Och om ni tvivlar på något av det som Vi steg för steg har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen – andra än Gud – om ni talar sanning.
Om ni inte gör detta – och ni kommer inte att göra det – frukta då Elden, vars bränsle är människor och stenar och som hålls i beredskap att ta emot dem som förnekar sanningen”. Al-Baqarah 2:23-24

"Och de säger: "[Muhammad] har författat [Koranen]!" Svara då: "Visa fram tio [av er] författade, likvärdiga suror och kalla dem ni kan [till er hjälp] - utom Gud - om det ni säger är sant.” Hod 11:13

En av dem antog denna utmaning varefter han gick till de icke-troende männen från Quraish för att få deras omdöme. Versen handlade om historien om Abrahas Elefanter (en liknelse med surah Fil). Han var en icke-troende precis som dem men istället för att uppmuntra honom och hans försök utbrast de efter de hört hans ord, ”Hur dum kan du vara, ditt budskap är värdelöst medan det Muhammed berättar för oss är något stort och viktigt”. Och, ”Hur kan du jämföra dina ord med hans?” Fastän det skulle gynna dem att ljuga så stod de upp för sanningen.

Ekonomiska situationen

Mecka ligger i den Arabiska halvöns hjärta och den hade länge varit ett viktigt handelscentrum. Folk från när och fjärran reste för att besöka Kabah som profeterna Ibrahim och hans son Ismael byggt upp. De passade på att köpa och sälja varor på Ukadhmarknaden. Eftersom handeln var deras viktigaste inkomstkälla var det viktigt att vägarna för handel var säkra och att stammarna inte krigade sinsemellan, vilket de endast lät bli under de heliga månaderna.
Araberna hade ingen egen produktion utan den produktion som existerade i form av stickning och garvning utfördes av folket från Jemen, Heerah och Syrien. De arabiska kvinnorna brukade spinna garn, men denna syssla hotades ständigt av krig. På det hela taget bestod den rådande ekonomiska situationen i Arabien av hunger, fattigdom och otillräckligt med kläder.