Profetens födelse

Abdul-Muttalib var minst 70 år när Abrahah kom till Mecka för att förstöra Allahs hus och ta den Svarta Stenen. Hans son Ábdullah var 24 år och redo att gifta sig. Till hustru hade Amina, dotter till Wahb ibn `Abd Manaf ibn Zuhrah valts ut. En utav Meckas mest framstående kvinnor. Hennes far var överhuvud för stammen Zuhrah. Ábdullah gifte sig med Amina, och hans far gifte sig med hennes kusin Halah.

De tre första dagarna efter giftermålet bodde han med hennes familj i enlighet med arabisk tradition, därefter flyttade de tillsammans till Ábdul-Muttalibs kvarter.

Drygt två veckor efter giftermålet skickade Abdul-Muttalib iväg Abdullah på en handelsresa till Syrien. Amina var djupt betryckt och det sägs att hon sa: ”Vad konstigt! Vad konstigt! Hur kan min man åka på affärsresa medan jag fortfarande är nygift och hennan på mina händer är fortfarande kvar.”

Amina blev sjuk av saknad och blev sängliggandes under en lång tid. Efter några månader kallade Amina på hennes mans abessinska slavinna, Barakah. Aminas ansikte sken av glädje när hon sade:
- Åh Barakah! Jag har haft en konstig dröm. Jag såg ljus komma från min mage som fick palatsen i Syrien att skina.
- Känner du dig gravid, min dam?
- Ja, Barakah, svarade hon. Men jag känner inte av de svårigheter som de andra kvinnorna känner.
- Du skall föda ett välsignat barn som kommer att bringa godhet, sade Barakah.

En dag kom Abdul Muttalib och ville få henne att bege sig upp till bergen tillsammans med de andra Meckaborna. Abrahah från Jemen hotade att attackera Mecka. Men Amina kände sig för svag för att bege sig upp till bergen, hon var övertygad om att Allah aldrig skulle låta någon förstöra hans hus. Abdul Muttalib blev mycket upprörd men det fanns inga tecken på rädsla i Aminas ansikte. Hennes övertygelse att Kabah inte kunde skadas stämde och inget hände.
Dag och natt, stannade Barakah vid Aminas sida. Hon sade: ”Jag sov vid fotändan av hennes säng och jag hörde hennes jämrande om natten när hon kallade på sin frånvarande make. Hennes jämranden väckte mig och jag försökte trösta henne och inge mod.”

Karavanen kom tillbaka från Syrien, men utan Abdullah. Han hade stannat till hos släktingar i Yathrib (Medina) och drabbats av en sjukdom han aldrig tillfrisknade från. Han begravdes i Yathrib, i Nabgha Dhabyanis hem.
När nyheten nådde Barakah sa hon, ”Jag skrek när fick höra nyheten. Jag kommer inte ihåg annat än att jag skrikande sprang till Amina. Jag grät över den frånvarande som aldrig skulle återvända, jag grät över den älskade som vi hade väntat på så länge, jag grät över den vackraste ungdomen i Mecka, över Abdullah, Quraish stolthet.”

När nyheterna nådde Amina sägs det att; ”….hon svimmade av och jag (Umm Ayman) stannade vid hennes sida medan hon var i ett tillstånd mellan liv och död.”

Abdullah lämnade fem kameler, en flock får, och den abessinska slavinnan Barakah efter sig. Umm Ayman var den enda som var Profeten nära, från hans födsel till hans död.
Profeten Muhammed föddes en måndagmorgon, ungefär 50 och 55 dagar efter att Abrahah försökt att attackera Mecka. Han föddes den nionde i Rabi´al-Awwal (enligt en del källor den tolfte). Enligt den kristna kalendern var det den 22 april, år 571 e.K.
Han föddes i Abo Talibs hushåll. När värkarbetet var igång tjänade Shifa bint Amr, Abdullah bin Aufs mor, som barnmorska tillsammans med Barakah.
Den första att amma honom var Abo Lahabs slavinna, Thuwaybah. Thuwaybah ammade även sin egen son Masrooh, så väl som Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och Abo Salamah bin Abdul Asad Makhzoomi, på så sätt var blev dessa ambröder.
Efter förlossningen skickade Amina genast efter Muhammeds farfar, Ábdul-Muttalib. Han tog sitt banbarn och bar honom till Kabah, han bad till Allah och tackade Honom. Ábdul-Muttalib trodde att hans barnbarn skulle växa upp och prisas högt, därför gav han honom det ovanliga namnet Muhammed, vilket betyder ’den som prisas’. Enligt arabisk tradition lät han omskära honom den sjunde dagen, raka bort hans hår och samla vännerna till en fest.