I Halima as-Sadiyas vård

De araber som bodde i städerna brukade skicka sina barn till beduinerna på landet så att de skulle få växa upp i en fri och hälsosam miljö. Där utvecklade dem styrka, tal och beduinernas goda uppförande, så som vårdat språk. Mot betalning blev de små barnen ammade och omhändertagna under de första levnadsåren innan de återvände till deras familjer i städerna.
Halima bint Abi Dhuaib från Bani Sa´d bin Bakr och hennes man Al-Harith bin Ábdul-Úzza hade gett sig av till staden, tillsammans med andra kvinnor från hennes stam, för att leta efter ett barn att amma. Hon har själv berättat; ”Torka och svält rådde det här året och vi hade inget att äta. Vi hade med oss en gammal kamelhona som inte gav oss en droppe mjölk. Mitt barn skrek hela natten utav hunger så vi fick inte en blund. Det fanns inte en droppe mjölk i vare sig mitt bröst eller i kamelhonans. Vi bad konstant om regn och hjälp. Efter en lång resa nådde vi fram till Mecka för att leta efter ett barn att ta med oss tillbaka för att amma. Ingen av oss ville acceptera Allahs Sändebud eftersom han var föräldralös. Vi hade alla sett fram emot ersättningen från barnets fader. Ett föräldralöst barn! Vad skulle barnets farfar och mor kunna ge för ersättning? Alla kvinnor som vi kommit med hade hittat barn att amma, utom jag. Kvällen innan vi skulle ge oss av sa jag till min man; ’Vid Allah jag ogillar att resa tillbaka med de andra kvinnorna utan ett barn. I morgonbitti går jag till den föräldralöse och ta med mig honom.’ Han svarade mig; ’Det finns ingen skada i att göra det och kanske kommer Allah att välsigna oss genom honom’.”

”Eftersom det inte fanns några andra barn utom honom gick jag för att ta honom med. Jag tog honom i mina armar, och när jag var tillbaka igen lade jag honom mot mitt bröst och till min förvåning fann jag det fyllt med mjölk. Han och hans amningsbror drack tills de var mätta och belåtna varefter de somnade, trots att min son inte kunnat sova natten innan. Min man gick till vår honkamel för att mjölka och till hans stora förvåning fann han henne med mjölk i massor. Han mjölkade henne och vi drack oss mätta. Den natten sov vi djupt. På morgonen sa min man; ’Vid Allah, Halima du måste inse att du fått ett välsignat barn.’ Jag svarade honom; ’Med Allahs nåd önskar jag det’.”

Halimas åsna var gammal och svag och på resan till Mecka hade den försinkat de resande, men på hemvägen var hennes åsna den snabbaste. De resande frågade förundrat om det var samma åsna som hon ridit på till Mecka, när hon svarade dem jakande, sa dem; ”Vid Allah, något är på gång.”

Under den tid vår ädla Profet stannade i Halimas hushåll fylldes det med välsignelser. Halima berättar om hur deras getter kom tillbaka från betet mätta och belåtna med ljuvren fulla med mjölk, medan de andra bybornas djur gick hungriga. Byborna klagade på sina fåraherdar och frågade varför de inte kunde beta deras djur på samma ställe som Halimas djur betade. Sagt och gjort, de tog byns boskap till samma betesplats som Halimas djur betade på, men trots det återvände de hungriga och med tomma ljuver. Halimas djur åt sig mätta på Allahs välsignelser.

Var sjätte månad åkte Halima till Mecka med Muhammed så att han kunde vara med hans mor och släktingar. Efter två år var det meningen att han skulle stanna i Mecka för gott, Halima berättar; ’Vi tog honom tillbaka till hans mor men vi bad henne att han skulle få stanna hos oss ett tag till, vi ville få del av den lycka och välsignelse som han gett oss. Hon gav oss hennes tillåtelse och han stannade hos oss tills han var ungefär fyra – fem år.’

Han stannade hos dem ända tills något märkligt hände: En dag när Muhammed var ute och lekte med de andra barnen kom Jibril han bad honom att lägga sig. Jibril öppnade Muhammeds bröst och tog ut hans hjärta. Han avlägsnade en blodklump och sa; "Detta var Satans del i dig”. Han tvättade den i ett guldfat fyllt med zamzam vatten. Därefter sammanfogade han hjärtat igen och lade tillbaka den på dess plats. Barnen han lekt med skyndade sig hem och sa; "Sannerligen har Muhammed mördats!” Halima och hennes man skyndade sig fram till den lilla pojken Muhammed, de hittade honom vid liv men hans ansikte hade bleknat av chocken.

Anas ibn Malik berättade flera år senare att han sett det ärr som blev kvar på Profetens bröst efter denna händelse.

Efter att Jibril öppnat Muhammeds bröst fruktade Halima att något skulle hända honom så hon lämnade tillbaka honom till hans mor. Amina frågade vad som fått henne att ändra sig, tidigare hade hon ju bönat och bett om att få ha honom hos sig. Tillslut berättade Halima om den märkliga händelsen. Amina frågade om hon var rädd att Satan skulle göra honom illa, varefter hon sade, ”Vid Allah, det kommer inte att ske. När jag var gravid med honom var det den lättsammaste graviditeten, när jag födde honom liknade det ingen annan förlossning, när han kom ut såg jag ett ljussken som sträckte sig ända till Sham. Allahs skydd vilar över honom och jag är säker på att han kommer att vara framgångsrik i framtiden.”

Profeten sa senare om sig själv: ”Jag är den mest vältalige av er i arabiska, fastän jag är från Quraish och ammades hos Bani Saad bin Bakr.”