Profeten återvänder till sin mor

Under de två nästkommande åren levde Muhammed med hans mor Amina i Mecka. När Muhammed blivit sex år gammal bestämde sig Amina för att resa till Yathrib för att hälsa på hennes släktingar och se Muhammeds fars grav. Både Barakah och Abd al-Muttalib försökte avråda henne från att ge sig iväg på den 500km långa resan, men Amina hade bestämt sig. Så en morgon gav de sig av – Abdul-Muttalib, Amina, Muhammad och Barakah. De satt hopträngda i en liten hawdaj på en stor kamel, de reste i sällskap med en karavan som var på väg till Syria. Med avsikt att skydda det lilla barnet från smärta och oro, berättade inte Amina för Muhammad att hon var på väg för att besöka hans faders grav.
Det tog tio dagar för karavanen att nå Yathrib. Varje dag i några veckors tid besökte Amina graven. Muhammad blev kvar med hans morbröder från Banu Najjar som bodde i Yathrib.

På vägen tillbaka till Mecka, fick Amina hög feber. Den lilla gruppen stannade i al-Abwaá som ligger halvvägs mellan Yathrib och Mecka. Aminas hälsa försämrades hastigt. Febern ville inte ge med sig.
Barakah har berättat: ”Hon viskade i mitt öra: ’O Barakah, jag skall lämna denna värld inom kort. Jag anförtror min son Muhammad i din vårdnad. Han förlorade sin fader medan han var i min mage. Här är han nu och ser på medan han förlorar sin moder. Var en moder för honom, Barakah. Och lämna honom aldrig.’ Mitt hjärta var förkrossat och jag började snyfta och jämra mig. Barnet började gråta. Han kastade sig själv i hans mors armar och höll henne hårt om halsen. Hon drog ett sista andetag och sedan förblev hon tyst för alltid.”
Barakah grät och med hennes egna händer grävde hon en grav i sanden och begravde Amina.

Tillsammans med Barakah och Ábdul-Muttalib återvände Muhammed till Mecka. Abdul-Muttalib utvecklade en mycket stark kärlek till sitt barnbarn och behandlade honom mycket väl, han älskade honom till och med mer än sina egna barn.
Àbdul-Muttalib brukade sitta på en madrass i skuggan intill Kabah. Alla hans barn samlades runt omkring madrassen, utav respekt för deras far, men Muhammed fick sitta på madrassen. Hans farbror brukade ta bort honom men om Ábdul-Muttalib var i närheten sade han; "Låt mitt barnbarn vara i fred, jag svär vid Allah att denna pojke kommer att få en framträdande position."
Innan Abdul-Muttalib åt mat sa han alltid, ”Hämta min son”, varpå de hämtade Muhammed.
När Abdul-Mutalib låg inför döden bad han hans son Abo Talib att ta hand om Muhammed. Efter bara två år i Ábdul-Muttalibs hushåll, när Profeten hunnit bli åtta år och två månader, avled hans kära farfar.
Abo Talib och Abdullah, Profetens far, var riktiga bröder med inte bara samma far utan även samma mor, Fatima bint Amr ibn Imraan ibn Makhzoom.

Abo Talib var en fattig man. Han älskade sin brorson, Muhammed, väldigt mycket. Han gick inte och sov förrän Muhammed låg vid hans sida, när han gick ut gjorde han det i sällskap med Muhammed och den bästa maten reserverade han åt honom. Senare i livet stödde han honom och skyddade honom från de otrognas onda planer.

För att hjälpa Abo Talib med försörjningen började Profeten valla får. För en liten summa pengar vallade han först får åt Bani Sa´d och sedan åt Quraish. Efter Profetskap sa han; ”Allah har aldrig sänt en Profet utan att han har vallat får.” Hans kompanjoner frågade honom; ”Och du med?” Han sa; “Ja, jag brukade valla fåren i Meckabornas dalgångar.”

Jalhamah bin Árfuta sa; "Jag kom till Mecka under ett år av torka, så Quraish sa; ’Åh Abo Talib, dalen är utan grönska och barnen är hungriga, låt oss gå för att be om regn.’ Abo Talib gick iväg till Kabah med en ung pojke som var lika vacker som solen, ovanför hans huvud fanns ett moln. Abo Talib och pojken stod vid Kabahs vägg och bad om regn. Molnen hopade sig omedelbart och regnet öste ner vilket blev till floder som fick växterna att gro i staden och landet."