Efter förföljelse av den Bysantiska staten och de assyriska folken emigrerade många judar från Syrien till Hijaz. Tillsammans bildade de den tredje gruppen i Medina. I och med det började de klä sig, tala och leva på samma sätt som araberna, det finns till och med rapporterat om giftermål mellan de olika folken. De behöll dock sin etniska särart och avhöll sig från djupare inblandning med samhället. De var stolta över sitt Judisk-Israeliska ursprung och behandlade araberna med förakt genom att kalla dem bakåtsträvande och analfabeter. De önskade även att deras grannars rikedomar skulle bli tillåtna för dem att använda hur de ville.
"… because they say: "There is no blame on us to betray and take the properties of the illiterates (Arabs)" [Al-Qur'an 3:75]
De visade liten entusiasm till sin religion. De ägnade sig mest åt spådom, trolldom och den hemliga konsten att blåsa på knutarna, med vilka de tillskrev sig själva kunskaper inom vetenskap och spirituell överlägsenhet.
De var överlägsna vad gällde pengar och handel, så pass att de hade monopol över varor som sädeslag, dadlar, vin, kläder, export och import. För de tjänster de erbjöd araberna tog de bra betalt. De lånade även ut pengar mot ränta till de högt uppsatta bland araberna, de i sin tur hade lämnat bördiga marker i säkerhet. Pengarna spenderade araberna på fåfänga saker.
Den judiska befolkningen bidrog även till stammarnas ständiga fiendskap som ofta ledde till blodiga krig. Så fort stammarnas fiendskap avtog såg de genast till att tända gnistan på nytt för att på samma gång tjäna stora pengar på de lån stammarna var tvungna att ta för att ha råd att kriga.
De tre judiska stammarna belägna i Medina var; Banu Qainuqua´, som allierat sig med Khazraj stammen, Banu Nadir och Banu Quraizah som allierat sig med Aws, vars tillhåll var i Medinas utkanter.
Av den simpla anledningen att Profeten Muhammed inte var av judisk härkomst såg de förändringarna i samhället med avsky och ville inte försona sig med honom. Islam kom dock för att sätta stopp för det fiendskap och hat som rådde och istället etablera ett samhälle baserat på att förbjuda det onda och påbjuda det goda. Islams principer uppfattades av judarna som ett hot mot deras sociala och ekonomiska intressen. Kanske skulle arabstammarna försöka återta den rikedom och mark som orättvist hamnat i deras händer via ocker. Självklart hade judarna tänkt på detta långt innan islam etablerat sig i Medina. Därför är det inte förvånande att det var judarna som hyste störst hat mot islam och Profeten Muhammed, trots det vågade de inte öppet visa sina känslor till en början.
I en hadith från Ibn Ishaq berättad av de troendes moder Safiyah kan vi klart se det hat judarna hyste mot det nya politiska och religiösa liv som kom att prägla Medina. Safiyah, dotter till Huyayi bin Akhtab, sa, ’ Jag var det barn som stod närmast min fader och min farbror Abi Yasirs hjärtan. Så fort de såg mig med någon av deras barn, brukade de skämma bort mig så älskvärt på alla andras bekostnad. Hursomhelst, när Allahs Sändebud slog sig ner i Quba’ hos Bani ’Amr bin ’Awf, gick min far Huyayi bin Akhtab och min farbror Abo Yasir bin Akhtab iväg för att möta honom, de kom inte tillbaka förrän vid solnedgången. Långsamt och modfällda återvände de. Som vanligt skyndade jag mig för att möta de två med ett stort leende, men de vände sig inte mot mig på grund av den sorg/bedrövelse som kommit över dem. Jag hörde min farbror Abo Yasir säga tilll Ubai och Huyayi, ’Är det verkligen han (Muhammed)?’ Den förre sa, ’Det är han, jag svär vid Allah!’ ’Kände du verkligen igen honom?’ Frågade de två. Han svarade, ’Ja, och mitt hjärta brinner utav fiendskap mot honom.’’
Denna berättelse skildrar den mentala oron och det djupa bekymmer som vilade över judarna från den första dagen som Allahs Sändebud satte sin fot i Medina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar