Ett sista försök till förhandling

Efter bojkotten var över fortsatte Profeten att kalla till sanningen som vanligt. Quraish upphävde bojkotten men fortsatte som de gjort tidigare med förtryck och förföljelser. Abo Talib skyddade fortfarande hans brorson, hans hälsa hade dock försämrats kraftigt efter den svåra perioden i bergen. De otrogna var rädda för att Araberna skulle se ner på dem om de skadade Profeten efter hans farbrors död, därför skyndade de sig för att förhandla innan det hände.

Abo Talib gick med på att förhandla med Profeten ännu en gång. Ibn Ishaq och andra berättar; ”Efter att Abo Talib drabbats av en svår sjukdom, började Quraish rådslå om situationen. De gick igenom några av de händelser som hänt, bland annat att Hamzah och Omar konverterat till islam och den enorma uppståndelse Muhammed bidragit till bland Quraish stammar. De ansåg det absolut nödvändigt att träffa Abo Talib innan dennes bortgång för att utöva påtryckningar till förhandling med Profeten i de oeniga frågorna. De var rädda för att de andra Araberna skulle anklaga dem för opportunism.”

Delegationen som Quraish skickade bestod av 25 män varav några var; ‘Utbah bin Rabi‘a, Shaibah bin Rabi‘a, Abo Jahl bin Hisham, Omaiyah bin Khalaf och Abo Sufyan bin Harb. De började ärendet med att bekräfta deras respekt för Abo Talib och hans viktiga position bland dem, sen skiftade de samtalsämne till den kompromiss de ville förhandla fram. För att stärka deras argument försäkrade de att de skulle avhålla sig från att blanda sig i hans religion om han gjorde detsamma.

Abo Talib lät sända efter sin brorson och berättade för honom det han missat av mötet, ”Nå min brorson, framför dig finner du de berömda från ditt folk. De har föreslagit det här mötet för att införa en ömsesidigt tillmötesgående och fredlig samlevnad.” Profeten vände sig mot dem och sa, ”Jag kommer vägleda er till det medel med vilket ni kommer vinna högsta makten över Araber och icke-Araber.”

Enligt en annan källa sa Profeten till Abo Talib, ”Åh farbror! Varför kallar du dem inte till något som är bättre?” Abo Talib frågade, ”Vad är det du bjuder in dem till?” Profeten svarade, ”Jag inbjuder dem till att hålla fast vid ett Budskap som med nödvändighet kommer att ge dem tillgång till herraväldet över araber och icke-araber”

Enligt Ibn Ishaqs version, ”Det är endast ett ord som kommer ge er överlägsenhet över araber och icke-araber.” Delegationen förvånades över uttalandet och började undra över vilket ord som skulle gagna dem till sådan grad.

Abo Jahl frågade, ”Vad är det för ord? Jag svär vid din far att jag kommer med alla säkerhet uppfylla dina önskningar tio gånger om.” Han sa, ”Jag vill att ni vittnar om att det inte finns någon gud värd att dyrkas vid sidan av Allah och att ni sedan avstår ifrån all sorts dyrkan som riktas mot andra gudomar än Allah ” De började klappa händerna för att förlöjliga Profeten och de sa, ”Hur kan du tro att vi kan förena alla gudar till En Gud. Det här är verkligen helt otroligt.” På deras väg ut sa de till varandra: ”Vid gud, denna man (Muhammed) kommer aldrig ge efter, inte heller kommer han vara tillmötesgående. Låt oss hålla oss fast vid våra förfäders religion, och Allah kommer på så sätt döma och bestämma i oenigheten mellan oss och honom.”

Efter denna händelse uppenbarades följande verser;

”Saad. VID DENNA ärofulla Koran! De som förnekar sanningen av högmod och motsägelselusta [och förkastar dess budskap bör tänka på] hur många släkten Vi har låtit gå under före dem! [När de såg straffet] ropade de [på förskoning], men den tid då de hade kunnat rädda sig var förbi. De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: "Hans vältalighet bländar oss, men det är bara lögn. Han gör ju alla gudar till en gud? Det är högst märkligt!" Och deras ledare sade till varandra när de bröt upp [från en överläggning:] "Låt oss hålla fast vid våra gudar! Här ligger helt säkert något bakom! Något liknande har vi inte hört från [de kristna]. Nej, detta är bara [hans eget] påfund.” [Al-Qur'an 38:1-7]