’Abdullah ibn Salam

Husayn ibn Salam var en av de mest lärda rabbinerna i den judiska befolkningen. Han var känd för sin gudsfruktan, godhet, goda uppförande och sanningsenlighet. Alla stadens invånare respekterade och hedrade honom, inte bara den judiska församlingen. Han levde ett fridfullt liv, olikt många andra tillbringade han alltid en bestämd tid av dagen till dyrkan, studier, föreläsningar i templet och till att studera Torah. Det sägs att han intresserat sig speciellt för det stycke i Torah som talade om att ännu en Profet skulle komma vars uppdrag var att komplettera de tidigare Profeternas mission. Det var därför som Hunayns intresse för Profeten Muhammed väcktes så fort han fått höra om en Profet i Mecka. Han sa; ’När jag fick höra ryktet om en Profet från Allah började jag underrätta mig om hans namn, släkt, karaktär, tiden och platsen. Den information jag samlat jämförde jag med den information som fanns i våra böcker. Från den information jag fått blev jag övertygad om att han var den Profet vi väntat på och jag erkände sanningen och hans mission. Trots det dolde jag den uppfattningen för judarna. Jag höll mig i tungan…’

Så kom den dagen då Profeten lämnade Mecka för Medina. När han nådde Quba utanför Medina, skyndade sig en man in till staden för att ropa ut nyheten om Profetens ankomst. Jag satt och jobbade uppe i ett dadelträd när jag fick höra nyheten. Min faster, Khalidah bint Harith, satt under trädet. När nyheten nådde mig ropade jag ut, ’Allaho Akbar! Allaho Akbar!’ Hon protesterade kraftigt när hon hörde mitt utrop, ’Må Gud omintetgöra dig… Vid Gud, om du hört att Moses anlänt skulle du inte varit mer entusiastisk.’

’Min faster, vid Gud så är han sannerligen Moses ’broder’ och han följer hans religion. Han har sänts med samma budskap.’ Hon tystnade för en stund varefter hon svarade honom, ’Är han den Profet som du berättat för oss om? Han som blivit sänd för att bekräfta sanningen från de tidigare Profeterna och för att komplettera Guds budskap?’ Jag svarade, ’Ja!’ Utan att tveka skyndade jag mig iväg för att träffa Profeten. En stor folkmassa fanns vid hans dörr vilken jag tog mig igenom tills jag stod honom nära. Det första jag hörde honom säga var, ’Åh folk! Sprid frid…Dela med er av er mat…Be under natten när folket (vanligtvis) sover…och ni kommer träda in i Paradiset i frid…’

Jag granskade honom noggrant och övertygades av att hans ansikte inte tillhörde en bedragares.
I och med att Husayn var en rabbi hade han kunskap om några av de tecken som visar på profetskap, så han frågade Profeten tre frågor som endast en profet kunde svaren på. Den första frågan var, vilket är det första tecknet på Domedagens ankomst? Andra frågan, vad är det första paradisets folk kommer att bli serverade? Och tredje frågan var, vad är det som får ett barn att likna dess fader eller dess moder? Profeten svarade honom att Jibril nyligen underrättat honom om svaren till dessa frågor. Abdullah sa, Jibril är vår fiende utav änglarna. Profeten reciterade ett stycke från surah baqarah för honom, därefter svarade han på Abdullahs frågor. Det första tecknet på att Domedagen har börjat är en eld från öst som leder folket mot väst. Det första som Paradisets folk kommer att äta är val lever. Barnet liknar fadern om faderns vätska är mer än kvinnans vätska, och barnet liknar modern om moderns vätska är mer än faderns. Jag närmade mig honom lite till varefter jag yttrade trohetslöftet, att det inte finns någon Gud värd att dyrka utom Allah och att Muhammed är Allahs Sändebud. Profeten vände sig mot mig och frågade, ’Vad heter du?’ ’Husayn ibn Salam,’ svarade jag. ’I stället heter du ’Abdullah ibn Salam från och med nu,’ sa Profeten när han gav mig mitt nya namn. ’Ja,’ svarade jag. ’Abdullah ibn Salam ska det vara. Vid den som sänt er med Sanningen, jag önskar mig inget annat namn efter denna dag.’

Jag återvände hem för att introducera islam för min fru, mina barn och de andra i mitt hushåll. Alla i mitt hushåll accepterade islam, till och med min faster Khalidah som var en äldre dam. Jag rådde dem att inte avslöja sin nya religion för den övriga befolkningen förrän jag givit dem tillåtelse, vilket de samtyckte till.

Jag återvände till Profeten och sa, ’Åh Allahs Sändebud! Judarna är ett folk som (dras till) skvaller och lögner. Jag skulle vilja att ni bjuder in de berömda bland dem till ett möte med er. (Under mötet) låter du dem inte se mig genom att hålla mig gömd i ett av era rum. Fråga dem om min position bland dem innan de blir underrättade om min underkastelse till islam. Därefter bjuder du in dem till islam. Om de får veta att jag blivit muslim kommer de förneka mig och anklaga mig för allt möjligt och förtala mig.'

Profeten gömde mig i ett av hans rum medan han bjöd in de berömda judarna för ett möte. Han introducerade islam för dem varefter han uppmanade dem att acceptera sanningen, därefter frågade han, ’Vilken position håller Husayn ibn Salam bland er?’
’Han är vår sayyid (ledare), son till vår sayyid. Han är vår rabbi och vår alim (lärde), son till vår rabbi och lärde.’
’Om ni skulle få reda på att han underkastat sig islam skulle även ni underkasta er islam?’ frågade Profeten.
’Må Gud förbjuda det! Han skulle aldrig acceptera islam. Må Gud skydda honom från att acceptera islam,’ svarade dem (skräckslagna).
Jag kom ut bland dem och proklamerade, ’Åh sammankomst av judar! Var medvetna om Gud och acceptera det Muhammed har kommit med. Vid Gud, ni vet med säkerhet att han är Allahs Sändebud och ni kan läsa om hans förutsägelse, hans namn och karaktär i er bok Torah. Jag bekänner att han är Allahs Sändebud, jag tror på honom och tror att han är sann. Jag erkänner honom.’
’Du är en lögnare,’ skrek de. ’Vid Gud, du är ondskefull och okunnig, son till den ondskefulla och okunniga.” De fortsatte spy ut alla tänkbara smädelser över mig…”

Det här var Profetens första erfarenhet av judarna.
’Abdullah ibn Salam fortsatte söka kunskap om islam med stor törst. Hängivet spenderade han mycket tid till att läsa Koranen och studera dess vackra och enastående verser. Med stor tillgivenhet var han alltid i närheten till Profeten. Den största delen av tillvaron spenderade han i Moskén i dyrkan och för att studera och lära ut. Han blev känd för sina rörande och effektiva studiecirklar med de andra kompanjonerna när de regelbundet träffades i Profetens moské. Han var känd bland de andra följeslagarna som mannen från Paradiset. Vilket var resultatet av hans beslutsamhet att hålla fast vid Profetens råd att hålla ett stadigt grepp om ”the most trustworthy handhols” vilket är tro på och total underkastelse till Gud.
Sa’d bin Abi Waqqas sa; ’Jag har aldrig hört Profeten nämna någon som fortfarande går på jorden som en av Paradisets folk förutom ’Abdullah bin Salam.’ Följande vers uppenbarades angående honom:

”…Ett vittne bland Israels barn vittnade ju att en [som är] honom lik [skall komma] och [vittnet] trodde [på detta], men ni i ert högmod [avvisar det]! Gud vägleder sannerligen inte dem som gör orätt!" (46:10)

Profeten träder in i Medina

Bild av Medina från 1907.

På fredag morgon skickade Profeten efter sina morbröder från Bani Najjar. De skulle eskortera honom och Abo Bakr in till Medina. Han stannade till i en dal som tillhörde Banu Salim och tillsammans med hundra andra muslimer bad de fredagsbönen. Folket i Medina skyndade sig ut för att möta Profeten.

Stadens ledare samlades runt hans kamel och genom att ta kamelens tyglar försökte de få honom att stanna hos någon av dem. Allahs Sändebud svarade dock artigt, ’Min kamel får order från Allah. Där den stannar blir min hemvist’. Han lät den vandra runt i staden med långa tyglar. Första gången hon knäböjde var vid den plats Profetens moské byggdes (Masjid Al-Nabawi). Han steg inte av kamelen. Platsen tillhörde två föräldralösa pojkar Suhail och Sahl. Profeten sa; ”Denna plats kommer om Allah vill bli vårt tillhåll”. Varefter han kallade på de två pojkarna och bad dem bestämma ett pris på marken så att han kunde bygga en moské. De två pojkarna svarade; ”Nej, vi vill ge den som en gåva till dig, Åh Allahs sändebud”. Profeten vägrade ta emot denna gåva, istället köpte han marken från dem.

Kamelen reste sig och gick tillbaks till kvarteret som tillhörde Profetens morbröder, Bani Najjar, där knäböjde kamelen igen. Många människor tävlade om att få ge honom husrum, men det var Abo Ajjob Ansari som skyndade sig fram emot den nobla gästen, lyfte av sadeln från kamelen och tog den till sitt hem. Profeten sa humoristiskt: ”En man måste följa sin sadel.”.

Asad tog tränset och blev tillåten att ta hand om kamelen. Ledarna för ansar försökte överträffa varandra i att välkomna Profeten. Varje natt fick han minst tre eller fyra brickor med mat. Alla var dem måna om att Profeten skulle känna sig som hemma bland sina följeslagare.

Anas bin Malik har berättat om händelsen; ’Allahs Sändebud kom till Medina och stannade i dess norra delar i fjorton nätter med en stam som kallas Banu ’Amr bin ’Auf. Därefter sände han efter ledarna av Banu Najjar, de kom med svärden hängandes runt deras halsar.’ Sedan sa han, ’Det är som att jag kan se Allahs Sändebud på hans riddjur med Abo Bakr bakom honom medan Banu Najjars ledare omringade honom ända tills han nådde fram till Abo Ayyobs distrikt. Allahs Sändebud utförde bönen när bönetiden gått in, och han bad bland fåren och getterna. Därefter beordrade han att en moské skulle byggas och han skickade efter ledarna från Banu Najjar och de kom. Profeten sa åt dem, ”Åh Banu Najjar, sälj mig den här marken som tillhör er.” De svarade, ”Nej, vid Allah, vi kommer inte kräva dess pris endast belöningen från vår Herre.” Jag sa, ”På denna mark fanns träd, månggudsdyrkarnas gravar och ruiner. Allahs Sändebud beordrade att träden skulle huggas ner, gravarna grävas ut, och ruinerna jämnas med marken. Träden placerades i rader i riktning mot Qiblah och stenarna placerades på båda sidor om dörren och medan Moskén byggdes sjöng dem (kompanjonerna) rajaz verser tillsammans med Allahs Sändebud, ”Åh Allah det finns inget gott förutom det i Nästa Liv, så hjälp Ansar och Muhajirin.”’

Gammalt foto av Medina (Mirza & Sons c. 1907)

Profetens familj i Mecka

 

Profetens kusin, Ali ibn Abi Talib, stannade kvar i Mecka tre dagar efter det att Profeten lämnat staden. Under denna period tog han hand om de ärenden som Profeten lämnat honom med. Därefter gav han sig av till fots för att möta Profeten i Qubá.

Sex månader efter att Profeten slagit sig till ro i Medina skickade han Zayd bin Haritha och Abu Rafí till Mecka. De kom tillbaks med Profetens familj; Fatimah, Umm Kuthom, Sawdah, Umm Ayman och Osama bin Zayd. Abo Bakrs son Abdullah, reste med dem för att hämta Abo Bakrs familj, Umm Roman, Aisha och Asmaá.

Giftermål med Aisha

Genomförandet av giftermålet med Aisha skedde under det andra året i Medina, när hon var nio år. Hon var den enda av hans fruar som var oskuld. 

Detta giftermål har utsatts för många påhopp därför vill vi klargöra några av de anledningar och omständigheter vad gäller giftermålet mellan vår ädla Profet Muhammed och de troendes moder, Aisha. 

Två gånger drömde Profeten att han gifte sig med Aisha. I Sahih Bukhari står det att Profeten sa till Aisha: ’Två gånger visades du för mig i drömmen. Jag såg dig omsluten av ett sidentyg och det sades till mig, ’Detta är din fru.’ Jag blottade henne och fick se att det var du, jag sa, ’Om detta är från Allah så kommer det att ske.’

 

Trots Aishas ringa ålder så var hon väldigt klok och intelligent. Kanske hade Profeten lagt märke till detta, denna intelligens kunde spela en viktig roll för islam och muslimerna. Framtiden skulle visa att Aisha kom att spela en stor roll i återberättandet av ahadith och hon blev en av de mest kunniga i det muslimska samhället.

Profetens kärlek till hennes far, Abo Bakr, som är den bästa människan efter Profeterna. Det är värt att nämna att när Profeten gick till Abo Bakr för att fråga om hans dotter så blev han mycket chockad, han sa; ”Hur kan du gifta dig med min dotter när vi är bröder.” Vi bör uppmärksamma här att Abo Bakr inte sa; ”Hon är för ung,” giftermål vid hennes ålder var vanligt under denna tid i historien. Profeten förklarade för honom att deras brödraskap endast var religiös och var inte byggd på blodsband. Så ännu en gammal sed, som inte hade stöd i islam försvann.

Vad gäller hennes ålder så bör det noteras att Profeten växte upp i ett land med varmt klimat, arabiska halvön, vanligtvis kommer man då in i puberteten tidigare vilket leder till tidiga giftermål. Det ska även noteras att hon var den enda av hans fruar som var oskuld, alla hans andra fruar hade varit gifta tidigare. Dessa fakta bör få slut på ryktena om att Profeten endast följde hans lustar, om detta var sant skulle han endast gifta sig med de vackraste, de yngsta och endast oskulder. 

Dessa påhopp på vår ädla Profet av de otrogna och andra är ett bevis för deras oförmåga att hitta fel i Allahs religion och islams lagar, istället försöker de kritisera islam i frågor som inte förknippas med shariah.

Bland Profetens fruar hittar vi unga och gamla, döttrar till hans ärkefiender och hans närmaste vänners döttrar. De utmärkte sig alla på olika sätt. En av fruarna spenderade sin tid med att uppfostra föräldralösa barn, en annan utmärkte sig genom att fasta och be mycket nattbön. Profetens fruar representerade alla olika sorters människor genom vilka Profeten kunde sätta ett exempel på hur man uppför sig på bästa sätt med olika personligheter och familjeförhållanden. Mer om Aisha finns att läsa här.

Suhayb Rumi

Som liten pojke blev Suhayb bortrövad av soldater från det Bysantinska riket under en picknick med sin mor. I tjugo år blev han kvar i deras händer som slav.

Han fick god insikt i det Bysatiska riket med dess korruption och orättvisor. Han lärde sig tala det grekiska språket att hans arabiska föll nästan i glömska. Dock glömde han aldrig att han var en av öknens söner. Drömmen att en dag bli fri för att återvända till sitt folk var ständigt i hans tankar. Han såldes från den ena ägaren till den andre för att slutligen bli köpt av Abdullah ibn Judan, en aristokrat i Mecka som frigav honom. Han blev kallad Suhayb Rumi för hans annorlunda dialekt och ljusa hår. Med engagemang i handel växte hans rikedomar tills han blev väldigt rik. När han återvände från en av sina resor fick han höra att Muhammed ibn Abdullah kallade till dyrkan av En Gud, uppmuntrande folket till det goda och förbjöd dåliga handlingar. När han frågade vart man kunde få träffa Muhammed fick han svaret, ’(Han stannar) i Arqams hus. Var försiktig så att inte Quraish får syn på dig. Om de får syn på dig kommer de att göra de värsta tänkbara saker med dig. Du är en främling bland oss och det finns ingen familj (stam) som skyddar dig, eller klan som hjälper dig’.

Med största försiktighet gick han iväg till Arqams hus. Vid dörren mötte han Ammar ibn Yasir, den unga sonen till en yemenitisk man han kände. Han tvekade ett ögonblick varefter han gick fram till honom och sa, "Vad gör du här, Ammar”? frågade Suhayb. 

"Vad gör du här egentligen?" frågade Ammar.

"Jag vill gå till den här mannen och höra direkt från honom vad han har att säga,” svarade Suahyb.

"Det ville jag också."

"Låt oss då gå in tillsammans med Allahs välsignelser," avslutade Suhayb.

De båda männen steg in och lyssnade till det Allahs Sändebud sa. Deras hjärtan fylldes av tro. Vid samma möte underkastade de sig till islam och gjorde shahadah. Resten av dagen spenderade de i profetens närvaro.

När de otrogna fick reda på Suhaybs accepterande av sanningen började de trakassera och förfölja honom. Precis som många andra muslimer utstod han de otrognas trakasserier.

När Profeten tillät hans följeslagare att emigrera till Medina, beslöt sig Suhayb att slå följe med Profeten och Abo Bakr. Quraish lade dock käpparna i hjulet för honom, dem lät vakter sitta vid hans hem för att förhindra honom från att lämna dem, och samtidigt ta med sig hans rikedomar. Efter att Profeten och Abo Bakr gett sig av väntade Suhayb tålmodigt på rätt tillfälle att smita. Hans vakter vakade honom dock ständigt. Så en kall natt låtsades Suhayb att han hade fått magproblem, om och om igen gick han ut för att låtsas utföra sina behov. Vakterna skojade med varandra, "Oroa dig inte, Laat och Uzza håller honom upptagen med magen”.

Vakterna slappnade av och sömnen föll över dem båda. Suhayb smet ut, beväpnade sig, tränsade en häst och styrde stegen mot Medina.

När vakterna vaknade insåg de sitt misstag och skyndade att sadla hästarna varefter de gav sig av. När Suhayb såg ryttarna klättrade han upp på en kulle och med pilbågen i högsta hugg ropade han ut, ’Quraish män! Ni känner till, vid Allah, att jag är en av de bästa bågskyttarna och jag missar aldrig. Vid Allah, om ni kommer nära mig, kommer jag med varje pil jag har döda er en efter en. Därefter ska jag hugga er med mitt svärd.’ En talesman från Quraish svarade honom, ’Vid Allah, vi kommer inte att låta dig fly från oss med livet och pengarna i behåll. Du kom till Mecka fattig och svag och nu har tjänat det du tjänat…’

Suhayb avbröt honom och sa, ’Vad säger ni om jag ger er min rikedom? Kommer ni då att låta mig ge mig av?’ De gick med på det. Suhayb berättade för dem vart i hans hus pengarna låg gömda varefter de lät honom gå.

Han skyndade sig iväg till Medina. Glädjen att få återse Profeten och äntligen få dyrka Allah i lugn och ro gjorde honom upprymd. Så fort han blev trött under resans gång tänkte han på mötet med Allahs Sändebud vilket stärkte honom och hans beslutsamhet. När han nådde Quba, där Profeten stannat till efter hans hijrah, såg Profeten honom komma. Med glädje mötte han Suhayb och med ett leende på läpparna sa han, ’Abo Yahya! Den här uppgörelsen är kronad med framgång!’

Suhayb sa, "Vid Allah, ingen har kommit hit före mig, åh Allahs Sändebud, bara Jibril kan ha berättat det här för dig."

Suhaybs byte lönade sig verkligen, Allah uppenbarade;

"Det finns också den människa som är beredd att offra sig själv för att vinna Guds välbehag. - Gud ömmar för Sina tjänare." [Surah al-Baqarah, 2:2O7]

Vad är guld och vad är pengar och vad är hela världen värt så länge tron finns kvar i hjärtat!

Muslimerna i Mecka

Det var inte alla muslimer i Mecka som kunde emigrera. Meckaborna gladdes åt de svaga muslimernas sårbarhet och torterade dem mer än tidigare i hopp om att få dem ge upp deras tro på En Gud. Waleed bin Waleed, Ayash bin Abi Rabai’a och Hisham bin Aas var bara några av de muslimer som blev kvar. Profeten brukade be för dem och be mot de otrogna som höll dem kvar. Muslimerna visade sig tålmodiga och räddades slutligen av deras trosbröder var efter de fördes till Medina.