Quraish försöker övertala Abo Talib

Quraish insåg nu att det var endast i Mecka som de kunde rå på muslimerna. I deras ondska kom de fram till att den enda utväg att stoppa islam och Profetens kallelse till dyrkan av endast Allah, var att döda honom. Abo Talib kände till det hat Quraish hyste, ett hat som bara växt sig starkare under åren. Han visste också hur långt Quraish kunde gå för att stoppa honom, därför kallade han Profeten Muhammed till sig och bad honom att överge sitt kall, men den senare svarade lugnt; ’Käre farbror, döm mig inte efter min ensamhet. Sanningen skall inte vara utan stöd länge. Hela Arabien och ännu längre skall en dag omfatta dess sak.’ Efter det stod Abo Talibs skydd orubbligt kvar.

Abo Talib stod i vägen för Quraishs planer. Ännu en gång gick de till Abo Talib för att få honom att övertala hans brorson att sluta med hans kall. De försökte pressa Abo Talib med att även han skulle inkluderas i fiendeskapet. Abo Talib skickade efter Muhammed och sa till honom, ”Skona mig och dig och lägg inte på mig en börda tyngre än jag kan bära”. Profeten uppfattade orden som att Abo Talib skulle sluta stödja och skydda honom, så han sa, "Åh farbror, om de så lade solen i min högra hand och månen i min vänstra, för att tvinga mig att avsäga mig mitt arbete, säkerligen skulle jag vägra tills Allah gjort sin sak uppenbar, eller så skulle jag dö försökandes”.
Abo Talib kallade Profeten som ställt sig upp för att gå, han sa, ”Gå och kalla till det du vill för vid Allah jag kommer aldrig att överge dig.”

Profeten fortsatte sitt kall vilket fick Quraish att förstå vilken ställning Abo Talib valt att ta. Några från Quraish gick för att tala med honom ännu en gång, med dem fanns en ung man, ‘Amarah bin Al-Waleed bin Al-Mugheerah. ”Åh Abo Talib! Vi har tagit med oss en klok pojke som är i sina bästa år, för att utnyttja hans intelligens och styrka kan du ta honom som din son istället för din brorson, vilken har slutat bry sig om din religion, skapat social oenighet, hittat fel i ditt sett att leva, om vi dödar honom blir du kvitt hans ändlösa problem; endast man mot man.” Abo Talib svarade, ”Vilken orättvis överenskommelse. Ni ger mig er son att uppfostra och jag ger er min son att döda! Vid Allah det här är något otroligt!”

Mut‘im bin ‘Adi, en i gruppen avbröt honom, han påstod att Quraish erbjudit en rättvis överenskommelse eftersom, ’de ville endast göra dig fri från en källa till ondskefulla problem, men som jag ser det så har du bestämt dig för att neka deras tjänster’. Självklart nekade Abo Talib alla deras erbjudanden och han utmanade dem att göra vad de ville. När exakt dessa möten med Abo Talib skedde är osäkert men troligen har det skett under det sjätte året av Profetskap.

Quraish trakasserier mot Profeten trappas upp

Efter att alla övertalningsförsök och konspirationer mot Profeten misslyckats började Quraish förfölja och tortera muslimerna på ett obarmhärtigt vis. Planerna att en gång för alla göra sig kvitt Profeten genom att döda honom började även ta form, deras angrepp blev grövre och grövre.

‘Utaibah bin Abi Lahab tilltalade Profeten en dag på ett trotsigt och fräckt sätt, ”Jag tror inte på, ”By the star when it goes down.” [53:1] eller på, ”Then he (Jibril) approached and came closer.” [53:8]. Med andra ord, ”Jag tror inte på något av det som står i Koranen”. Därefter började han behandla Profeten på ett nedlåtande sätt, han började bruka våld mot honom, rev sönder hans tröja och försökte spotta på Profetens ansikte, men han missade. Koranverserna som tillåter muslimer att försvara sig hade inte uppenbarats än så det enda Profeten kunde göra var att vända sig till Allah, han bad att Allahs vrede skulle vila på ’Utaibah: ”Åh Allah, sänd en av Dina hundar på honom.” Allah lyssnar till den som uppriktigt ber Honom och Profetens bön besvarades.
’Utaibah åkte iväg på handelsresa till Syrien med några andra från Quraish. De slog läger i Zarqa. När ’Utaibah hörde ett lejon närma sig kom han genast att tänka på den bön Profeten gjort mot honom och han sa, ”Ve min broder! Det där lejonet kommer att sluka mig precis så som Muhammed bett om. Han tar död på mig i Syrien medan han själv är i Mecka.” De andra i resesällskapet lätt Útaibah sova närmast elden gömd under deras packning. Men på natten när de alla sov smög Allahs soldat, lejonet, förbi dem alla fram till Útaibah och krossade hans huvud, trots att han mitt bland folket.

Profetens och islams ärkefiende, Abo Jahl, sa till sina vänner, ’Åh Quraish folk! Det verkar som att Muhammed fortsätter att finna fel i vår religion, vanhedra våra förfäder, vanhedra vårt sätt att leva och missbruka våra gudar. Jag vittnar framför våra gudar att jag kommer att släppa en tung sten på Muhammeds huvud medan han faller ned i bön, på så sätt är vi kvitt honom en gång för alla. Jag fruktar inte det hans släkt, Banu Ábd Munaf, kan göra.’ Hans vänner tyckte om planen och uppmuntrade honom att fullfölja den.
Nästa morgon väntade Abo Jahl på att Allahs Sändebud skulle komma för att utföra bön. De andra från Quraish väntade på nyheter i samlingslokalerna. När Profeten nedföll i bön gick Abo Jahl fram för att genomföra sin ondskefulla ide, men knappt hade han börjat närma sig förrän han drog sig tillbaks, helt vit i ansiktet. Skälvande med sina händer spända tappade han stenen. Folket som tittat på skyndade sig fram och frågade vad som hänt. Han svarade, ” När jag närmade mig blev jag stoppad av en annorlunda hankamel med skrämmande hörntänder, han åt nästan upp mig.” Ibn Ishaq sa att Profeten kommenterade händelsen så här, ”Det var Jibril och om Abo Jahl hade kommit närmare skulle han dödat honom.”

Fastän dem sett hur Allah skyddade Hans Sändebud fortsatte de ondskefulla bland Quraish sina trakasserier gentemot Profeten. Viljan att döda honom fanns kvar i deras stängda hjärtan. Så en dag när några från Quraish stod vid al-Hijr platsen och klagade över att de haft för mycket tålamod med Profeten, kom han för att göra tawaaf runt Kabah. De började håna honom och yttra sarkastiska kommentarer. Efter att ha varit tyst ett tag stannade Profeten och tilltalade de otrogna, ’Åh Quraish folk! Lyssna, jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, en dag kommer ni att bli slaktade i småbitar.’ Ordet slakt gjorde dem förskräckta och de ändrade genast attityd, utav rädsla och till och med utav fruktan försökte de att lugna hans ilska, ’Låt Abol Qasim (Profetens smeknamn) vara ifred för han har aldrig varit dåraktig.’ De otroende trodde att bönen vid Kabah alltid slog in.

Trots det accepterade två inflytelserika medborgare islam, Hamzah bin ‘Abdul-Muttalib och Omar bin Al-Khattab.

Abo Hamza konverterar

I Dhul Hijjah det sjätte året av profetskap, i en tid av svåra trakasserier från de otrogna ljusnade det för de förtryckta, en av Quraish starkaste och mest inflytelserikaste män konverterade, Hamza bin Ábdul-Muttalib. Han var välkänd för sitt mod, ridderskap och förkärlek för jakt.

Efter att Profeten fått uppenbarelsen och börjat kalla folket till den Rätta Vägen, hade Hamzah varken varit för eller emot denna nya tro. Han observerade det som sades och gjordes, utan att blanda sig i.
Hamzah var släkt med Profeten på tre olika sätt, vilket gjorde Muhammed till en av de närmaste till Hamzahs hjärta. Hamza var Profetens farbror och eftersom Thuwaybah, Abo Lahabs slavinna, hade ammat dem båda var de ambröder. Utöver det så var Hamzahs mor kusin med Profetens mor, på så sätt var de släkt med varandra både på far och mors sida. Hamzah var två år äldre än Profeten.

En dag när Profeten satt på Safakullen kom Abo Jahl förbi och förödmjukade honom och den tro Muhammed förespråkade. Profeten satt alldeles tyst. Abo Jahl gick vidare helt okontrollerat, han tog upp en sten som han kastade iväg mot Profeten. Stenen träffade vår ädla Profets huvud vilket fick blodet att rinna till.
Hamzah hade precis kommit tillbaks från jakt och med pilbågen hängande över axeln fick han höra från en slavflicka vad som hänt hans brorson. Han gick iväg till Kabah där han såg Abo Jahl sittandes bland några andra från Quraish. Han sprang fram till honom och slog honom hårt i huvudet med pilbågen och sa, ”Hur kan du förolämpa Muhammed medan jag följer hans religion och säger det han säger?!” Bani Makhzum och Bani Hashim skyndade sig för att hjälpa Abo Jahl, men han lugnade dem genom att säga, ”Låt Abo ’Ummarah vara ifred, Vid Allah jag smädade hans brorson skamligt.”

Hamzah gick iväg och lämnade ilskan bakom sig. Han hade yttrat orden utav stolthet, han kunde inte tolerera att någon vanhedrar någon i hans släkt så där.
Väl hemma börjar han fundera på de ord han yttrat för att försvara hans brorson Muhammed. Han gick iväg till Kabah och börjar göra tawaf, samtidigt som han bad Allah att vägleda honom till sanningen. Innan han avslutat sin tawaf hade hans hjärta fyllts utav kärlek för islam. Det första han gjorde var att gå till Profeten för att berätta för honom den goda nyheten. Profeten bad till Allah att Hamzahs tro skulle vara stadig för evigt. Efter Hamzahs accepterande av sanningen tvingades Quraish att sluta skada Profeten på samma sätt de gjort tidigare.

Omar ibn Khattab konverterar

Omar blev muslim sex år efter Muhammeds profetskap. Omar var då runt tjugosex år gammal. Muslimernas antal var ännu inte stort.

Det finns berättat att Profeten gjorde en du’aa’ innan Omar blev muslim. Denna löd: ”Åh Allah, stärk Islam med den som Du älskar mest av dessa två män: Omar ibn al-Khattab eller Abo Jahl ibn Hisham.” Och: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab speciellt.” Anas, en av Profetens kompanjoner, berättade att tre dagar efter att Hamzah konverterat till islam gick Omar ut med ett svärd i högsta hugg. En man från Bani Zuhrah mötte honom och frågade:

”Vart skall du gå, Omar?” Omar svarade: ”Jag vill döda Muhammed.” Mannen sa: ”Hur skall du klara dig undan från Bani Hashim och Bani Zuhrah (två stammar som skyddade Profeten) efter att du har dödat honom?” Omar sa: ”Jag kan bara tro att du har konverterat.” Han sa: ”Ska jag berätta något häpnadsväckande? Din svåger och din syster har blivit muslimer och övergett din religion.”

Omar gick hem till sin syster. Hon hade besök av en man vid namn Khabbab. Dem satt och reciterade Surah Ta-Ha. När Khabbab hörde att Omar närmade sig gick han och gömde sig. Omar steg in och sa: ”Vad var det för mumlande jag hörde?” De svarade: ”Ingenting, vi pratade bara lite.” Omar frågade: ”Kanske har ni konverterat?” Omars svåger svarade honom: ”Omar, tänk om sanningen inte finns i din religion!” Omar vände sig mot honom och slog till honom hårt. Omars syster knuffade bort Omar från sin man, men då slog Omar till även henne så att hon började blöda. Systern sa argt: ”Tänk om sanningen inte finns i din religion? Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.”

Omar var en av få som kunde läsa, så han sa, ”Ge mig det som ni läste så att jag får läsa det.” Hans syster svarade honom: ”Du är smutsig, och ingen läser det utan att vara ren, så rena dig, gör wudoo’.” Omar ställde sig och gjorde wudoo´ varefter han tog skriften och läste ur Surah Ta-ha tills han kom fram till ayah fjorton:

”Jag är Allah! Ingen gudom finns utom Jag. Dyrka Mig därför och förrätta bönen för att minnas Mig!”


När Omar hade läst färdigt sa han: ”Visa mig vägen till Muhammed.” Orden fick Khabbab att komma fram från sitt gömställe och han sa: ”Var glad, Omar! För jag hoppas att du är svaret på den du´a som Profeten gjorde på torsdagsnatten: ”Åh Allah, stärk Islam med Omar ibn al-Khattab eller Ámr ibn Hisham.”

Omar gick mot Arqams hus där Profeten befann sig. Vid dörren stod Hamzah, Talha och några andra Profetens kompanjoner. Hamzah sa: ”Detta är Omar. Om Allah vill gott för honom kommer han att bli muslim, men om Allah vill annat kommer det inte bli lätt att döda honom.” Profeten var inomhus och fick uppenbarelser. Han kom ut då Omar kom och sa till honom: ”Du kommer inte att ge upp, Omar, förrän Allah besöker dig med vanheder och straff, såsom han besökte Walid ibn Mughirah!” Omar svarade: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gud värd dyrkan utom Allah och att Muhammed är Hans slav och Budbärare.” Efter det ropade muslimerna ”Allahu Akbar! ”så högt att det hördes i hela Mecka.

Muslimerna hade länge blivit förtryckta och trakasserade. När Omar omfamnade islam ville han genomgå samma svårigheter som hans bröder och systrar fått genomlida. Omar berättar, ”När jag omfamnade islam kom jag att tänka på Profetens ärkefiende, Abo Jahl. Så jag gick till min farbror, Abo Jahls hem och knackade på hans dörr. När han kom ut till mig berättade jag för honom att jag konverterat till islam. Han tog avstånd från mitt beslut varpå han slängde igen dörren framför mitt ansikte.” Det här var ingenting så jag gick vidare till en annan av Quraish ledare. Jag kallade ut honom och han kom. Jag sa samma sak till honom som jag sagt till min farbror, han besvarade mig på samma sätt, varpå han stängde dörren i mitt ansikte. Jag sa, ”Det här är ingenting, muslimerna blir slagna men jag blir inte slagen.”

En man sa till mig, ”Vill du att folket ska känna till ditt accepterande av islam?” Jag sa, ”Ja.” Han sa, ”När folket har samlats vid al-hijr gå till den och den, en man som aldrig kan hålla en hemlighet, och säg till honom, bara er i mellan, ’Jag har konverterat, ’ för det är sällan han håller en hemlighet.”
När jag kom fram var folket redan samlade vid al-hijr. Jag sa så att endast jag och han kunde höra, ”Jag har konverterat.” Han sa, ”Är det sant?” ”Ja”, svarade jag. Han skrek ut så högt han kunde, ”Ibn al-Khattab har konverterat.”

Männen sprang fram till mig, jag började slå dem och dem slog mig medan folket samlades omkring oss. Min morbror frågade när han fick syn på folksamlingen, ”Vad är det där för samling?” Någon sa, ”Omar har konverterat.” Han ställde sig upp på al-hijr och visade handflatan av handen, ”Jag hjälper min systers son.” Dem skingrades bort från mig. Jag ville inte att muslimerna skulle utstå slag om inte även jag fick utstå detsamma, så jag sa, ”Det som hänt mig är ingenting.” Jag gick iväg till min morbror och sa, ”Din hjälp är inte accepterad”, därefter fortsatte jag att slå och bli slagen tills Allah stärkte islam.

Omars accepterande av sanningen ledde till mycket tumult i Mecka. En del kallade honom till och med för avfälling, trots att han aldrig tvekat i tron, tvärtom han stod fast vid sitt val även i de svåra stunderna. En stor grupp från Quraish var på väg mot hans hus med avsikt att döda honom. ‘Abdullah bin Omar berättade: Omar var rädd i sitt hem när Al-‘As bin Wa’il As-Sahmy Abo ‘Amr kom. Han bar en utsmyckad mantel och en tröja med sidensömmar. Han tillhörde stamen Bani Sahm, vilka vi hade förbund med under tiden innan islam. Al-‘As sa till Omar: ”Vad är det med dig?” Han sa, ”Ditt folk säger att de ska döda mig om jag blir muslim.” Al-’As svarade, ”Ingen ska skada dig efter att jag har gett dig mitt skydd.” Så Al-`As gick ut och mötte folket som strömmade fram genom dalen. Han sa: ”Vart är ni på väg?” De svarade: ”Vi vill åt Al-Khattabs son som har omfamnat islam.” Al-`As sa: ”Det finns ingen chans att någon rör honom.” Så folket drog sig tillbaka.

På många olika sätt ändrades muslimernas situation drastiskt efter att Omar accepterat sanningen. Ibn Al-’Abbas frågade Omar hur han fått titeln Al-Farouque (den som skiljer sant från falskt), han svarade, ”Efter att jag omfamnat islam frågade jag Profeten, ’Är det inte vi som är på den Rätta Vägen här och i Nästa Liv?’ Profeten svarade mig, ’Självklart! Jag svär vid Allah i vars Hand min själ ligger, att du har rätt i denna värld och i Nästa.’ Därför frågade jag Profeten, ’Varför måste vi då hålla vår verksamhet hemlig (islam), Jag svär vid Allah som skickat dig med sanningen att vi ska sluta dölja vår tro, istället ska vi tillkännage denna nobla sanning öppet.’ Därefter gick vi ut i två olika grupper, ena gruppen leddes av Hamzah och den andre av mig. Mitt på dagen styrde vi våra steg mot den Heliga Moskén så att de otrogna från Quraish kunde se oss, deras ansikten bleknade och de blev otroligt nedstämda och förargade. Det var då som Profeten gav mig smeknamnet Al-Farouqoue.”

Omars konvertering var en stor seger för islam. Muslimerna som tidigare dolt deras dyrkan kunde nu gå ut och dyrka Allah i den Heliga Moskén.

Suhaib bin Sinan sa att det inte var förrän efter Omars accepterande av islam som vi avslöjade vårat Kall, vi samlades och gick runt Kabah i den Heliga Moskén, fritt. Vi vågade stå upp för våra rättigheter och kunde till och med hämnas för en del av den orättvisa vi utsatts för.

De icke-troende förstod att det inte hjälpte att tortera eller göra illa muslimerna. De försökte istället att muta Profeten Muhammed, de lovade honom vad som helst bara han förblev tyst.