Befolkningen i Medina

Befolkningen i Medina bestod av två arabiska stammar, Aws och Khazraj. Dessa var polyteister. I staden bodde även olika judiska församlingar. Dessa grupper hatade varandra vilket resulterat i många krig dem emellan.

Judarnas väg till Medina finner vi i historien. De kristna i Sham, den dominanta kyrkan i det Romerska Riket, avskydde judarna. De ansåg att judarna låg bakom tortyren och korsfästningen av deras Profet. För att ge igen brukade de anfalla Yathrib för att döda den judiska befolkning. När de inte lyckades med uppdraget bad de om assistans från Aws och Khazraj. Detta samarbete resulterade i att många judar dog och deras välde och statsmakt kom att försvagas i staden. Aws och Khazraj position i sammhället blev större än den de fått genom handeln.

Historien berättar även om ännu ett försök att tillintetgöra den judiska makten i staden för att utöka deras egna tillgångar och inflytande, vilket de lyckades med. De judar som överlevde hatade Aws och Khazraj. Fiendskapet dem emellan var djupt inrotad i deras hjärtan. Judarna insåg dock snabbt att de varken hade styrkan eller antalet till att kriga, och krig skulle endast leda till deras egen undergång. Istället ändrade de taktik, de försökte att splittra Aws och Khazraj och få dem att kriga mot varandra. Det dröjde inte länge förrän de två stammarna krigade mot varandra. Judarna kunde nu säkra sin egen position, utöka sin egen handel och rikedomar och återigen etablera det herravälde, egendom och prestige som de en gång åtnjutit. 

Judarnas tro baserades på monoteism därför brukade de rätta stadens övriga invånare som dyrkade avgudar vid sidan om Allah. De hotade befolkningen med förutsägelsen om en profet som snart var att vänta bland araberna, denne skulle krossa dem och förena sig med judarna. Det fanns två anledningar till att judarna inte lyckats få araberna att följa deras tro;

Den första anledningen var det oavbrutna fiendskap som rådde kristna och judar emellan som inte tillät judarna att hoppas på politiskt herravälde i Yathrib. De insåg att det endast var via handeln som de kunde nå deras högsta önskemål.

Den andra anledningen var att judarna ansåg sig vara guds utvalda folk och de protesterade om något annat folk försökte dela denna omtyckta position. Av den anledningen spred de inte sin tro, de vill endast att deras eget folk, israels barn, skulle inkluderas. Eftersom al-Aws och al-Khazraj levde sida vid sida med judarna fick de större kännedom om det monoteistiska budskapet.

Genom de andliga och religiösa diskussionerna var de bättre förberedda än andra stammar att ta emot budskapet om Profeten Muhammed. Beviset för den förberedelsen är det faktum att inga araber besvarade Muhammeds spirituella kall med samma förståelse och entusiasm som Yathribs invånare.

Slaget Bu’ath

Aws slogs mot Khazraj i slaget av Bu’ath vari de båda grupperna gav utlopp för deras fiendskap och fientlighet. Så pass var deras hat mot varandra att om någon av grupperna fick övertaget skulle de förinta den andra för att äntligen få slut på problemet. Abu Usayd var inte bara befälhavare över Aws utan även den som spirade upp hatet och beslutsamheten bland dem. I början av kriget låg Aws under så pass att de flydde för deras liv in i öknen. Khazraj anklagade dem för att vara fega och de reciterade poesi om deras omanlighet och feghet. När Abu Usayd hörde deras ord stack han sig själv med sitt spjut i benet varefter han ramlade ner från hästen och skrek, ”Ve! Ve! Vid Allah jag kommer inte att lämna den här platsen förrän de dödar mig. Om ni, mitt folk, vill överge mig så fortsätt att springa iväg.” Aws sporrades av deras ledares uppoffring och de återvände till krigsfältet med sådan entusiasm och beslutsamhet att de tillfogade stora förluster för Khazraj. Fienden började backa och Aws fick övertaget, de började bränna ner deras hus och trädgårdar tills de stoppades av Sa’d ibn Mu’adh al-Ashhali. Abu Usayds avsikt var att utplåna Khazraj stammen helt, hus efter hus, träd efter träd, person efter person, tills ingen av dem fanns kvar vid livet. Abu Qays ibn Aslat stoppade honom och bad att han skulle låta Khazraj leva, ”De är dina religionsfränder, det skulle fortfarande gynna dig att låta dem leva. Dem är bättre grannar åt dig än rävarna och vilddjuren i öknen.”

Det skulle inte dröja många år till förrän Allah visade en utväg för Hans Sändebud Muhammad, i riktning mot Yathrib eller Medina som staden kom att kallas. Profetens relation till staden var inte bara genom handel utan han hade även släkt i stande. Stammen Banu Najjar, i Yathrib, var ättlingar till ’Abdul Muttalib. Hans far och mor var begravna i närheten till staden. Det var ingen överraskning för Profeten att tecken på seger kom från samma riktning som Aqsa Moskén i Jerusalem. Omständigheterna som förberedde denna stad för ankomsten av en Profet och därmed islams seger och spridning över hela världen var ingen tillfä

llighet.

Det finns berättat i Saheeh Bukhari att Aisha sa, ”Dagen vid Bu’ath slaget, (dagen då Aws och Khazraj krigade) Allah lät det ske till Hans Profets fördel. När Allahs Sändebud nådde (Medina), hade Medinas stammar redan splittrats och ledarna hade dött eller sårats. Allah lät detta slag ta plats till Hans Profets fördel, så att de (al-Ansar) kunde acceptera islam.”

Det första ’Aqabah löftet (pledge)

Efter att de sex Medinaborna omfamnat islam åkte de tillbaka till sitt folk för att sprida budskapet. Året därpå kom alla utom Jabir bin ’Abdullah bin Reyab tillbaka tillsammans med ytterligare sju Medinabor;

1.     Dhakwan bin ‘Abd Al-Qais, från Khazraj.

2.     Mu‘adh bin Al-Harith, Ibn ‘Afra, från Khazraj.

3.     ‘Ubadah bin As-Samit, från Khazraj.

4.     Yazeed bin Tha‘labah, från Khazraj.

5.     ‘Al-‘Abbas bin ‘Ubadah bin Nadalah, från Khazraj.

6.     Abol Haitham bin At-Taihan, från Aws.

7.     ‘Uwaim bin Sa‘idah, från Aws.

De bekände sin tro på Muhammed som Profet och avlade en ed; ”Vi kommer inte dyrka andra än Allah; vi kommer inte stjäla, inte begå äktenskapsbrott, inte döda våra barn, inte baktala, inte avsiktligt hitta på osanningar och vi kommer inte vara dig olydig i rättvisa frågor.”

”För den som uppfyller detta, väntar Allahs belöning; och för den som försummar något av det och sedan drabbas av olycka i detta liv, kan det visa sig vara en soning i nästkommande liv; och om synden förblir gömd för människornas ögon och ingen sorg tillkommer honom, då ligger det hos Allah. Han kanske förlåter honom, eller så gör Han det inte.”

Under samma tid berättade Allahs sändebud för muslimerna om en dröm han haft. ”Det har visats för mig i en dröm platsen för vår hijrah. En plats med dadelträd, mellan de två bergen, de två steniga områdena.” Muslimerna började nu utvandra till Yathrib/Medina, även Abo Bakr förberedde sig för att resa. Profeten bad hon ändrade sina planer när han sa; ”Vänta ett tag för även jag hoppas på att få resa.” Abo Bakr sa; ”Förväntar du dig verkligen det?” ”Ja” svarade Profeten tillbaka.

En muslimsk budbärare i Yathrib/Medina

Strax efter denna händelse valde Profeten Mus´ab till ambassadör i Yathrib. Hans uppdrag var att lära ut islams principer, ge dem praktiska råd och att kalla den övriga befolkningen till islam.

Mus´ab blev utvald trots att det fanns andra utav Profetens kompanjoner som var äldre, närmare släkt med Profeten, eller som syntes ha mer inflytande. Utan tvivel blev Mus´ab vald till den här uppgiften tack vare sin nobla karaktär, goda uppförande och skarpa intellekt. Hans kunskaper om Koranen och hans förmåga att recitera vackert och rörande var också av viktig betydelse. Han skulle bjuda in människor till Allah och den Rätta Vägen, samtidigt som han förberedde det som skulle bli det första muslimska samhället.

Han trädde in i Yathrib som gäst till As’ad ibn Zurarah som tillhörde Khazraj. Genom Allahs nåd spred sig islam snabbt från hus till hus och från stam till stam. Det här var speciellt glädjande för Mus´ab, men djupt alarmérande för många ledare i Yathrib. När Mus´ab och As’ad var på väg till Bani Zafar och Bani ’Abd al-Ashhar för att tala med några nya muslimer på Zafarstammens egendom hade två ledare fått höra talas om deras möte. De två Sa’d bin Mu’adh och Usaid bin Hudair tillhörde Zafarstammen, de ville stoppa mötet. Sa’d höll sig undan med ursäkten att As’ad var hans kusin medan Usaid ilskt närmade sig de båda männen. As’ad såg honom och varnade Mus’ab: ”Här kommer en ledare.”

Ubaid svor, förbannade och anklagade de två för att lura de svaga, ”Varför är ni här? Har ni för avsikt att lura våra svaga? Håll er härifrån om livet är er kärt!” dundrade Usaid.

Det andra ’Aqabah löftet

Dalgångarna i Mina utanför Mecka.

Under pilgrimssäsongen, det trettonde året efter profetskap, återvände Mus’ab ibn Umayr till Mecka tillsammans med 75 nykonvertiter från Medina och en del polyteister, för att göra hajj. De ställde sig ofta frågan, ”Är det inte hög tid att vi skyddar Muhammed istället för att lämna honom övergiven, ensam och stapplandes i Meckas dalar?” 

Strax efter deras ankomst uppförde de ett hemligt kontrakt med Profeten och bestämde ett hemligt möte under Tashreeq dagarna (11, 12 och 13 Dhul Hijja) vid ’Aqabah, nära Mina.

En från Ansar, Ka’b bin Malik Al-Ansari, berättar om strävan att omvända polyteisterna till islam, han sa, ’Vi gav oss ut för att utföra hajj och avtalade ett möte under tashreeq dagarna när vi stötte på en av ledarna utav oss (från Medina), ’Abdullah bin ’Amr bin Haram, som fortfarande var polyteist. Vi berättade för honom om vårt möte med Profeten Muhammed, vi uppmanade honom att slå oss följe och överge avgudadyrkan för att skydda sig själv från att bli bränsle till Elden i Nästa Liv. Han accepterade islam med en gång och bevittnade mötet vid ’Aqabah.

Abo Salamah och hans familj ger sig av mot Medina

Umm Salamah berättar; ”När Abo Salamah (min man) beslöt sig för att ge sig av till Medina förberedde han en kamel även för mig. Han hjälpte mig upp varefter han placerade vår son Salamah i mitt knä. Min man tag i kamelen och gick vidare utan att stanna eller vänta på någonting. Innan vi hunnit ut från Mecka stoppades vi av några män från min stam som sa till min man, ”Även om du är fri att göra vad du vill, så har du har ingen makt över din fru. Hon är vår dotter. Tror du att vi tänker acceptera att du för bort henne?” De puttade honom bort ifrån mig och tog mig bort från honom. När min mans klan Banu ’Abdul-Asad såg detta exploderade de av ilska.

”Nej, vid Allah”, skrek de, ”vi kommer inte överge pojken. Han är vår son och vi har störst rätt till honom.”

De troende emigrerar till Medina

Äntligen hade en ny plats öppnats för muslimerna trots att resan dit kunde vara farlig. De kunde bli rånade eller dödade; de icketroende gjorde allt för att stoppa muslimerna från att nå Medina. De flesta smög sig ut ur staden men Omar ibn al Khattab, som var en betydelsefull, stor och stark man som många var rädda för, gav sig av med allas vetskap.

Omar bin Al-Khattab, ‘Ayyash bin Abi Rabi‘a och Hisham bin Al-‘Asi, hade bestämt sig för att träffas på en speciell plats en morgon för att ge sig av mot Medina, både ‘Umar and ‘Ayyash kom men Hisham hindrades av Meckaborna.

Ali berättar, ’Jag känner inte till någon som lämnade Mecka öppet förutom Omar ibn al-Khattab. När han ville emigrera spände han på sig sitt svärd, lade pilbågen över axeln och med pilarna i handen gav han sig av till Kabah där ledarna från Quraish satt. Han gjorde tawaaf runt Kabah varefter han bad två rakah vid Ibrahims plats. Därefter närmade han sig ledarna och för varje steg han tog sa han, ’Vilka hemska ansikten! Den som önskar lämna sin mor ensam, göra sina barn föräldralösa och sin fru änka, låt honom i så fall möta mig bakom den här dalen.’ Ingen av dem följde efter honom.’

Al-Bara’ berättar, ’De första av Muhajirun som kom till oss var Musab ibn Umayr, sen Ibn Umm Maktum, sen Omar ibn al-Khattab tillsammans med tjugo andra personer. Vi frågade, ’Vad har Allahs Sändebud gjort?’ Omar svarade, ’Han är strax bakom mig.’

Strax efter att de kommit fram till Medina kom Abo Jahl och hans bror al-Harith för att träffa deras tredje bror ’Ayyash. De försökte få honom att följa med dem tillbaka till Mecka och de skydde inga medel. De sa att deras mor svurit en ed att hon inte skulle borsta sitt hår eller skydda sig från solen förrän hon fick återse sin son igen. ’Ayyash tyckte synd om sin mor. Omar förstod att deras plan endast gick ut på att föra bort ’Ayyash från islam och muslimerna, han varnade honom för deras trick och lade till, ’ Din mor kommer att borsta sitt hår när lössen retar henne, och när solen i Mecka blir för varm kommer hon att skydda sig själv ifrån den.’

’Ayyashs känslor för sin mor övervann honom dock och han bestämde sig för att återvända tillsammans med sina två bröder. Omar gav honom en foglig, lätthanterlig kamel med rådet att hålla sig till den för att den skulle kunna rädda honom om han misstänkte något från sina bröder. De tre bröderna började deras resa tillbaks till Mecka, när de kommit en bit på vägen började Abo Jahl klaga på sin kamel och begärde att han skulle få rida bakom ’Ayyash på hans kamel. När kamelen steg ned överföll de två bröder honom och band honom med rep. När de red in i Mecka ropade de till folket att detta var ett exempel att följa vad gällde ’dårarna’.”

Trots de otrognas försök att stoppa muslimerna från att emigrera till Medina hade grupp efter grupp lyckats ge sig av från Mecka. Inom loppet av två månader hade hela områden i Mecka blivit tomma. Nästan alla muslimer hade gett sig av förutom Allahs Sändebud, Abo Bakr, Ali och några av de hjälplösa muslimer som hölls fångna av de otrogna. Profeten bad ofta för de muslimer som inte haft förmågan att ge sig av. Dessa fick utstå svår tortyr i hopp om att de skulle avsäga sin tro på Sanningen.

Till och med många av de muslimer som befann sig i Abessinien emigrerade till Medina för att sluta sig samman med de andra muslimerna.