Karta över den väg Profeten tog vid Hijrah

Det gröna strecket är den väg Profeten Muhammad tog tillsammans med Abo Bakr. Det blåa strecket är den väg som karavanerna tog. Man kan se att de reste först mot Jemen till grottan Thawr för att sen rida mot havet och sedan norrut mot Medina.

Abo Bakr övertalas att stanna kvar i Mecka

Även Abo Bakr började sin resa mot Medina men på vägen möttes han av en man vid namn Ibn Daghina som lovade att skydda honom från Quraishs förtryck. Ibn Daghina sa; ”Åh Abo Bakr! En man som du borde inte behöva lämna sitt hem, inte heller fördrivas, för du hjälper den utblottade, tjänar deras levebröd, du håller goda släktrelationer, hjälper de svaga och fattiga, spenderar frikostigt på dina gäster och hjälper den olycksdrabbade. Därför är jag din beskyddare. Så gå tillbaka till din stad och dyrka din Herre." De ingick ett avtal med Quraish, och med Ibn Daghina som skydd stannade Abo Bakr kvar i Mecka.

Abo Bakr fortsatte att dyrka Allah i sitt hem genom att läsa Hans ayât och be böner. Efter en tid lät han bygga en moské i anslutning till sitt hem, där han dyrkade Allah så att folket kunde se honom. Kvinnor och barn brukade stanna till utanför och se hur han grät i sin tillbedjan. Quraish fruktade att denna syn skulle påverka deras familjer negativt, så de talade med Ibn Daghina. Quraish krävde att Abo Bakr endast skulle tillåtas att dyrka Allah i sitt hem borta från folkets blickar. Abo Bakrs svar till Ibn Daghinas var; ’Jag tar avstånd ifrån vårt avtal om att du ska skydda mig. Jag nöjer mig med Allahs skydd.’

Situationen i Mecka var näst intill ohållbar. Abo Bakr uppmanade Profeten att lämna staden, men Profeten sa till honom att tiden inte var inne; hans Herre hade inte gett honom tillåtelse att emigrera än. Profeten önskade att Abo Bakr skulle vara hans vän på resan.

Under tiden som Abo Bakr tålmodigt väntade på Allahs Order förberedde han sig så gott han kunde. Han köpte två kameler som han matade ordentligt under fyra månader för att de med lätthet skulle utstå den långa resan genom öknen.

I An-Nadwah (Rådplägning) Huset

De troendes emigration fick de otrogna att förskräckas. Tanken att muslimerna hade fått trygghet i Medina ogillade de starkt men de fruktade även att muslimerna skulle ta över handeln i den delen av landet. Tanken att Profeten skulle ge sig iväg fick dem att vidta drastiska åtgärder. De hade själva erfarenhet av att Profeten var en inflytelserik ledare och hans följeslagare var beslutsamma, anständiga och alltid redo att offra allt de hade för Allahs Sändebuds skull. Utöver detta var deras värdar i Medina, Aws och Khazraj, välkända i hela Arabvärlden för deras styrka och kraft i krig, och i fredstider för deras förståndiga tillmötesgående.

Staden Medina, grogrunden för det muslimska väldet, var placerad på en mycket central plats på arabiska halvön. Staden var placerad på den handelsrutt som gick från Mecka till Sham. Den handel som Meckaborna försörjde sig på bestod av varor på ett ungefärligt värde av en kvarts miljon gulddinarer varje år (ca 875 miljoner kronor). En säker rutt för karavanerna var av ytterst stor betydelse för den ekonomiska välgången. Alla dessa faktorer var av stor betydelse när Quraish samlades till möte.

Torsdagen den 26 Safar, det fjortonde året av profetskap, två och en halv månad efter ’det andra trohetslöftet’, hölls ett av de viktigaste möten någonsin. Endast ett enda problem var att lösa, hur man kunde stoppa den utveckling som börjat, Profetens mission. Representanter för varje stam kom till mötet, några av de viktigaste var;

1.    Abu Jahl bin Hisham, från Bani Makhzum;

2.    Jubair bin Mut‘im, Tuaima bin ‘Adi, och Al-Harith bin ‘Amir representerade Bani Naufal bin ‘Abd Munaf;

3.    Rabi‘a’s två söner Shaibah och ‘Utbah utöver Abu Sufyan bin Harb från Bani ‘Abd Shams bin ‘Abd Munaf;

4.    An-Nadr bin Al-Harith (som förolämpat Profeten med inälvorna från djuren) talade för Bani ‘Abd Ad-Dar;

5.    Abul Bukhtary bin Hisham, Zama‘a bin Al-Aswad och Hakeem bin Hizam representerade Bani Asad bin ‘Abd Al-‘Uzza;

6.      Al-Hajjajs två söner Nabih och Munbih från Bani Sahm;

7.      Omaiyah bin Khalaf från Bani Jumah.

På deras väg till an-Nadwahuset möttes de av en äldre man som avbröt deras konversation, han introducerade sig själv som en man från Najd. Han bad om tillåtelse att närvara vid mötet så att de tillsammans skulle nå den bästa planen. De lät mannen få närvara vid mötet. Denne man var ingen annan än Satan, Iblis, i skepnad av Sheikh Jaleel från Najd.

Abul Aswad började med att säga: ’Låt oss driva ut Muhammed från vårt område och göra oss av med honom. Det blir bra.’                

"Sheikh Jaleel", tyckte inte om det förslaget och sa: ’Ser ni inte hur vackra hans ord är och hur han vinner människors hjärtan? Om vi kör ut honom kommer han helt enkelt att hitta en annan stam och göra dem till sina följeslagare. Med deras hjälp kommer han att attackera er stad och göra hur han vill med er. Tänk ut en annan plan.’

’Vi håller honom fängslad tills han dör. Då får han samma död som poeterna förr’, sa Abo Bukhtari.

"Sheikh Jaleel", ogillade även denna plan och sa: ’Vid Gud! Om ni gör honom till fånge kommer nyheterna säkerligen att nå hans kompanjoner som älskar honom mer än sina fäder och söner. De kanske anfaller ert område och befriar honom. När dem blir fler i antal kommer de att återvända och erövra ert land! Tänk ut en annan plan.’

Slutligen kom ärkefienden Abo Jahl på en idé. Idén var att samla en ung, stark man från varje stam och ge dem ett varsitt svärd. De unga männen skulle närma sig Profeten och tillsammans slå till mot honom. Eftersom samtliga stammar var inblandade skulle utdelandet av blodspengar delas mellan flera stammar och Profetens familj skulle inte kunna hämnas utan tvingas lösa konflikten på ett fredligt sätt. Även muslimerna skulle ha svårt att ge sig på dem alla och efter blodspengarna var betalade skulle de ha kommit undan lätt, menade Abo Jahl. Denna syndiga plan accepterades av samtliga närvarande. De bestämde att planen skulle verkställas omedelbart. 

Profeten och Abo Bakr emigrerar

När Quraish bestämt sig för att verkställa sin plan skickades Ängeln Jibril till Profeten för att varna honom och ge honom tillåtelse att lämna Mecka. Han sa även, ”Sov inte i den säng som du brukar sova i”.

Vid middagstid, när människorna tog en tupplur, skylde Profeten sig och gick iväg till Abo Bakr för att berätta att de fått tillåtelse att emigrera. Nyheten fick Abo Bakr att gråta utav lycka. 

Vanligtvis brukade Profeten gå och sova efter kvällsbönen, och när han vaknade igen vid midnatt brukade han gå iväg till Kabah för att be nattbön, men denna natt skulle inte vara sig lik. Profeten befann sig i huset tillsammans med hans unga kusin Ali ibn Abi Talib. Han bad Ali att ligga i hans säng och lugnande honom med orden; "Oroa dig inte, ingen kommer att kunna skada dig." Ali, som fortfarande var väldigt ung, låg och sov inlindad i en grön mantel, precis som Profeten brukade göra.

Quraish hade valt ut elva män som skulle verkställa deras ondskefulla plan; Abu Jahl, Hakam bin Abil Al-‘As, ‘Uqbah bin Abi Mu‘ait, An-Nadr bin Harith, Omaiyah bin Khalaf, Zama‘a bin Al-Aswad, Tu‘aima bin ‘Adi, Abu Lahab, Ubai bin Khalaf, Nabih bin Al-Hajjaj och hans bror Munbih bin Al-Hajjaj. När natten närmade sig omringade männen Profetens hus. Hela natten skulle de bevaka huset, de bara väntade på att döda honom så fort han gick ut på morgonen. Genom ett hål i dörren försäkrade de sig om att han låg kvar i sängen, men den de såg var i självaverket Ali ibn Abi Talib.

Abo Jahl gick fram och tillbaks och med nedlåtande och arrogans hånade han Muhammeds ord när han sa till de andra, ”Muhammed yrkar på att om ni följer honom, kommer han låta er leda araberna och icke-araberna och i Nästa Liv blir ni belönade med trädgårdar likt dem i Jordanien, annars kommer han slakta er och efter döden kommer ni brinna i Elden.”

Han var säker på att hans onda plan skulle lyckas. Allah den Allsmäktige gör dock vad Han vill och kan aldrig bli övervunnen. Han uppenbarade;

"OCH [MINNS, Muhammad] hur förnekarna av sanningen smidde onda planer mot dig; de ville ta dig till fånga eller döda dig eller driva bort dig. Ja, de smider sina planer, men Gud smider [också] Sina planer och Gud smider bättre planer än någon annan."  [Al-Qur'an 8:30]

Profeten var fortfarande kvar i huset som omringats av de otrogna männen. Allah öppnar alltid vägarna för Sina rättfärdiga tjänare. Männen somnade, en efter en, så när Profeten gick ut från sitt hem för att gå till Abo Bakr fann han att de sov. Han tog upp lite jord som han strödde över de unga männens huvud medan han reciterade följande vers:

”Jag har placerat en barriär framför dem, och en barriär bakom dem. Jag har täckt dem så att de inte kan se klart.” (Koranen 36:9)

Därefter fortsatte han vidare mot Abo Bakrs hus, tillsammans gav de sig av på deras resa.

Avgudadyrkarna väntade tålmodigt hela natten på Ali i tron om att det var Profeten. Det var inte förrän de kastade sig över honom som de insåg att de blivit lurade, ”Var är din vän?” Han svarade dem; ”Jag vet inte?” De släpade med honom till Kabah där de band fast honom i hopp om att han skulle avslöja något, men Ali yttrade inte ett ord. Nyheten om att Profeten lyckats ge sig av skapade oordning i hela staden.

De gick vidare till Abo Bakrs hus, men även han var borta. Abo Bakrs dotter, Esma, öppnade dörren och utan att avslöja någonting avfärdade hon de otrogna. Hon var inte ett dugg rädd utan tvärtom mycket lugn, vilket gjorde Abo Jahl rasande. Han slog till henne så hårt att hennes örhänge flög bort från örat.

Profeten visste att Quraish skulle göra allt för att finna honom, därför begav han sig söderut på en väg som ledde mot Jemen, istället för mot norr i riktning mot Medina. Efter att de gått ungefär 8km nådde dem ett berg som kallas Thawr. Profetens skor var slitna och en del säger att han till och med gick på tårna för att inte lämna spår efter sig. Abo Bakr bar Profeten upp för berget till grottan som även den kallas Thawr.

Berget Thawr

Abo Bakr gick först in i grottan för att försäkra sig om att det inte fanns något som kunde skada Profeten. Hålen i grottan, där ormar och skorpioner kunde finnas, stängde han igen med tygbitar som han rivit loss från klädseln. När allt var färdigt bad han Profeten stiga in i grottan. Profeten somnade omedelbart med huvudet i Abo Bakrs knä. När Abo Bakr fick syn på ett otäckt hål stoppade han in sin fot i den. Plötsligt blev Abo Bakr stucken av ett giftigt djur. Trots att smärtan var intensiv rörde han sig inte ur fläcken för att inte väcka Profeten, tårarna rullade dock ned för Abo Bakrs kinder och ner på Profetens ansikte. Tårarna som droppat ned väckte Profeten och då såg han att Abo Bakr hade ont. Han tog lite saliv från sig själv och satte på skadan, och smärtan försvann omedelbart.

I tre nätter gömde de sig i grottan; fredag, lördag och söndag. Abo Bakrs son Abdullah kom till dem varje kväll efter skymningen för att stanna med dem över natten. Samtidigt höll han dem underrättade om Quraish planer. Tidigt varje morgon återvände han till staden för att inte väcka misstankar. Även Abo Bakrs frisläppte slav Áamir bin Fuhaira hjälpte dem genom att låta de får han vallade sova utanför grottan. Fåren dolde Abdullahs fotspår samtidigt som de gav färsk fårmjölk att dricka varje natt. Det som blev kvar värmde de på dagen med hjälp av varma stenar. Strax innan soluppgången förde han flocken till andra marker.

Meckas ledare kallade samman till ett krismöte för att bestämma nästa drag för att ta fast de två männen. De stängde av alla vägar som ledde ut från Mecka och lät män med mycket vapen och utrustning vakta varje utväg. De utsatte en belöning på 100 kameler till den som lyckades tillfångata eller döda Abo Bakr och Profeten Muhammed. Ryttare, infanteri och spårare som kände till vägarna i landet sattes in i sökandet efter de två kompanjonerna.

Fienderna närmade sig till slut grottan som de två befann sig i, och när de stod utanför grottans öppning viskade Abo Bakr, ’Åh Allahs sändebud! Han tittar på oss.’ Profeten svarade honom lugnande; ’Vad anser du om de två varav Allah är den tredje?’

" ...[Han var] den andre av de två [som tog skydd] i en grotta och han sade till sin följeslagare: "Var inte rädd - Gud är med oss!" Och Gud lät ett djupt lugn falla över honom och styrkte honom med en för er osynlig härskara och förtog kraften i förnekarnas ord - Guds ord har all kraft, all styrka. Gud är allsmäktig, vis."   [al-Tawbah 9:40]

Änglarnas vingar dolde de två från de otrognas syn. Fienden var bara några steg ifrån dem, men Allah är den bäste Beskyddaren.

Jag vill passa på att nämna att berättelsen om spindeln som spann ett nät framför grottmynningen eventuellt inte är tillförlitlig, därför har jag valt att inte ta med den i texten. För mer information tryck här.

Resan från grottan Thawr

Abo Bakr hade hyrt en man, Abdullah bin Urayqat Laythi, som han kände förtroende för, trots att han inte blivit muslim än. Han hade anställts för att visa dem vägen till Medina.

De hade kommit överens om att Abdullah skulle komma till berget Thawr efter tre nätter och han skulle ha med sig Abo Bakrs två kameler. När han kom berättade han att de otrognas sökande hade avtagit. Abo Bakr erbjöd Profeten den snabbare av de två kamelerna men profeten accepterade endast erbjudandet om han betalade för den.

Esma bint Abo Bakr hade skickat med mat som hon lindat in i sitt midjeband som hon delat i två delar, gärningen gjorde henne känd som ”den med de två midjebanden”. Vägen de nu börjat färdas på skulle leda dem igenom många små byar och samhällen. 0ch vi kommer att nämna några intressanta händelser som inträffade på deras färd.

En dag under resan kunde de inte hitta någon skugga från den stekande solen. Till slut såg Abo Bakr en liten skuggig plats bredvid en stor sten. Han renade marken, spred ut sin mantel till Profeten för honom att ligga på medan han själv gick iväg för att leta efter mat. Han fick syn på en beduinpojke som var ute och vallade får, även han letade efter skugga. Abo Bakr bad om att få lite mjölk, han kylde ner den varma mjölken med lite vatten, därefter väntade han tills Profeten vaknade upp för att dricka mjölken.

Abo Bakr brukade resa ofta och många människor i de olika byarna de passerade kände igen honom men inte hans vän. Så när de frågade Abo Bakr om hans väns identitet svarade han dem med att det är en man som vägleder mig på sin väg. Den som frågade skulle tro att Muhammed var en guide vad gällde vägar, medan Abo Bakr menade att han vägledde honom i rättfärdighet.

Quraish belöning på 100 kameler fick många att ge sig av för att leta efter Profeten och hans vän Abo Bakr. Suraqah bin Ju´shum var en av de som förberedde sig för att uppfylla denna önskan. Han galopperade snabbt mot havet, där Abo Bakr och Allahs Sändebud synts till. Suraqah har själv berättat om det han var med om;

’När jag närmade mig dem snavade min häst och jag föll av. Jag tog fram mina lyckopilar för att dra lott om jag skulle skada dem eller inte, men resultatet blev inte det jag önskat mig. Jag steg upp på min häst och fortsatte galoppera utan att bry mig om spådomen. När jag hörde Profetens recitation av Koranen började benen på min häst sjunka ner i sanden och jag föll av. När hon äntligen kommit ur den lösa sanden började sanden damma likt rök. Jag tog fram mina lyckopilar för att dra lott ännu en gång, resultatet blev igen det jag inte önskat. Jag ropade åt de två att de kunde känna sig säkra. De stannade och jag steg upp på min häst. Nu förstod jag att Allahs Sändebud skulle segra, så jag sa; ”Ditt folk har utsatt en belöning av samma värde som blodspengar (100 kameler) på ditt huvud”. Jag informerade dem om alla planer som smidits mot dem, och erbjöd dem mat och varor, men de ville inte ta emot något. Profeten sa endast till mig, ”Säg inget till någon om oss.”

Suraqah som nu fruktade för sitt eget liv bad att få ett brev som försäkrade hans säkerhet från muslimerna i framtiden. När han återvände till Mecka sa han till de otrogna att han inget hittat och att de inte behövde fortsätta leta där. Han kom att underkasta sig islam när muslimerna erövrade Mecka.

De passerade även en kvinna som hette Umm Ma’bad al-Khuza’iyah. Hon bodde i utkanten av Qadid, ca 130km från Mecka. Hungriga och törstiga stannade det lilla sällskapet till och frågade om hon hade lite mat åt dem. Hon svarade att hennes getter var långt borta, och att det enda hon hade var en liten get som inte hade en droppe mjölk att ge. Profeten bad om tillåtelse att mjölka den, han nämnde Allahs namn varefter det flödade mjölk från dess juver. Han fyllde en stor skål med mjölk och lät henne dricka först. Sedan gav han de andra att dricka varefter -han sa, ”Den som serverar folket är den som ska dricka sist.” Innan de gav sig av mjölkade han geten ännu en gång, skålen som nu var full med mjölk lämnade han kvar hos kvinnan. Senare kom hennes man tillbaka hem med deras utmärglade getter som knappt hade någon mjölk att ge. Han förvånades när han såg att det fanns mjölk i huset. Hans fru berättade om den välsignade mannen som kommit förbi varefter hon gav en beskrivande bild av Profeten. Abo Ma’bad lovade att svära trohetsed till denna man så fort han fick möjlighet, vilket hans fru redan gjort.

Han yttrade beundran för Profeten i en poesi som ekade över hela Mecka, till den grad att folket trodde det var demoner som präntade in orden i deras öron. ”Allah, människornas Herre, välsignade de två kompanjonerna som nådde fram till Umm Ma’bads tält. I säkerhet avbröt de sin resa och i säkerhet fortsatte de sin resa. Vemhelst som blir vän med Muhammed finner framgång. Åh, Quraish! Genom att driva ut Muhammed har ni mist ära och makt! Välsignad vare Banu Ka’bs stam! Deras kvinnas tält blev ett skydd för Muhammed. Fråga er kvinna om den svaga geten och mjölkskålen. Geten kommer också att informera er om ni frågar den.”

När Esma bin Abo Bakr fick höra orden visste hon att de två kompanjonerna var på väg mot Medina.

Profeten och hans sällskap fortsatte sin resa. Det dröjde inte länge förrän de mötte Buraidah bin Husayb Aslami och hans följe. De bestod av sjuttio eller åttio familjer. De kom alla att underkasta sig islam och tillsammans bad de kvällsbönen med Profeten. Buraidah emigrerade till Medina efter slaget Uhud.

Vid Arj mötte de Abo Tamim Aus bin Hajr Aslami. Profeten och Abo bakr red på samma kamel, eftersom en av deras kameler försvagats. Abo Tamim erbjöd resenärerna en kamel samtidigt skickade han med dem en slav vid namn Masoo’d bin Hamida. Trots att Abo Tamim blev muslim valde han att stanna kvar i Arj. Han visade sig vara till stor nytta för muslimerna vid slaget av Uhud, genom att sända information med slaven Mas’ood om Meckabornas frammarsch mot Medina. 

När profeten nått dalen i Reem mötte han Zubair ibn Awwam som ledde en karavan med muslimska handelsmän som återvände från Sham. De hälsade hjärtligt på varandra och Zubair gav Profeten och Abo Bakr nya vita kläder att bära.

Quba

Ryktena om att Profeten var på väg till Medina hade spridit sig. Varje morgon stod muslimerna i Quba, en förort till Medina, och väntade vid Harra (ett stenigt område) i hopp om att se honom. Så även denna dag, men när värmen blev för stark återvände de till sina hem. En jude som letade efter något på ett hustak såg hur Allahs Sändebud och hans följeslagare kom emot honom ur ökensandens hägring. Utan att hjälpa det skrek han ut; ’Åh ni araber! Här är den store mannen ni väntat på.’ Med vapen i händerna (för att försvara Allahs Sändebud) skyndade muslimerna sig ut för att välkomna honom. Detta skedde en Måndag den åttonde i Rabi´-ul-Awwal det fjortonde året av profetskap.

Profeten red bredvid folkmassan till Bani Ámr bin Áufs område, varpå han klev av kamelen. Abo Bakr ställde sig upp och hälsade på Medinas invånare, medan Profeten satt ned och förblev tyst. Några från Ansar, som aldrig sett Profeten, hälsade på Abo Bakr i tron om att han var Allahs Sändebud. Inte förrän Abo Bakr gick bort för att skugga Muhammed med ett lakan från den sol som nu sken över honom förstod folket vilken av de två som var Profet.

I tio dagar stannade han hos Kultum bin al-Hadm, en gästvänlig ledare från stammen Ámr bin Áuf i Quba strax utanför Medina. Under de fjorton dagar han stannade där grundades den första moskén (Quba´Moskén), vilket är den första Moskén etablerad av gudsfruktan. Däri utförde han bön. Denna moske´är mycket speciell. Om du gör wudoo’ och därefter utför två rakah i denna moske´är det som att göra umrah.

”…Verily, the mosque whose foundation was laid from the first day on piety is more worthy that you stand therin (to pray)…”

Ali stannade ytterligare tre dagar i Mecka för att på Profetens order återlämna saker som han anförtrotts. Efter det gav han sig iväg mot Medina, för att finna Profeten i Quba.