Profeten sprider islam till Ta’if

Efter Abo Talibs död kunde Meckaborna öppet förtrycka och trakassera Profeten. Hans hopp att de skulle följa hans kall hade slocknat, istället gick han till Ta’if i hopp om att de skulle lyssna till hans budskap.

I Shawwal tio år efter profetskap styrde Profeten stegen mot Ta’if, för att sprida Islam till en av de närliggande stammarna. Till fots gick han och hans friade slav Zayd bin Haritha till Ta’if som låg ungefär 60 km bort från Mecka.
Han bjöd även in de stammar han mötte på vägen till islam. När han väl kom fram till Ta’if gick Profeten för att tala med de tre bröder som var hövdingar över Thaqeef, ‘Abd Yaleel, Mas‘ud och Habeeb, söner till ‘Amr bin ‘Umayr Ath-Thaqafy. Profeten berättade för dem om hans mission och dyrkandet av En Gud. Han frågade även om de var villiga att hjälpa honom i hans mission, men de svarade honom hånande; ”Jag ska slita sönder Kabas klädsel om Allah har sänt dig som ett Sändebud”, sa den förste. ”Har inte Allah hittat någon annan bättre än dig att anförtro Sitt Budskap till?” sa nästa. ”Jag svär vid Allah att jag aldrig kommer att tala med dig. Om du verkligen är Allahs Sändebud är jag inte bra nog för att tala till dig, och om du ljuger så passar det inte mig att tala med en lögnare.” Innan Profeten gick iväg bad han dem att inte berätta om deras möte för någon. Han ville inte att nyheten skulle nå Mecka, eftersom det skulle kunna leda till att Quraishs förföljelser blev svårare.

Han spenderade några dagar i Ta’if i hopp om att hitta någon som skulle intressera sig för islam. Alla klanledare visade sig otrevliga och arroganta när han förklarade hans kall och bad dem om hjälp. Istället uppmuntrade dem barnen, slavarna och andra invånare att kasta stenar på de två, Profeten Muhammed och Zayd. Tillslut var de tvungna att fly från staden hals över huvud, medan stenar haglade över dem. Profeten blödde så mycket att blodet rann längst hans ben, Zayd gjorde vad han kunde för att skyla honom men blev själv skadad i huvudet. De slutade inte jaga dem förrän de sprungit tre till fyra km bort från staden.

De sökte skydd i en av de många fruktträdgårdarna. Den visade sig tillhöra två Meckabor Utbah och Sheba, Rabi’as söner. Profeten satte sig ned i skuggan av en mur täckt av vinrankor och bad högt till Allah.

"Åh Allah. Det är endast till Dig som jag vänder min klagan om hjälplöshet, mina bristfälliga hjälpmedel och min obetydlighet inför mänskligheten. Du är den Mest Barmhärtige av de barmhärtiga. Du är de hjälplösa och de svagas Herre. Åh min Herre! I vems hand skulle Du överlämna mig; i händerna på en likgiltig avlägsen släkting som ser ogillande på mig eller till en fiende som fått kontroll över mina angelägenheter? Men om Din vrede inte vilar över mig, finns det inget jag behöver oroa mig för. Jag söker skydd i Ditt Ansiktes /Ditt Anletes ljus, som upplyser himlarna och skingrar mörkret, och som bestämmer över allt i denna värld så väl som i nästkommande. Må det aldrig ske att jag ådrar mig Din Vrede. Eller att Din Vrede skall drabba mig. Och det finns ingen kraft eller tillflykt annat än hos Dig.”

De två bröderna blev rörda av synen och skickade deras kristna slav med druvor till honom. Trots att de var två av hans fiender från Mecka. Profeten tog druvorna och sa ”Bismillah” innan han började äta. Addas, som slaven hette, blev förvånad när han hörde Profeten säga ”Bismillah” innan han åt. Han sa till Profeten att ingen i det här landet brukar säga så.
Denne frågade då Addas: ”Var kommer du ifrån och vilken är din religion?” ”Jag är kristen och tillhör Ninevah”, svarade Addas.
”Då kommer du från samma stad som den rättfärdige Yonus bin Matta.” ”Hur känner du till honom?” frågade Addas.
”Han är min broder. Han var en profet och så även jag”, svarade Profeten.
Sedan reciterade han några verser ur Koranen om Profeten Yonus. Addas blev så imponerad att han pussade hans händer och accepterade honom som Profet. Dennes ägare tillrättavisade hans agerande varpå Addas svarade, ”Ingen på jorden är bättre än honom. Han har informerat mig en sanning som endast en Profeten kan.” Ännu en gång tillrättavisade de honom, ”Vi varnar dig för konsekvenserna att lämna dina förfäders religion. Den religion du tillkännager är bättre en den du dras till.”

Profeten satte iväg mot Mecka igen. Vid Qarn al Manazil kom ett moln som bar på ängeln Jibril och visade sig för honom. Med Jibril fanns en annan ängel. Jibril förklarade för Profeten att Allah hade skickat bergens ängel till honom och att ängeln skulle göra som han befallde. Bergens ängel sa: ”Åh, Muhammed, jag är här för att göra som du säger. Valet är ditt. Jag kan krossa Ta’ifs folk mellan två kullar om det är din önskan.”
Men Profeten var inte ute efter hämnd. Han sa: ”Nej, jag hoppas att Allah skall bringa fram ett folk från dem som endast skall dyrka blott Allah, utan att associera några partners med Honom.”

Profeten kände sig stärkt av Jibrils besök. Han fortsatte sin resa och stannade vid Nakhlah där han stannade några dagar. Där hände något egendomligt, och Profeten själv visste inte om det förrän det blev uppenbarat i Koranen. En morgon när han bad fajr hörde en grupp jinner honom recitera Koranen.

"OCH SE, Vi lät en liten skara av osynliga väsen närma sig dig [Muhammad], så att de kunde höra [dig läsa ur] Koranen, och när de kom fram, sade de [till varandra]: "Lyssna nu noga!" Och när läsningen var slut, vände de tillbaka till de sina som varnare och sade: "Landsmän! Vi har lyssnat till en uppenbarelse, som [människorna] efter Moses [tid] har fått del av och som bekräftar det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] och den leder [lyssnaren] till sanningen och till en rak väg. Landsmän! Hör den som kallar er till Gud och tro på honom! [Gud] skall ge er förlåtelse för era synder och skona er från ett plågsamt straff.” [Al-Qur'an 46:29-31]

Samma händelse refereras till i Surah al-Jinn;

”Säg [Muhammad]: ”Det har uppenbarats för mig att en skara av osynliga väsen fick lyssna till [Koranen], och [att] de sade [till de sina]: 'Vi har lyssnat till en märklig uppläsning, som leder [lyssnaren] till kunskap om rätt och orätt. Vi tror på dess [ord] och vi skall inte sätta gudar vid vår Herres sida. Låt Vår Herres namn hållas högt i ära, Han som aldrig haft en ledsagerska vid Sin sida och inte har [avlat] någon son! Den dåraktigaste av oss brukade göra oerhörda [påståenden] om Gud, och förr trodde vi att varken människorna eller de osynliga väsendena skulle yttra lögner om Gud. Men det fanns människor som hade för vana att anropa några av de osynliga väsendena om skydd, och kom på så sätt deras högmod att växa, och de trodde, liksom ni har trott, att Gud inte skulle sända någon ytterligare [profet]. Vi försökte nå himlen [för att utforska dess hemligheter], men där fann vi mäktiga väktare och flammor av eld; och vi [försökte] komma till de platser där vi brukade lyssna, men den som nu vill lyssna kommer att finna [att] en flamma av eld ligger i beredskap för honom. Vi vet inte om de som lever på jorden skall få det onda [på sin lott] eller om deras Herre vill [ge dem] kunskap om rätt och orätt. Bland oss finns de som vill göra det rätta och andra som har mindre intresse för det rätta; ja, vi har alltid varit delade i olika grupper. Men vi har insett att vi inte kan trotsa Guds [vilja] på jorden och inte heller komma undan den genom att fly. Och efter att [nu] ha fått höra om vägledningen, tror vi på den; den som tror på sin Herre behöver inte vara rädd att [hans förtjänster] skall frånkännas honom eller [att han skall få lida annan] orätt. Bland oss finns [nu] de som har underkastat sig Guds vilja och de som går det ondas väg. De som har underkastat sig Guds vilja är de som sökte kunskap om rätt och orätt; men de som väljer att gå det ondas väg skall bli bränsle för helvetets [ugnar]!'” [Al-Qur'an 72:1-15]

De lyssnade med stort intresse, och när han slutade återvände de till sina kompanjoner och varnade dem för stränga straff för den som inte trodde på Profetens budskap. Och trots att de jinner som hade lyssnat på Profeten inte hade kommit i kontakt med honom personligen blev de muslimer.

Inte så långt från Mecka, vilade han i Hira´grottan. Han bad en man från Khuza’ah stammen att fråga Al-Akhnas bin Shuraiq om skydd, men han var inte villig att skydda Profeten eftersom han stod i allians med Quraish. Han skickade bud till Suhail bin ’Amr, men även han avböjde. Al-Mut’im bin ’Adi svarade dock på Profetens vilja att bli skyddad.

Han sa till sina söner att göra sig redo för strid varefter han kallade på Profeten och bad honom gå till den Heliga Moskén för att be. Profeten bad två rakah medan Mut’im och hans söner vaktade honom. Abo Sofyan frågade Mut’im om han konverterat till islam eller om han endast skyddade honom, den senare sa att det endast handlade om skydd. Abo Sofyan accepterade deras skydd. Profeten glömde aldrig bort den tjänst Mut’im gjort honom. Efter slaget av Badr gick han ut med ordern att om Mut’im fortfarande levde och bad om att Quraish fångar skulle släppas så skulle Profeten inte vägra hans önskan.

Surah Josef

Surah Josef uppenbarades efter året av sorg, då Profeten fått utstå många svåra prövningar, så som, Abo Talibs död, Khadijas död och bemötandet i Ta’if. När Aishah frågade Profeten om han utstått något värre än slaget Uhud svarade han, ”Ja”, varefter han berättade om det som hänt honom i Ta’if.

Surah Josef uppenbarades till Profeten som en tröst och uppmuntran efter hans svåra prövningar.
De lärda har haft olika åsikter om anledningen till varför Surah Josef uppenbarades. En del säger att judarna kom till de otrogna av Quraish efter att de hört nyheten om den man som yrkade profetskap. Tillsammans smed de en plan, de otrogna skulle fråga Profeten om Josef och hans bröder, om han var tvungen att fråga judarna om historien så var han en falsk Profet som skulle bli avslöjad. Om han var en sann profet med vägledning från Allah skulle han känna till hans broders, i profetskap, historia. Judarna och de otrogna hoppades på så sätt gillra honom en fälla, men i verkligheten var det Allah som avslöjade dem och deras planer. Hela surah Josef uppenbarades och i slutet av denna surah står det,

"I berättelserna om dessa profeter ligger förvisso lärdomar för människor som har förstånd. [Det] är här inte fråga om uppdiktade händelser - nej, [detta är en uppenbarad Skrift] som bekräftar vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], framställer allt i fasta och klara [vändningar] och [ger] dem som vill tro vägledning och nåd." 12:111

Den andra anledningen som nämns är den att Profetens kompanjoner kom till Allahs Sändebud för att be honom berätta historier om de tidigare generationerna.

Inivider bortom Mecka som svarade på Profetens kall

Profeten fortsatte sitt Kall. Ibland kallade han hela stammar till islam men många gånger riktade han Kallet till enskilda personer. Några av dem som underkastade sig sanningen var;

Swaid bin Samit. Han tillhörde en av de förnämaste männen i Yathrib, hans folk kallade honom ”den perfekte” på grund av hans mod, vältaliga poesi, hans stora heder och förnäma härstamning. Under hans vistelse i Mecka i det elfte året av Profetskap, under pilgimstiden (eller mindre pilgrimsfärden), träffade han Profeten som berättade för honom om islam. Swaid berättade för Profeten om Luqmans visdomsord. Profeten bekräftade visdomen och sa att han även hade något som var bättre varpå han läste några verser från Koranen. Swaid lyssnade eftertänksamt varefter han underkastade sig till islam omedelbart. Han dödades i slaget av Buath. Må Allah ha barmhärtighet med honom.

Eyas bin Muadh. Han var blott en ungdom från stammen Aws när han reste till Mecka tillsammans med en delegation som sökte skydd hos Quraish från Khazrajstammen . När Profeten mötte dem erbjöd han dem en bättre lösning än den som de hade i åtanke. Först presenterade han sig och sin mission och islam varefter han reciterade några verser ur Koranen för dem. Eyas kände att det Profeten kallade till var sanningen och han sa, ”Åh mitt folk, vid Allah det här är mycket bättre än er religion.” Abo Haisar Anas bin Rafi, en annan i gruppen från Medina ogillade pojkens uppträdande och tystade honom genom att kasta lite jord i hans ansikte. Delegationen lämnade Mecka efter att Quraish gett avslag till deras önskan. Strax efter deras ankomst till Medina, avled pojken men innan hans sista andetag erkände han Allahs namn och upphöjde Hans Ära. Må Allah ha barmhärtighet med honom.

Abo Dhar Al-Ghifari ”Jag kom från Ghifarstammen. Nyheten om att en man i Mecka påstod att han blivit Profet hade nått oss. Jag sa till min bror, ’Gå till mannen och tala med honom, informera mig sedan om hans ord.’ Han gav sig av, mötte honom och återvände. Jag frågade honom, ’Vad har du att berätta?’ Han svarade, ’Vid Allah jag fann en man som uppmanar till det som är gott och förbjuder det onda.’ Jag sa till honom, ’Du har inte tillfredsställt mig med så lite information.’
Så jag tog en käpp och ett skinn fyllt med vatten sen styrde jag mina steg mot Mecka. Jag kände inte till honom (Profeten) och jag ville inte fråga någon om honom. Jag stannade i Moskén där jag drack mycket zam-zam vatten. En dag kom Áli förbi mig och sa, ’Det verkar som du är en främling?’ Jag svarade, ’Ja.’ Han gick vidare mot sitt hem och jag följde med honom. Han frågade inte något och jag berättade inget för honom. Morgonen därpå gick jag iväg till Moskén för att fråga om Profeten men jag fick inte reda på någonting om honom. Ännu en gång kom ’Ali förbi mig och frågade, ’Har inte mannen hittat sitt hem än?’ Jag svarade, ’Nej.’ Han sa, ’Kom med mig.’ Han frågade, ’Vad arbetar du med? Vad har fått dig att komma till den här staden?’ Jag sa till honom, ’Om du inte berättar min hemlighet för andra så ska jag berätta det för dig.’ Han sa, ’Jag ska inte berätta det för någon.’ Jag sa, ’Vi har hört att det finns en man här som påstår att han blivit Profet. Jag skickade min bror för att tala med honom men när han återvände gav han mig bristfällig information. Så jag tänkte träffa honom personligen.’ Ali sa, ’Du har nått ditt mål, jag är på väg till honom nu. Så följ efter mig, vart än jag går in, gå in efter mig. Om jag ser någon som kan göra problem för dig, stannar jag nära en vägg och låtsas knyta skorna (för att varna), och du bör fortsätta vidare.’ Ali gick och jag följde efter honom tills han steg in i ett hus, och jag gick efter honom. Där var Profeten så jag frågade honom, ’Berätta om islam för mig.’ När han var klar, konverterade jag omedelbart. Han sa till mig, ’O Abo Dhar! Håll din konversion hemlig och återvänd till din stad tills du hör om vår seger då ska du återvända.’ Jag sa, ’Vid Han som sänt dig med sanningen, jag kommer berätta om mitt accepterande av islam för allihop (de otrogna).’
Abo Dhar gick iväg till moskén, där han fann några från Quraish, så han sa, ’Åh Quraish! Jag vittnar att det inte finns någon gud värd att dyrka vid sidan om Allah och att jag vittnar att Muhammed är Hans slav och Hans sändebud.’ När männen hörde det sa de, ’Hoppa på denne Sabi’ (muslimen)!’ ”De hoppade på mig och slog mig så pass att jag höll på att dö. Al-Abbas såg mig och slängdes sig över mig för att skydda mig. Han vände sig mot dem och sa, ’Ve er! Vill ni döda en man från al-Ghifar stammen, trots att er handel och kommunikation går igenom Ghifar området?’ Det fick dem att lämna mig. Nästa morgon återvände jag till Moskén och sa samma sak som jag sagt dagen innan. Ännu en gång sa de, ’Hoppa på denne Sabi’ (muslimen)!’ Jag behandlades på samma sätt som dagen innan och Abbas såg mig och kastade sig över mig för att skydda mig.” Han upprepade samma ord som dagen innan. Det var så här Abo Dhar, må Allah vara barmhärtig mot honom, kom till islam.”

At-Tufail ibn Ámr Ad-Dausi. At-Tufail ibn Ámr var poet och ledare av stammen Daws som låg nära gränsen till Yemen. I det elfte året av profetskap lämnat han sin by för att ge sig av mot Mecka. Väl framme möttes han av ledarna av Quraish. De tog honom med sig till ett stort hus, varpå de sa; ”Åh Tufail, du har kommit till vår stad. Denna man som kallar sig Profet har förstört vår auktoritet och splittrat vårt samhälle. Vi fruktar att han kanske lyckas underminera även dig och din auktoritet bland ditt folk på samma sätt som han har gjort med oss. Tala inte med honom. Och lyssna inte till honom under några som helst omständigheter. Han talar som en trollkarl och särar på far och son, mellan bror och bror och mellan man och kvinna.” De fortsatte att berätta de mest otroliga berättelser om honom, vilket gjorde att jag beslöt mig för att hålla mig borta från denne man. Morgonen därpå gick jag iväg för att dyrka våra gudar i den Heliga Moskén. Jag hade stoppat bomull i öronen utav rädsla för att höra något av Muhammeds prat. Så fort jag stigit in till den Heliga platsen såg jag honom stå nära Kabah. Han bad på ett sätt som inte liknade vår bön. Jag förundrades över det jag såg. Hans sätt att dyrka fick mig att darra och jag drogs mot honom, tills jag stod honom ganska nära. Trots mina försiktighetsåtgärder ville Allah att jag skulle höra en del av hans ord, vilka var så vackra att jag sa till mig själv; ”Vad håller du på med Tufail? Du är en poet som förstår. Du kan skilja mellan det som är bra och dåligt inom poesi. Vad är det som hindrar dig från att lyssna på vad denna man har att säga? Om det han säger är gott, acceptera det, och om det han säger är ont, förkasta det.” Jag stannade kvar tills Profeten gick hemåt, varpå jag följde efter honom. Väl framme sa jag; ”O Muhammed, ditt folk har sagt vissa saker om dig till mig. Vid Allah, de fortsatte att skrämma mig bort från ditt budskap, tills jag beslutade mig för att stoppa saker i öronen för att inte höra dina ord. Trots det, ville Allah att jag skulle höra det du sa och jag fann att det var gott. Så berätta för mig om ditt budskap.” Profeten berättade för mig och sen reciterade han Surah al-Ikhlas och surah al-Falaq, och jag svär vid Allah, aldrig hade jag hört så fina ord. Därefter sträckte jag fram min hand i trohet och gjorde shahadah. Det var så här jag kom till islam.”

Han bad Profeten ge honom ett tecken som han kunde visa för sitt folk så att dem också underkastade sig islam. Tecknet var ett gudomligt ljus i hans piska. Han åkte till byn och kallade dem till islam, hans far och fru underkastade sig islam omedelbart medan resten av byn tog lite längre tid på sig. Abo Hurayrah var en av de mer omskrivna från hans by. Sjutio eller åttio från dem han kallat emigrerade senare till Medina. Vid Al-Yamama- händelserna återvände han till Allah som martyr. Må Allah ge honom det bästa i Paradiset.


Dhumad Al-Azdi. Han kom från Azd Shanua i Yemen och var specialist i besvärjelser. Han kom fram till Mecka för att höra de dåraktiga säga att Muhammed förlorat förståndet. Han bestämde sig för att utöva sin kunskap på Profeten. När Profeten såg Dhumad sa han, ”Prisad vare Allah, vi prisar Honom och söker Hans hjälp. Den Allah vägleder, kan ingen vilseleda, och den Allah vilseleder kan ingen vägleda. Jag vittnar om la illaha illa Allah och att Muhammed är Hans tjänare och sändebud.” Dhumad lyssnade till orden och bad Profeten upprepa dem ännu en gång. Tre gånger upprepades orden för honom, varefter han sa, ”Jag har hört siare, trollkarlar och poeter tala, men jag har då aldrig erfarit en sådan sötma som från dina ord.” Därefter yttrade han shahada och blev muslim.

De sex pilgrimmerna från Yathrib. De sex männen från Yathrib var As‘ad bin Zurarah, ‘Awf bin Harith, Rafi‘ bin Malik, Qutbah bin ‘Amir, från khazraj stamen och ‘Uqbah bin ‘Amir och Jabir bin ‘Abdullah från Aws stamen. De hade kommit till Mecka för att göra pilgrimsfärd tillsammans med de andra pilgrimmerna från Yathrib under det elfte året av profetskap. I deras hemstad, Yathrib, fanns många judar och dessa berättade ofta att tiden var nära för att en ny Profet skulle komma. När han kom skulle de, judarna,  följa honom och de skulle förgöra fienden så som ’Ad och Imrans barn förgjordes.
De sex pilgrimmerna satt i Mina, utanför Mecka, en natt när Profeten kom förbi. Han närmade sig dem och sa; ”Vilka är ni?”
”Vi tillhör Khazrajstamen”, svarade dem.
”De som är i förbund med judarna?” frågade Profeten. De svarade jakande. Profeten föreslog att de skulle sitta ner tillsammans en stund och prata lite. Ryktena om Profeten Muhammed hade nått Yathrib och de var nyfikna över att få veta mer om den man som hade skapat en sådan uppståndelse i hela området. De accepterade erbjudandet att få sitta med den berömde Muhammed. Profeten presenterade islam för dem, och det ansvar det innebar att bli muslim. Han berättade för dem om Islam, och läste några verser ur Koranen varefter han erbjöd dem tron på Allahs Enhet.

När Profeten avslutade hans tal, vände de sig mot varandra för att diskutera, de sa bland annat, ”Ni ska sannerligen veta att det här är den Profet som judarna hotar oss med, därför bör vi skynda oss till att bli de första att följa honom.”
Alla sex accepterade islam och sa till Profeten, ”Vi har lämnat vårt samhälle, för inga stammar är så oeniga på grund av hat och hätskhet som de är. Allah kanske enar vår släkt genom dig. Låt oss gå för att bjuda in dem till din religion, om Allah enar dem i den, kommer ingen man vara dem kärare än du.”

Denna nya lilla skara muslimer från Medina åkte tillbaks till deras folk för att sprida islam. Dem lyckades med deras uppdrag och det tog inte lång tid förrän det knappt fanns något hushåll där man inte talade nyfiket och entusiastiskt om Allah Sändebud.Må Allahs frid och välsignelser vara över honom.

Arabiska stammar och individer introduceras för islam

Ända sen det fjärde året av profetskap spred Profeten sanningen till de pilgrimer som besökte Mecka, så även det här året. Trots händelsen i Ta’if och avslag från stammarna Kindah, Kalb, Banu ’Amir och Banu Hanifah fortsatte han att kalla till sanningen.

När han kallade Bani Amir bin Sasaah till dyrkandet av En gud och att följa honom, svarade Buhairah bin Firras honom, ”Ska vi ge dig vår trohet och Allah ger dig makt över dina fiender, kommer du då ge oss rätten att överta makten efter dig?” Profeten svarade honom”, Allt ligger i Allahs Händer. Han ger makten till den Han vill.” Mannen kommenterade, ”Förväntar du dig att vi ska utsätta oss för arabernas vrede och hämnd utan att ens hoppas om ledarskapet? Vi kan i själva verket med lätthet undvara dina erbjudanden. ”


När Banu Amir återvände till deras by berättade de om händelsen för en äldre man, som på grund av hans höga ålder blivit kvar hemma. De sa, ”En ung man från Quraish, från stammen Abdul Muttalib, yrkade på att han blivit Profet, han kontaktade oss för att be om stöd och bad oss att omfamna hans religion.” Den gamla mannen chockades av nyheten, han undrade om man inte kunde få en andra chans, han svor, ”Sannerligen, han är från Ismaeliterna, de har aldrig ljugit om Profetskap. Han är Sanningen (en riktig profet). Hur kunde det ske att ni misstog er på hans ord?”