Profeten återvänder till sin mor

Under de två nästkommande åren levde Muhammed med hans mor Amina i Mecka. När Muhammed blivit sex år gammal bestämde sig Amina för att resa till Yathrib för att hälsa på hennes släktingar och se Muhammeds fars grav. Både Barakah och Abd al-Muttalib försökte avråda henne från att ge sig iväg på den 500km långa resan, men Amina hade bestämt sig. Så en morgon gav de sig av – Abdul-Muttalib, Amina, Muhammad och Barakah. De satt hopträngda i en liten hawdaj på en stor kamel, de reste i sällskap med en karavan som var på väg till Syria. Med avsikt att skydda det lilla barnet från smärta och oro, berättade inte Amina för Muhammad att hon var på väg för att besöka hans faders grav.
Det tog tio dagar för karavanen att nå Yathrib. Varje dag i några veckors tid besökte Amina graven. Muhammad blev kvar med hans morbröder från Banu Najjar som bodde i Yathrib.

På vägen tillbaka till Mecka, fick Amina hög feber. Den lilla gruppen stannade i al-Abwaá som ligger halvvägs mellan Yathrib och Mecka. Aminas hälsa försämrades hastigt. Febern ville inte ge med sig.
Barakah har berättat: ”Hon viskade i mitt öra: ’O Barakah, jag skall lämna denna värld inom kort. Jag anförtror min son Muhammad i din vårdnad. Han förlorade sin fader medan han var i min mage. Här är han nu och ser på medan han förlorar sin moder. Var en moder för honom, Barakah. Och lämna honom aldrig.’ Mitt hjärta var förkrossat och jag började snyfta och jämra mig. Barnet började gråta. Han kastade sig själv i hans mors armar och höll henne hårt om halsen. Hon drog ett sista andetag och sedan förblev hon tyst för alltid.”
Barakah grät och med hennes egna händer grävde hon en grav i sanden och begravde Amina.

Tillsammans med Barakah och Ábdul-Muttalib återvände Muhammed till Mecka. Abdul-Muttalib utvecklade en mycket stark kärlek till sitt barnbarn och behandlade honom mycket väl, han älskade honom till och med mer än sina egna barn.
Àbdul-Muttalib brukade sitta på en madrass i skuggan intill Kabah. Alla hans barn samlades runt omkring madrassen, utav respekt för deras far, men Muhammed fick sitta på madrassen. Hans farbror brukade ta bort honom men om Ábdul-Muttalib var i närheten sade han; "Låt mitt barnbarn vara i fred, jag svär vid Allah att denna pojke kommer att få en framträdande position."
Innan Abdul-Muttalib åt mat sa han alltid, ”Hämta min son”, varpå de hämtade Muhammed.
När Abdul-Mutalib låg inför döden bad han hans son Abo Talib att ta hand om Muhammed. Efter bara två år i Ábdul-Muttalibs hushåll, när Profeten hunnit bli åtta år och två månader, avled hans kära farfar.
Abo Talib och Abdullah, Profetens far, var riktiga bröder med inte bara samma far utan även samma mor, Fatima bint Amr ibn Imraan ibn Makhzoom.

Abo Talib var en fattig man. Han älskade sin brorson, Muhammed, väldigt mycket. Han gick inte och sov förrän Muhammed låg vid hans sida, när han gick ut gjorde han det i sällskap med Muhammed och den bästa maten reserverade han åt honom. Senare i livet stödde han honom och skyddade honom från de otrognas onda planer.

För att hjälpa Abo Talib med försörjningen började Profeten valla får. För en liten summa pengar vallade han först får åt Bani Sa´d och sedan åt Quraish. Efter Profetskap sa han; ”Allah har aldrig sänt en Profet utan att han har vallat får.” Hans kompanjoner frågade honom; ”Och du med?” Han sa; “Ja, jag brukade valla fåren i Meckabornas dalgångar.”

Jalhamah bin Árfuta sa; "Jag kom till Mecka under ett år av torka, så Quraish sa; ’Åh Abo Talib, dalen är utan grönska och barnen är hungriga, låt oss gå för att be om regn.’ Abo Talib gick iväg till Kabah med en ung pojke som var lika vacker som solen, ovanför hans huvud fanns ett moln. Abo Talib och pojken stod vid Kabahs vägg och bad om regn. Molnen hopade sig omedelbart och regnet öste ner vilket blev till floder som fick växterna att gro i staden och landet."

Munken Bahira

När Profeten nått tolv års ålder åkte han på affärsresa till Syrien tillsammans med Abo Talib. När de kommit fram till Basra stannade karavanen för att vila. Den kristna munken Bahira kom för att välkomna karavanen. Han kände igen Allahs Sändebud omedelbart och när han tog hans hand sa han; "Detta är mänsklighetens mästare. Allah kommer att sända honom med ett budskap som ska vara en nåd för alla varelser.” Abo Talib frågade honom hur han visste det. Munken svarade; "När jag såg er komma från Áqabah, gjorde alla stenar och träd sujood (nedfallande), vilket de aldrig gör förutom för en Profet. Jag kan även känna igen honom genom det bekräftande sigillet, tecknet på Profetskap, vilket sitter nedanför hans skuldra, likt ett äpple. Denna kunskap har vi fått från våra böcker."
Bahira lät ordna en fest för att hedra karavanen. Han tog Abo Talib åt sidan och bad honom att skicka tillbaka pojken till Mecka så att inte judarna eller Romarna skulle göra honom illa. Abu Talib följde hans råd och skickade tillbaka Muhammed till Mecka med några manliga slavar.

Slaget av Fojjaar

I månaden Dhul Qadah när Profeten nått 20 års ålder (enligt vissa källor 14 år) utbröt ett krig vid Okaz marknaden. Stammarna Quraish och Kinana stod enade mot Qays Ghilanstammen. Mycket blod hann spillas innan de slöt fred. Freden slöts med villkoret att den av parter som förlorat mest män skulle få rätten till blodspengar.

Detta slag var det som orsakat flest dödsfall i de sammandrabbningar som skett de senaste tre åren. Den kom att förbli den sista. Detta slag utmärkte sig från de andra eftersom de ägde rum i en utav de heliga månaderna. En månad då krig var förbjudet. Slaget blev känt som ”slaget av fujjar” dvs. det omoraliska slaget.
Eftersom Profeten Muhammed var från Quraish närvarade han vid slaget. Hans uppgift hade varit att samla fiendens pilar och överlämna dem till hans farbröder.

Avtalet hilf al-fodool

Senare samma månad enades fem stammar om att skriva ett annat avtal, vilket fick namnet hilf al-fodool. Stammarna som signerade avtalet var Banu Hashim, Banu Abdul Muttalib, Banu Asad, Banu Zahra och Banu Taym. Det hela började när en handelsman från Jemen åkte till Mecka för att göra affärer. En Meckabo vid namn Aas bin al-Wayel tog hand om främlingens varor men vägrade att betala för dem. Aas bin al-Wayel utnyttjade sin position som Meckabo mot den hjälplösa Yemeniten. Handelsmannen sökte hjälp hos Banu Abdul Dar, Banu Makhzoom, Banu Jamah, Banu Sahm och Banu Adiy, men utan framgång.

I ren desperation klättrade han upp för bergsknallen Jabal Abu Qays och ropade ut att han bestulits på sina varor. Zobeir bin Abdul Muttalib besvarade den hjälplöse Yemenitens rop på hjälp. Han kallade samman företrädarna för de olika stammarna i Quraish till ett möte i Abdullah bin Jadans hem. Stamföreträdarna kom överens om att stå på den förtrycktes sida, oavsett förtryckarens stamposition. Därefter tvingade de Aas bin Wayel att återlämna varorna han beslagtagit.

Även Profeten Muhammed var närvarande när avtalet tecknades. Efter profetskap uttalade han sig om avtalet, han sa;
”Jag närvarade vid en överenskommelse i Abdullah bin Jadáns hus, jag skulle inte ta emot en röd kamel (vilket var något väldigt värdefullt hos araberna) i utbyte mot det avtalet. Om jag hade blivit tillfrågad att uppehålla det i islam hade jag gjort det.”

Khadija bint Khawaylid

Khadija bint Khawaylid föddes i Mecka 556 e.kr. Hon var dotter till Fatimah bint Zaéd och Khawaylid bin Asad. Hennes far var en framgångsrik affärsman och omtyckt ledare bland Quraish. Khadija växte upp i ett välbärgat hem. Hennes far dog i striderna under slaget av Fujjar.
Khadijas förste man hette Abo Halah Malak bin Nabash bin Zarrarah bin Tamimi. Från detta äktenskap fick hon två barn, Halah och Hind. Innan hennes man dog finansierade hon hans affärsverksamhet, vilket i och med hans död lades ner.

Därefter gifte hon sig med Atiq bin Aith bin Abdullah Makhzomi. De fick en dotter tillsammans som fick namnet Hindah. Detta äktenskap slutade med skilsmässa.

Efter dessa två äktenskap valde Khadija att koncentrera sig på att uppfostra hennes barn, samt att återuppbygga hennes fars affärsverksamhet. Hon lyckades väl och drev tillslut en utav de största verksamheterna i Mecka. Hennes motto var att endast anställa ärliga, skarpsinta och hårt arbetande män som kunde förhandla å hennes vägnar. Det var mycket viktigt att de hon anställde gick att lita på, eftersom hon skickade iväg dem till när och fjärran för att köpa och sälja varor. De anställda fick halva vinsten som betalning.

Hon hade hört ryktas att Muhammed var en mycket pålitlig och ärlig man. Hon erbjöd honom att leda en av hennes handelskaravaner. Han accepterade erbjudandet och åkte iväg till Sham tillsammans med hennes gamla pålitliga slav, Maysarah.
Under resan lade slaven Maysarah märke till Profetens ärlighet, förmåga att motstå frestelser, hålla fast vid principer, vänskapliga uppträdande och hans affärsförmåga. På vägen tillbaks från Sham blev Maysarah vittne till en märklig händelse; När Profeten Muhammed lade sig ner för att vila under ett träd kom en judisk munk, vid namn Nestora, fram till Maysarah. Hans religiösa kunskap hade gjort honom känd. Han frågade Maysarah om Muhammed. Maysarah berättade lite kort om Muhammed och hans goda rykte. Nestora sa att i framtiden skulle denna man bli en profet, för ingen man hade vilat under just det träd som Profeten vilade under förutom en Profet. Väl tillbaka i Mecka berättade Maysarah för Khadija om det han varit med om under resan och om Muhammeds goda uppförande, ärlighet och uppriktighet.

Khadija blev djupt rörd och imponerad över denna man. Affärsresan hade dessutom gett henne större vinster och välsignelser än vanligt.
Hon hade nekat många mäktiga män från Quraish som kommit och frågat efter hennes hand, men nu övervägde hon att gifta sig med Muhammed.
I samband med att hon funderade över ett eventuellt giftermål hade hon en dröm. I drömmen såg hon den skinande solen komma ner från himlen och in i hennes bakgård, och dess sken lös in i hennes hem. När hon vaknade gick hon till hennes släkting Waraqa bin Nawfal för att få den underbara drömmen tydd. 

Waraqa var en blind gammal man välkänd för sina kunskaper att tyda drömmar och djupa kunskap om Torah och Bibeln. När han fick höra drömmen log han brett, därefter sa han att denna dröm bådar gott och hon inte ska oroa sig. Den skinande solen var den Profet som Torah och Bibeln talat om och som snart skulle komma. Han skulle gynna hennes hem och hon skulle vinna mycket genom att få vara en del av hans liv.
Khadija blev övertygad om att Muhammed var den bäste man hon kunde gifta sig med. Denna hemlighet berättade hon för sin väninna Nafisa bint Maniya. Nafisa styrde sina steg hem till Muhammed, hon bad att få fråga en mycket personlig fråga. Han sa till henne att det gick bra. Hon frågade honom varför han inte var gift. Profeten Muhammed svarade att hans ekonomi inte tillåtit honom att gifta sig. Nafisa frågade om han kunde tänka sig att gifta sig med en ädel kvinna med gott rykte från en välbärgad familj. När Profeten fick veta att det var Khadija bint Khawaylid sa han att han gärna ville gifta sig med hennes såvida hon kände det samma.

Giftermålet arrangerades och Muhammed gav Khadija 20 kameler i bröllopsgåva. Profeten Muhammed hade nått 25 års ålder och Khadija var 40 år gammal.

Till bröllopsceremonin bjöd de in Halima Saadiya (Profetens amma från öknen). Innan hon återvände till sin by gav Khadija henne hushållsartiklar, en kamel och 40 getter, en gest av tacksamhet över att hon tagit så väl hand om Muhammed under hans första levnadsår.

Khadija ansågs vara en av de bästa kvinnorna vad gällde familj, framgång och vishet. Hon var den första kvinna som Profeten gifte sig med och han gifte sig inte med någon annan tills efter hennes död. Må Allah vara nöjd med henne.

Tillsammans fick de sex barn, både söner och döttrar. Deras första barn var en pojke som hette Al-Qasim, vilken gav Profeten smeknamnet Abo’l-Qasim. Han dog i tidig ålder, men det sägs att han levde länge nog för att kunna rida. Därefter fick han döttrarna Zaynab, Ruqaiyah, Umm Kulthum och Fatima. Hans sjätte barn var sonen, ’Abdullah, det finns delade åsikter om han föddes före eller efter profetskap, men även han dog i tidig ålder. Alla hans döttrar utom Fatima dog under hans livstid. Fatima dog sex månader efter hans egen död. Alla hans döttrar bevittnade islam, accepterade och emigrerade till Medina. Khadija var den enda av hans fruar som gav honom barn. En av hans slavinnor, Maryam al-Qibtiyyah födde honom dock en son, Ibrahim, åtta år efter hijrah (emigrationen).

Vi kan se att Profetens moral var mycket hög och han levde ett rättfärdigt liv även innan islam. Trots att han levde i ett korrumperat samhälle hade han aldrig närmat sig kvinnor på ett oanständigt sätt. Allah skyddade Profeten från oanständiga relationer eller andra gärningar som senare skulle kunna försvåra spridandet av islam. Om något omoraliskt skulle ha ägt rum skulle de otrogna från Quraish ha spridit detta. De skulle se nyheten som en källa till skam och en anledning till att förneka religionen. Inget av detta ägde dock rum, de kallade honom till och med för as-Saadiq vilket betyder den ärlige. Aldrig har någon förnekat hans blygsamhet och kyskhet.

Innan Profetskapet gifte Muhammed bort sin äldsta dotter, Zaynab, till Abo al `As ibn al Rabi` ibn Abd Shams, vars mor var Khadijas syster. Ruqqayyah och Umm Kulthum gifte sig med `Utbah and `Utaybah, Profetens farbror, Abu Lahab, söner. Dessa äktenskap varade dock inte länge eftersom Abo Lahab tvingade sina söner till skilsmässa i och med Islam. Fatima gifte sig med Ali ibn Abo Talib efter Islam och de var båda bland de bästa muslimer.

Khadija var en förmögen kvinna så genom henne ändrades Profeten Muhammed livssituation. Han hade vuxit upp fattig och nu blev han rik, han hade lämnats faderlös och nu gav Allah honom ett varaktigt hem. Allah säger:

"Vid dagsljuset, och den stilla natten, din herre har ej övergivit dig och hatar dig ej, den sista skall sannerligen bliva dig bättre än det första, och din Herre skall giva dig så att du varder tillfredsställd, han fann dig ej faderlöse och gav han dig ej ett hem, han fann dig ju på villovägar och vägledde dig, han fann dig ju utblottad och gjorde dig rik, vad den faderlöse beträffar så må du ej vara hård, vad den bönfallande beträffar så må du ej visa honom bort, och vad din herres nåd beträffar skall du förtälja." Doha 93:1:11

Profetens karaktär och rykte som ung

Abo Talib beskrev honom en gång: ”Han är fager och vacker. Från hans ansikte faller barmhärtighet som regn. Han är ett skydd för de föräldralösa och en beskyddare av änkorna.”

Redan i sin barndom utmärkte sig Muhammed med sin intelligens och kyskhet. Människorna tyckte om honom för att han var så ärlig, rättvis, from, tålmodig, blygsam, lojal och generös. Han var snäll mot andra och man kunde alltid lita på honom. Muhammed hade en extraordinär etik, han var känd för sin sanningsenlighet och folket kallade honom den trogne, al- amin.

Redan innan profetskap tog Profeten avstånd från folkets vilseledda gärningar så som, vidskeplighet, drickandet av alkohol, äta kött som slaktats på stenaltarna (åt gudarna), och de fester som hölls till gudarnas ära. Han tillät inte att någon under hans vård svor vid avgudarna. Han hade aldrig stulit eller rört saker han inte hade rätt att röra. Han missbrukade aldrig någons egendom. Han begick aldrig otukt eller äktenskapsbrott.

Det finns återberättat hur Allah skyddade honom från synd. Profeten berättar; ”Jag har aldrig velat följa mitt folk i det dem brukade göra förutom två gånger. Vid båda tillfällena kom Allah i mellan och hindrade mig från att göra det, sen upprepade jag det aldrig igen. En gång bad jag en annan fåraherde se efter min flock när vi befann oss i Meckas norra del. Jag ville gå ner till Mecka för att roa mig som de andra unga männen gjorde. Jag gick ner till det första av Meckas hus varifrån det kom musik, jag gick in och frågade, ”Vad är det här?” Någon svarade, ”Det är en bröllopsfest.” Jag satte mig ner för att lyssna men snart föll jag i djup sömn, jag vaknade långt senare av solens värme. Jag gick tillbaks till fåraherden som vaktade mina får och berättade för honom vad som hänt mig. Efter det försökte jag aldrig mer.”

Jabir bin ‘Abdullah berättar att Profeten sagt; ”När folket renoverade Kabah, gick Profeten med Ábbas för att bära några stenar. Ábbas sa, ’Lägg din höftklädsel runt nacken för att skydda dig mot stenarna.’ (När Profeten gjort det) föll han till marken med ögonen riktade mot himlen. Efter ett tag vaknade han upp och skrek, ’Min höftklädsel, min höftklädsel.’ Han skylde sig själv med skynket igen.”

Allah skyddade honom ifrån skamliga gärningar likväl som han skyddade hans moral och personlighet. Allah uppfostrade honom väl och förberedde honom till att bära det största budskapet till mänskligheten.
Profeterna är de bästa människorna av hela mänskligheten. Profeterna är speciellt utvalda till att sprida budskapet från Gud. Allah säger:

”…Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap…” al-An’am 6:124

“…[dem] och andra bland deras förfäder, deras efterkommande och deras bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg.” al-An’am 6:87

Återuppbyggandet av Kabah och medling

När Profeten nått 35 års ålder beslöt sig Quraish för att renovera Kabah som hade skadats svårt efter att en kraftig flodvåg dragit igenom Mecka. Dessförinnan hade Kabah försvagats av en brand. Det heliga husets höga ålder återspeglades av dess skick med svaga och spruckna väggar. De fruktade att Kabah skulle falla sönder. Utöver det så fanns det inget tak vilket gjorde det till ett lätt byte för tjuvar som ville komma åt alla skatter som bevarades inuti Kabah.

Tidigare hade de fruktat att någon form av förbannelse skulle träda i kraft om de ändrade något på det Heliga Huset men efter flodvågen var en renovering oundviklig. Quraish lät endast rena pengar användas så inga pengar intjänade från ränta, otukt eller andra oärliga affärer accepterades.

Första steget i renoveringen påbörjades av Al-Waleed bin Al-Mugheerah samtidigt som han sa, ”Allah kommer inte att förstöra de som vill förbättra.” Detta yttrande visar på deras okunnighet om Allah, Han vet vår avsikt utan att vi behöver yttra den.
När foket såg att inget hände med honom började de hjälpa till. Så till slut nådde de grunden som lagts av Ibrahim (Abraham).

Vid återuppbyggnaden fördelades arbetet mellan de olika stammarna, de samlade stenar som de gav till en skicklig hantverkare från Rom som lade dem på plats. Allt gick bra tills de kom till den sista uppgiften, att föra den Svarta Stenen till dess rätta plats. Varje stamhövding yrkade att han hade den största rätten att utföra denna ärofyllda gärning. I fyra till fem dagar bråkade dem och det såg ut som att blod behövde spillas för att lösa problemet, tills den äldsta av dem, Abu Omaiyah bin Mugheerah Al-Makhzumi fick en ide´, han sa;
- Låt den som först träder in i Helgedomen besluta åt oss.

Den förste att träda in till Helgedomen var Allahs Sändebud, Muhammed ibn Abdullah. När folket såg att det var han utropade de samtidigt, "Al-Ameen (den pålitlige) har kommit. Vi kommer att nöja oss med hans beslut."

Med lugn och självbehärskning lyssnade han till deras dilemma och beslöt att ena dem alla. Han lät skicka efter en mantel som lades ut på marken med den Heliga Stenen i dess mitt, så lät han en från varje stam komma fram för att lyfta manteln med stenen i. När de fört Stenen till den plats där den skulle ligga lyfte Profeten stenen och förde den till dess rätta plats.

Profetens karaktär och rykte som ung

Abo Talib beskrev honom en gång: ”Han är fager och vacker. Från hans ansikte faller barmhärtighet som regn. Han är ett skydd för de föräldralösa och en beskyddare av änkorna.”

Redan i sin barndom utmärkte sig Muhammed med sin intelligens och kyskhet. Människorna tyckte om honom för att han var så ärlig, rättvis, from, tålmodig, blygsam, lojal och generös. Han var snäll mot andra och man kunde alltid lita på honom. Muhammed hade en extraordinär etik, han var känd för sin sanningsenlighet och folket kallade honom den trogne, al- amin.

Redan innan profetskap tog Profeten avstånd från folkets vilseledda gärningar så som, vidskeplighet, drickandet av alkohol, äta kött som slaktats på stenaltarna (åt gudarna), och de fester som hölls till gudarnas ära. Han tillät inte att någon under hans vård svor vid avgudarna. Han hade aldrig stulit eller rört saker han inte hade rätt att röra. Han missbrukade aldrig någons egendom. Han begick aldrig otukt eller äktenskapsbrott.

Det finns återberättat hur Allah skyddade honom från synd. Profeten berättar; ”Jag har aldrig velat följa mitt folk i det dem brukade göra förutom två gånger. Vid båda tillfällena kom Allah i mellan och hindrade mig från att göra det, sen upprepade jag det aldrig igen. En gång bad jag en annan fåraherde se efter min flock när vi befann oss i Meckas norra del. Jag ville gå ner till Mecka för att roa mig som de andra unga männen gjorde. Jag gick ner till det första av Meckas hus varifrån det kom musik, jag gick in och frågade, ”Vad är det här?” Någon svarade, ”Det är en bröllopsfest.” Jag satte mig ner för att lyssna men snart föll jag i djup sömn, jag vaknade långt senare av solens värme. Jag gick tillbaks till fåraherden som vaktade mina får och berättade för honom vad som hänt mig. Efter det försökte jag aldrig mer.”

Jabir bin ‘Abdullah berättar att Profeten sagt; ”När folket renoverade Kabah, gick Profeten med Ábbas för att bära några stenar. Ábbas sa, ’Lägg din höftklädsel runt nacken för att skydda dig mot stenarna.’ (När Profeten gjort det) föll han till marken med ögonen riktade mot himlen. Efter ett tag vaknade han upp och skrek, ’Min höftklädsel, min höftklädsel.’ Han skylde sig själv med skynket igen.”

Allah skyddade honom ifrån skamliga gärningar likväl som han skyddade hans moral och personlighet. Allah uppfostrade honom väl och förberedde honom till att bära det största budskapet till mänskligheten.
Profeterna är de bästa människorna av hela mänskligheten. Profeterna är speciellt utvalda till att sprida budskapet från Gud. Allah säger:

”…Gud vet åt vem Han anförtror Sina budskap…” al-An’am 6:124

“…[dem] och andra bland deras förfäder, deras efterkommande och deras bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg.” al-An’am 6:87

I och med att Profeten tog avstånd från samhällets lära och tro var det oundvikligt att han ”växte” ifrån hans jämngamla. De spenderade tiden med att dricka vin, kvinnor och barnamord på flickebarn.
Profeten började längta efter att få vara ensam, och sökte sig långt bort från den överfulla marknaden och de högljudda festligheterna. Trots det kände han en önskan att rädda sitt folk från den undergång som han såg som oundviklig.