Kallelse till Islam

Efter första uppenbarelsen stannade Profeten i Mecka i ytterligare tretton år. Kallandes till dyrkan av en Gud, denna kallelse kan delas in i tre delar;
1. Kallelse i det fördolda, vilket varade i tre år.
2. Kallelse till folket i Mecka, vilket varade från det fjärde året till sista delen i det tionde året.
3. Kallelse till islam utanför Meckas gränser, vilket varade från slutet av tionde året till Profetens emigration till Medina.
I Medina kallade han folket till Islam i tio år, tills han återvände till hans Herre.

Första stadiet; Kallelse i det fördolda

När månggudadyrkan spridits världen över och budskapet om En Gud korrumperats skickade Allah Profeten Muhammed för att kalla mänskligheten tillbaka till dyrkandet av Endast En Gud. Mecka var center för månggudadyrkan, dit kom folk från när och fjärran för att dyrka de många statyer som stod uppstaplade vid Kabah.

Att reformera ett samhälle med stark tro till månggudadyrkan kräver vilja och målmedvetenhet, därför skedde kallelsen till En Gud i det fördolda under tre års tid så att inte Meckaborna skulle bli rasande av en plötslig överraskning.

De första att underkasta sig Sanningen

Att Profeten började sprida islam i sitt eget hushåll och därefter till dem som stod honom nära är ganska självklart. De som utan tvivel trodde på budskapet nämns i islamisk litteratur som de tidiga konvertiterna.

Khadijah, Profetens fru, var den första kvinnan att omfamna islam. Hon om någon visste att Muhammed inte var en vanlig man, hans ädla karaktär och goda moral fick honom att urskilja sig från de andra. Hon hade även hört talas om att den sista av Allahs profeter var att vänta. Hon hade hört talas om de mirakel folk hade bevittnat vad gällde Muhammed. Hon var med när Waraqa bekräftade att det var ängeln Jibril som kommit med uppenbarelser från Allah till Muhammed första gången vid Hiraá. Hon var själv med Profeten när de första verserna i surah Muddathir uppenbarades. Det enda naturliga var att hon skulle vara den första att tro på att Muhammed är Allahs sista Sändebud.

Abo Bakr var den första mannen att omfamna islam. När verserna från Muddathir uppenbarades gick Profeten till Abo Bakr och berättade om islam och hans profetskap. Abo Bakr kände till hans väns goda karaktär och det rykte han hade i samhället som den sanningsenlige. Abo Bakr hade redan som liten pojke förkastat dyrkandet av statyer, så när Profeten presenterade islam för honom tvekade han inte en sekund när han accepterade islam. Hans smeknamn as-Siddiq betyder bekräftare av sanning.

Ali bin Abo Talib var det första barnet som accepterade islam, det sägs att han endast var tio år gammal när han omfamnade islam. Alis far, Abo Talib, var en fattig man med många att försörja därför växte Ali upp i Profeten Muhammed hem. Han tvekade aldrig på att hans förmyndare var en Profet.

Zayd ibn Harithah bin Sharahbeel Kalbi såldes på markanden innan islam. Efter att Profeten sett honom bad han Khadija att köpa honom. Det dröjde inte länge förrän Profeten frigav Zayd och adopterade honom. Han kallades för Zayd ibn Muhammad. Islam tillåter inte någon att bära ett annat namn än namnet av den biologiska fadern, så Zayd återtog senare hans faders namn. Profetens roll fortsatte dock att vara faderlig. Vid ett tillfälle kom Zayds släktingar för att köpa honom fri men Zayd vägrade att lämna Profetens hushåll. Zayd sa:
”Jag skall aldrig lämna denna man. Han har behandlat mig ädelt, som en far skulle behandla sin son. Inte en enda dag har jag känt att jag är en slav. Han har sett efter mig väl. Han är snäll och älskvärd mot mig och strävar för min glädje och lycka. Han är den mest nobla av män och den bästa personen i skapelsen. Hur kan jag lämna honom och gå med dig? Jag skall aldrig lämna honom.”
Zayd stannade i Profetens hushåll och offrade sig själv till hans service. Bandet mellan de två var mycket starkt och Zayd kom att bli en mycket framträdande och lojal kompanjon.

Dessa fyra personer accepterade sanningen samma dag som surah al-Muddathir uppenbarats. En del lärda anser att de blev muslimer i den ordning som de nämns ovan.

Abo Bakr den första missionären

Abu Bakr, var en omtyckt person som många besökte för att ta del av hans stora kunskap, trevliga sällskap och affärskunnande. Han presenterade islam för de som han litade på och genom hans spridning av budskapet accepterade flera framträdande personer islam. Några av dessa fick senare äran att bli lovade Paradiset; ‘Uthman bin ‘Affan Al-Umawi, Az-Zubair bin ‘Awwam Al-Asadi, Abdur Rahman bin ‘Awf Az-Zuhri, Sa‘d bin Abi Waqqas, och Talhah bin ‘Ubaidullah At-Tamimy. Tillsammans bildades dessa första muslimer islams pionjärer.

Några andra av dem som accepterade sanningen tidigt var; Bilal bin Rabah (från Abyssinien), Abu ‘Ubaidah Amir bin Al-Jarrah från Bani Harith bin Fahr, Abo Salamah bin ‘Abd Al-Asad, Al-Arqam bin Abi Al-Arqam, ‘Uthman bin Maz‘oun och hans två bröder Qudama och ‘Abdullah, ‘Ubaidah bin Al-Harith bin Al-Muttalib bin ‘Abd Munaf, Sa‘id bin Zaid Al-‘Adawi och hans fru Fatimah bint Al-Khattab (‘Umar bin Al-Khattabs syster), Khabbab bin Al-Aratt, ‘Abdullah bin Mas‘ud Al-Hadhali, Jafar bin Abo Talib och hans fru Amina bint Khalaf, Ramla bint Abi Auf, Umm Ayman Barakah (Profetens fars slavinna som tagit hand om Muhammed under hans uppväxt), Asma bin Abo Bakr, Ummul Fadal Lababatul Kubra bint Harith Hilalya, Abdullah bin Jahsh, Abo Ahad bin Jahsh, Shuayb bin Sinan Rumi, Ammar bin Yasir Ansi och hans föräldrar, Yasir och Someyyah och många fler.

De kom från olika samhällsskick, en del rika andra fattiga, en del fria andra slavar. De lärda säger att de ”första att tro” var ungefär 130 stycken och inkluderar även de som accepterade sanningen efter att Profeten öppet börjat kalla till den.

Profeten brukade träffa de nya muslimerna och lära dem det som uppenbarats för honom. Uppenbarelserna hade börjat komma oftare efter versen ”DU som täcker över dig [med din mantel]!” De nya styckena handlade först och främst om, tawheed – Allahs Enhet, renande av själen och beskrivningar av Paradiset och Helvetet.

Trots att de nya muslimerna inte gått ut öppet med det nya budskapet var det oundvikligt att inte allmänheten skulle höra talas om det. I och med att muslimerna blev fler kunde islam oundvikligen hållas helt hemligt. Men till en upplevde de inte islam som ett hot mot deras system, så ledarna oroade sig inte. De trodde att Muhammed var ännu en filosof likt andra som dykt upp innan honom. Men denna tanke slogs bort när de såg hur hans budskap ändrade de som accepterade den. De blev rädda att hans budskap skulle ändra hela befolkningens mentalitet. Deras maktposition, gamla traditioner och förfädernas religion hotades.

De troendes dyrkan

När tron på Allah och Allahs Sändebud var stabil blev de troende beordrade att stärka deras tro med hjälp av dyrkan. Bönen var den första plikt som ålades muslimerna. Ärkeängeln Jibril lärde Muhammed hur man utförde tvagningen inför bön varefter han blev tillsagd att be två rakah morgon och kväll. 

"Ha därför tålamod [Muhammad] - Guds löfte är sanning [och Hans ord står fast] - och be Honom förlåta din synd. Och lova och prisa din Herre morgon och afton.” Ghafir 40:55

Eftersom tvagningen var ett villkor för att bönen skulle accepteras blev renhet ett av de troendes kännetecken. Bönen grundade sig på Surah Fatihah, varefter prisande och glorifiering av Allah fortsatte under bönens alla rörelser. Rukoo blev en del av bönen först efter Himmelsfärden, Isra wal Miraj.

De troende ville bevara deras rena dyrkan, olikt den månggudadyrkan som praktiserades i Mecka, därför sökte sig de första muslimerna bort till bergen för att be.

Vid ett tillfälle fick Abo Talib syn på Muhammed och Ali (hans son) när de bad, han frågade dem vad de gjorde. De berättade att dem utförde den obligatoriska bönen, han uppmanade dem att förbli trogna den vanan.

I tre år jobbade muslimerna med att sprida budskapet i det fördolda utan att offentliggöra det, men så kom ordern från Allah att varna folket och fördöma månggudadyrkan.

Profetskap

Berget vari grottan Hirá finns.

I och med att Profeten tog avstånd från samhällets lära och tro var det oundvikligt att han ”växte” ifrån sina jämngamla. De spenderade tiden med att dricka vin, kvinnor och barnamord på flickebarn.
Profeten började längta efter att få vara ensam, och sökte sig långt bort från de överfulla marknaderna och de högljudda festligheterna. Trots det kände han en önskan att rädda sitt folk från den undergång som han såg som oundviklig.

Vid 40 års ålder började uppenbarelsen sändas i form av rättfärdiga sanndrömmar som alltid slog in likt dagens ljus. Kärlek till ensamhet och isolering kom över honom. Han sökte sig bort från staden till grottan Hiraá, där han befann sig långa perioder, dyrkandes den Ende Herren, världens Skapare, Allah.
 

Han återupptog den monoteistiska gudstro som hans förfader Ibrahim förespråkat. Under tre år i följd spenderade han hela månaden Ramadan i grottan, han återvände endast till Mecka för att cirkulera runt Kabah.

Även under de andra månaderna drog han sig undan till grottan för att meditera och reflektera. Han tog med sig lite mat och stannade flera dagar i följd. Men så en dag strax innan soluppgången, när han var i grottan Hiraá, kom den helige Ängeln Jibril ner till honom i den skepnad Allah skapat honom i. Detta skedde den 21 i månaden Ramadan (10 augusti, 610 e.kr).

Jibril beordrade honom att läsa, men han svarade,
- Jag kan inte läsa!
Ängeln tog Muhammed intill sig och tryckte honom hårt mot sitt bröst, sedan släppte han honom och sade, 
- Läs!
Muhammed sade,
- Jag kan inte läsa!
Jibril tog honom mot sitt bröst en andra gång och sa, 
- Läs!
Muhammed sade, 
- Jag kan inte läsa! 

Då tog Jibril honom mot sitt bröst en tredje gång, men denna gång sade Jibril till honom: 

”Läs i din herres namn som skapat, som skapat människan av något som hänger, läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste. " Al-’Alaq 96:1-5

De första verserna i Koranen uppenbarades under den välsignade natten i Ramadan som heter, Laylatul Qadr.

”För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen…” Al-Baqarah 2:185
”SE, VI har uppenbarat denna [heliga Skrift] under Allmaktens Natt.” Al-Qadr 97:1

Efter denna natt skulle han komma att bli känd som ”Profeten”, hans budskap skulle komma att ändra hela Arabien till en början och senare hela världen. 

De första verserna från Koranen uppmuntrar oss muslimer att läsa och lära. Låt oss börja praktisera denna order från Allah. Låt oss vakna upp från vår långa vila av okunskap för att bli ett samhälle som utbildar oss och då framför allt inom islam.

I Profetens fall betydde ordet ”läs” att recitera. Eftersom Profeten fick kunskapen direkt från Allah behövde han inte lära sig att läsa för att lära sig. Det faktum att han var analfabet och olärd är i sig ett tecken på hans profetskap.

Med ett bultande hjärta återvände han hem med uppenbarelsen. Väl framme hos sin fru Khadija sa han; ”Täck mig, täck mig”! Hon täckte honom och när rädslan försvunnit berättade han om vad som hänt och fortsatte; ”Jag fruktar att något kommer att hända mig”.

Händelsen hade gjort honom rädd. Till en början var han rädd för att det som hänt honom var samma sak som trollkarlarna och häxorna upplevde. Profeten hyste stort avsky mot all sorts magi, trolldom, andeväsen och jinner. Hans underbara och kloka fru lugnade honom med välvalda ord, när hon sa; ”Aldrig, vid Allah, Allah kommer aldrig att vanhedra dig. Du håller goda släktrelationer, hjälper de fattiga, försörjer den utblottade, idkar gästfrihet och ställer upp för de olycksdrabbade.”

Khadija tog honom med sig till hennes släkting Waraqa Ibn Nawfal, samma man som tytt hennes dröm. Hon sa, ”Å min kusin! Lyssna till din brorsons historia.” Waraqa frågade honom; ”Å min brorson! Vad har du sett?” Allahs budbärare beskrev för honom vad han varit med om varpå Waraqa sade; ”Detta är den högste ängeln, samma ängel som Allah sände till Moses. Jag hoppas att jag lever när ditt folk driver ut dig”.           Profeten frågade, ”Kommer de att driva ut mig?” Waraqa sade, ”Ja, det har inte kommit någon med det du kommit med utan att han har blivit hatad, och om jag lever fram till den dagen kommer jag att stödja dig fullhjärtat”. Några dagar senare dog Waraqa och det dröjde ett tag tills nästa uppenbarelse kom.

Vi kan se här att Profeten hade svårt att tro att hans eget folk skulle vilja driva ut honom från hans egen stad. Denna tanke föreföll sig absurd eftersom han var en omtyckt man och hans släkt tillhörde den främsta stammen. I ett klansamhälle håller klanens medlemmar ihop, de driver inte iväg varandra. Waraqas ord kom att bli sanning, ett pris Profeten och de troende var villiga att betala för Allahs skull.

Inuti grottan Hirá

I väntan på nästa Uppenbarelse

Det skulle dröja lång tid tills Jibril återvände. Allahs Sändebud fruktade att Allah övergivit honom. Ibland blev han så förtvivlad att han ville kasta sig själv ut för ett berg men så kände han Jibrils närvaro och han sansade sig igen. Så en dag när Profeten var på väg från berget Hiraá hände något märkligt, något som Profeten beskrivit så här; 

”När jag gick ner från berget och nått fram till dalen, hörde jag en röst som sa; ’Muhammed! Du är Allahs Profet och jag är Jibril!’ Jag lyfte mitt huvud och framför mig såg jag samma ängel som kommit till mig i Hiraá. Jag fylldes utav respektfull fruktan och nedföll till marken inför honom. Jag skyndade mig hem till Khadija och bad henne svepa in mig. Hon svepte in mig i en filt varefter hon sprinklade lite vatten på mig.”

Det var nu som Profeten fick ta emot uppenbarelser en andra gång. Allah uppenbarade;

"DU SOM sveper in dig [i din ensamhet]! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät! Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta! [När du ger] ge inte för att få något tillbaka! Och ha tålamod och fördrag [med allt] för din Herres skull!" Al-Muddaththir 74:1-7

Dessa korta verser som uppenbarades från surah Muddaththir lärde honom bönen.
Ordet fakabbir (prisa) i den första versen betyder på standard arabiska: Dyrka endast Allah utan att sätta jämlikar vid Hans sida.
Orden thiyaabaka fatahhir (och rena ditt hjärta) i den andra versens bokstavliga betydelse är; Rena dina kläder, men enligt de lärda betyder det även; Rena ditt uppförande.
Versen därefter warrujza fahjur (fly från all hednisk smitta) påbjuder profeten att; Avhålla sig från arabernas hedniska tradition.
Versen la tamnun tastakhtir (ge inte för att få något tillbaka)betyder; Förvänta dig inte belöning i detta liv för dina ansträngningar.
Slutligen, wa lirabbika fasbir (ha tålamod) betyder: Var tålmodig för din Herres skull.

Med den första uppenbarelsen av Surah Alaq blev Muhammed en Profet, medan denna uppenbarelse gjorde honom till Allahs Sändebud, med vilka Allah anförtrodde honom två saker; det första var att ”resa sig upp och varna”. Allah beordrade honom att lära sitt folk om Allah och att varna dem för konsekvensen för deras synder. Det andra åtagandet var att lyda Allahs order och att tjäna som en förebild för andra.

En del lärda anser att det var de första ayorna från surah Muzzamil som uppenbarades efter Surah Alaq. De första verserna från dessa tre olika stycken från Koranen kom dock att bli de första muslimernas rättsnöre, ’Läs, stå upp, stå upp’ (Iqra, Qom, Qom).

”DU som täcker över dig [med din mantel]! Vaka [i bön] under natten, inte hela, men halva natten - eller förkorta denna tid något, eller förläng den - och läs högt ur Koranen i en lugn och jämn rytm, med klart uttal och tanken fäst vid dess mening.” Al-Muzzammil 73:1-4 

Efter detta började uppenbarelserna komma starkt och ofta, en efter en.

Profetens födelse

Abdul-Muttalib var minst 70 år när Abrahah kom till Mecka för att förstöra Allahs hus och ta den Svarta Stenen. Hans son Ábdullah var 24 år och redo att gifta sig. Till hustru hade Amina, dotter till Wahb ibn `Abd Manaf ibn Zuhrah valts ut. En utav Meckas mest framstående kvinnor. Hennes far var överhuvud för stammen Zuhrah. Ábdullah gifte sig med Amina, och hans far gifte sig med hennes kusin Halah.

De tre första dagarna efter giftermålet bodde han med hennes familj i enlighet med arabisk tradition, därefter flyttade de tillsammans till Ábdul-Muttalibs kvarter.

Drygt två veckor efter giftermålet skickade Abdul-Muttalib iväg Abdullah på en handelsresa till Syrien. Amina var djupt betryckt och det sägs att hon sa: ”Vad konstigt! Vad konstigt! Hur kan min man åka på affärsresa medan jag fortfarande är nygift och hennan på mina händer är fortfarande kvar.”

Amina blev sjuk av saknad och blev sängliggandes under en lång tid. Efter några månader kallade Amina på hennes mans abessinska slavinna, Barakah. Aminas ansikte sken av glädje när hon sade:
- Åh Barakah! Jag har haft en konstig dröm. Jag såg ljus komma från min mage som fick palatsen i Syrien att skina.
- Känner du dig gravid, min dam?
- Ja, Barakah, svarade hon. Men jag känner inte av de svårigheter som de andra kvinnorna känner.
- Du skall föda ett välsignat barn som kommer att bringa godhet, sade Barakah.

En dag kom Abdul Muttalib och ville få henne att bege sig upp till bergen tillsammans med de andra Meckaborna. Abrahah från Jemen hotade att attackera Mecka. Men Amina kände sig för svag för att bege sig upp till bergen, hon var övertygad om att Allah aldrig skulle låta någon förstöra hans hus. Abdul Muttalib blev mycket upprörd men det fanns inga tecken på rädsla i Aminas ansikte. Hennes övertygelse att Kabah inte kunde skadas stämde och inget hände.
Dag och natt, stannade Barakah vid Aminas sida. Hon sade: ”Jag sov vid fotändan av hennes säng och jag hörde hennes jämrande om natten när hon kallade på sin frånvarande make. Hennes jämranden väckte mig och jag försökte trösta henne och inge mod.”

Karavanen kom tillbaka från Syrien, men utan Abdullah. Han hade stannat till hos släktingar i Yathrib (Medina) och drabbats av en sjukdom han aldrig tillfrisknade från. Han begravdes i Yathrib, i Nabgha Dhabyanis hem.
När nyheten nådde Barakah sa hon, ”Jag skrek när fick höra nyheten. Jag kommer inte ihåg annat än att jag skrikande sprang till Amina. Jag grät över den frånvarande som aldrig skulle återvända, jag grät över den älskade som vi hade väntat på så länge, jag grät över den vackraste ungdomen i Mecka, över Abdullah, Quraish stolthet.”

När nyheterna nådde Amina sägs det att; ”….hon svimmade av och jag (Umm Ayman) stannade vid hennes sida medan hon var i ett tillstånd mellan liv och död.”

Abdullah lämnade fem kameler, en flock får, och den abessinska slavinnan Barakah efter sig. Umm Ayman var den enda som var Profeten nära, från hans födsel till hans död.
Profeten Muhammed föddes en måndagmorgon, ungefär 50 och 55 dagar efter att Abrahah försökt att attackera Mecka. Han föddes den nionde i Rabi´al-Awwal (enligt en del källor den tolfte). Enligt den kristna kalendern var det den 22 april, år 571 e.K.
Han föddes i Abo Talibs hushåll. När värkarbetet var igång tjänade Shifa bint Amr, Abdullah bin Aufs mor, som barnmorska tillsammans med Barakah.
Den första att amma honom var Abo Lahabs slavinna, Thuwaybah. Thuwaybah ammade även sin egen son Masrooh, så väl som Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och Abo Salamah bin Abdul Asad Makhzoomi, på så sätt var blev dessa ambröder.
Efter förlossningen skickade Amina genast efter Muhammeds farfar, Ábdul-Muttalib. Han tog sitt banbarn och bar honom till Kabah, han bad till Allah och tackade Honom. Ábdul-Muttalib trodde att hans barnbarn skulle växa upp och prisas högt, därför gav han honom det ovanliga namnet Muhammed, vilket betyder ’den som prisas’. Enligt arabisk tradition lät han omskära honom den sjunde dagen, raka bort hans hår och samla vännerna till en fest.

I Halima as-Sadiyas vård

De araber som bodde i städerna brukade skicka sina barn till beduinerna på landet så att de skulle få växa upp i en fri och hälsosam miljö. Där utvecklade dem styrka, tal och beduinernas goda uppförande, så som vårdat språk. Mot betalning blev de små barnen ammade och omhändertagna under de första levnadsåren innan de återvände till deras familjer i städerna.
Halima bint Abi Dhuaib från Bani Sa´d bin Bakr och hennes man Al-Harith bin Ábdul-Úzza hade gett sig av till staden, tillsammans med andra kvinnor från hennes stam, för att leta efter ett barn att amma. Hon har själv berättat; ”Torka och svält rådde det här året och vi hade inget att äta. Vi hade med oss en gammal kamelhona som inte gav oss en droppe mjölk. Mitt barn skrek hela natten utav hunger så vi fick inte en blund. Det fanns inte en droppe mjölk i vare sig mitt bröst eller i kamelhonans. Vi bad konstant om regn och hjälp. Efter en lång resa nådde vi fram till Mecka för att leta efter ett barn att ta med oss tillbaka för att amma. Ingen av oss ville acceptera Allahs Sändebud eftersom han var föräldralös. Vi hade alla sett fram emot ersättningen från barnets fader. Ett föräldralöst barn! Vad skulle barnets farfar och mor kunna ge för ersättning? Alla kvinnor som vi kommit med hade hittat barn att amma, utom jag. Kvällen innan vi skulle ge oss av sa jag till min man; ’Vid Allah jag ogillar att resa tillbaka med de andra kvinnorna utan ett barn. I morgonbitti går jag till den föräldralöse och ta med mig honom.’ Han svarade mig; ’Det finns ingen skada i att göra det och kanske kommer Allah att välsigna oss genom honom’.”

”Eftersom det inte fanns några andra barn utom honom gick jag för att ta honom med. Jag tog honom i mina armar, och när jag var tillbaka igen lade jag honom mot mitt bröst och till min förvåning fann jag det fyllt med mjölk. Han och hans amningsbror drack tills de var mätta och belåtna varefter de somnade, trots att min son inte kunnat sova natten innan. Min man gick till vår honkamel för att mjölka och till hans stora förvåning fann han henne med mjölk i massor. Han mjölkade henne och vi drack oss mätta. Den natten sov vi djupt. På morgonen sa min man; ’Vid Allah, Halima du måste inse att du fått ett välsignat barn.’ Jag svarade honom; ’Med Allahs nåd önskar jag det’.”

Halimas åsna var gammal och svag och på resan till Mecka hade den försinkat de resande, men på hemvägen var hennes åsna den snabbaste. De resande frågade förundrat om det var samma åsna som hon ridit på till Mecka, när hon svarade dem jakande, sa dem; ”Vid Allah, något är på gång.”

Under den tid vår ädla Profet stannade i Halimas hushåll fylldes det med välsignelser. Halima berättar om hur deras getter kom tillbaka från betet mätta och belåtna med ljuvren fulla med mjölk, medan de andra bybornas djur gick hungriga. Byborna klagade på sina fåraherdar och frågade varför de inte kunde beta deras djur på samma ställe som Halimas djur betade. Sagt och gjort, de tog byns boskap till samma betesplats som Halimas djur betade på, men trots det återvände de hungriga och med tomma ljuver. Halimas djur åt sig mätta på Allahs välsignelser.

Var sjätte månad åkte Halima till Mecka med Muhammed så att han kunde vara med hans mor och släktingar. Efter två år var det meningen att han skulle stanna i Mecka för gott, Halima berättar; ’Vi tog honom tillbaka till hans mor men vi bad henne att han skulle få stanna hos oss ett tag till, vi ville få del av den lycka och välsignelse som han gett oss. Hon gav oss hennes tillåtelse och han stannade hos oss tills han var ungefär fyra – fem år.’

Han stannade hos dem ända tills något märkligt hände: En dag när Muhammed var ute och lekte med de andra barnen kom Jibril han bad honom att lägga sig. Jibril öppnade Muhammeds bröst och tog ut hans hjärta. Han avlägsnade en blodklump och sa; "Detta var Satans del i dig”. Han tvättade den i ett guldfat fyllt med zamzam vatten. Därefter sammanfogade han hjärtat igen och lade tillbaka den på dess plats. Barnen han lekt med skyndade sig hem och sa; "Sannerligen har Muhammed mördats!” Halima och hennes man skyndade sig fram till den lilla pojken Muhammed, de hittade honom vid liv men hans ansikte hade bleknat av chocken.

Anas ibn Malik berättade flera år senare att han sett det ärr som blev kvar på Profetens bröst efter denna händelse.

Efter att Jibril öppnat Muhammeds bröst fruktade Halima att något skulle hända honom så hon lämnade tillbaka honom till hans mor. Amina frågade vad som fått henne att ändra sig, tidigare hade hon ju bönat och bett om att få ha honom hos sig. Tillslut berättade Halima om den märkliga händelsen. Amina frågade om hon var rädd att Satan skulle göra honom illa, varefter hon sade, ”Vid Allah, det kommer inte att ske. När jag var gravid med honom var det den lättsammaste graviditeten, när jag födde honom liknade det ingen annan förlossning, när han kom ut såg jag ett ljussken som sträckte sig ända till Sham. Allahs skydd vilar över honom och jag är säker på att han kommer att vara framgångsrik i framtiden.”

Profeten sa senare om sig själv: ”Jag är den mest vältalige av er i arabiska, fastän jag är från Quraish och ammades hos Bani Saad bin Bakr.”